Inlägg publicerade under kategorin Cole, Teju

Av violen - 27 maj 2015 20:00

Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag ***


Jag fullkomligt älskade Coles debutroman Öppen stad. En otrolig debut helt enkelt.

Så jag såg verkligen fram emot denna bok nr två.


Direkt kändes det märkligt, det var som att det här var debuten som nu översattes eftersom Öppen stad blev succe. Detta händer ju väldigt många författare. Att då uppmärksammas debutboken plötsligt och ges ut och tja, den är väl ofta helt ok men inte lika bra som den stora succeboken.


Men ju mer jag läste desto mer imponerad blir jag. Denna tunna bok med sina färglösa, av Cole själv tagna, foton innehåller Nigerias inre liv, dess litteratur, dess kultur, dess historia, dess religion, dess sätt att förhålla sig till sig själva i omvärlden. Inget är djup, så mycket är yta. Mattorna buktar sig av allt som sopats under. Jag blir fascinerad, känner att ett nytt hörn av Afrika (Nigeria) börjar nystas upp inför mina ögon.

Cole menar att Nigeria är avskuret från verkligheten. Tre saker kännetecknar landet, religiösats i världen, lyckligast i världen men bara tre platser från botten att vara mest korrumperat.


Varför, om så religiöst, så lite omsorg om etik och mänskliga rättigheter? Varför, om så lyckligt, sådan livsleda och undertryckt lidande? [...] "Shuffering och Shmiling" handlar om hur det i Nigeria finns ett enormt kulturellt tryck på människor att säga att de är lyckliga även om de inte är det. Olyckliga människor, till exempel sörjande mödrar vid en protestdemonstration, sopas undan. Det är fel att vara olycklig. Men det är inte av nöden att grotta ned sig i detajer, när allt vi behöver är grundtanken i det stora hela. sid 151f.


Det här gillade jag, jag är alltid nyfiken på vad som finns under ytan, varför man handar si eller så, kulturer på olika ställen. Men för att få veta krävs det mod av de som vet, mod att berätta. Varför ligger alla slavar som fördes som djur till västvärlden under tunga mattor och kvider tyst istället för att visas upp i ljuset? Kanske för att om det nämns kan det ske igen? Precis som att inte nämna att man är sjuk, då blir man det! Vidskepelse på hög nivå eller Framgångsteologi?

Jag känner ändå paralleller till tankesätt och kultur på vissa håll här i Sverige... Intressant, intressant!


Läst 2015

Av violen - 10 januari 2014 14:45

 Cole, Teju: Öppen stad *****


2014 års första bok formade sig till att bli en riktig roman. En riktigt fullödig roman. Äntligen!

Jag gillar ju essäer och Coles debut är som en samling essäer med små noveller emellan. Men, och det är viktigt, den här boken är ingen novellsamling eller essäsamling, den här boken hänger ihop från början till slut. Tyvärr läste jag den i två omgångar eftersom lånetiden gick ut, och det innebar att början försvann i en slags minneslucka, men redan där fanns det meningar som stack ut.


När jag var barn i Laos fanns det en blind, kringströvande child, en man som vördades djupt för sina andliga förmågor. När han sjöng sina sånger ingav han alla åhörare en känsla av att de, genom att lyssna till honom, på något sätt hade rört vid det överjordiska, eller själva blivit vidrörda av det. sid 49


Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk. sid 53


Jag brukar ibland uppleva böcker som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.  Men här är det verkligheten, den stora verkligheten som ses, inte bara ett hörn. Och Julius har inget direkt temperament, han är en betraktare som ofta bara blickar ut över staden, nästan likgiltigt. Han ser och berättar om det, men jag upplevde en kyla i betraktandet som jag inte förstod till att börja med. Upptäckten av slavkyrkogården, hastigt berättat. Samma om Ground Zero, han betraktar gropen och går sen vidare.

Det hindrar inte att jag bara njöt av Öppen stad. Det är så mycket som är just öppet i den och som jag kan sakna i modern litteratur som bara vidrör världen som hastigast. Men här diskuteras allt möjligt. Resonemanget mellan Farouq och Julius på sidan 122-128 t.ex Mötet med rwandierna, och en sanning, enkelt berättat:


De var som vilka unga människor som helst. Och jag kände lite av den där mentala sammandragningen - stundtals omärklig, men alltid där - som inträffade så fort jag introducerades för unga män från Serbien eller Kroatien, från Sierra Leone eller Liberia. Det där tvivlet som sa att också de kunde ha dödat och dödat och först senare lärt sig hur man såg oskyldig ut. sid 165



Det jag funderade över, en ung man skriver sin debutbok, visserligen en bok om världens konflikthärdar men även om sitt liv, och inte en enda samlagsskildring. Kvinnorna är till största delen osynliga och lämnar honom. Varför? Det faller också på plats. Rasande skickligt gjort måste jag säga. För det är ju också en del av den här bokens budskap. Den verklighet som finns för oss som lever nu. Och det är ju trots allt det som världen uppmärksammar, män. Och en och annan äldre vis kvinna som inte hotar dessa män. De andra är bara en kvinnosyn att leva ut.

Dessutom har Cole lagt in, kanske "with a little help" från förlaget, den där scenen som kommer att göra sig så bra på film, där i parken, mot den blå himlen, helt oväntat.


Kort sagt: vill du verkligen känna på världens tankar, läs det här! Och inse att, om Cole lyckas behålla sitt enorma, vidöppna skrivande, kan Nobelpriset vara hans inom ett antal decennier.


Läst 2014


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards