Inlägg publicerade under kategorin Läsutmaning Lyran Dystopier

Av violen - 20 augusti 2010 14:00

McCarthy, Cormac: Vägen***

 

Vägen, en omtalad, hyllad, belönad, prisad bladvändare. Och  javisst, det är en bladvändare som jag läste ut tämligen omedelbart. Och jag måste säga att jag är lite...... förvånad. Och faktiskt lite oberörd. Så egendomligt tänkte jag. Vart har mina känslor tagit vägen? Jag förmådde inte känna sympati med mannen och hans son och miljön kändes liksom inte trovärdig. Allt var dött men i slutet fanns det en dalgång med en massa blommor, var det en hägring eller vad? Och mannen var så sjuk men orkade ändå gå 15 kilometer på två dagar......lite herovarning där eller? Och de var de goda, dödandet var endast ett och då personligt (pojken var hotad). Alla inser att innan de kommit så långt, överlevt så länge, måste fruktansvärda saker ha hänt......men var finns de? Innan första sidan.......


Greppet att börja handlingen långt in i historien var i sig kanske nödvändig, men alla dessa frågor som poppar upp i ens skalle, varför får de inga svar? Vad var det som hände, då för flera år sen. Kärnvapenkrig? Om allt liv var dött, hur kunde människan leva? Jag kan inte låta bli att jämföra med snart 50 år gamla På stranden av Shute som jag också läst i Lyrans dystopiutmaning. På något egendomligt sätt kändes den boken mer trovärdig än den här! Hur är det möjligt?

Dialogen fyller ut, snabb, oftast torftig, sparsmakad kan man tycka. Kanske helt enkelt manlig men passar precis. Inget filosoferande, askan är sig själv nog i deras munnar.


Ändå kände jag en form av lättnad över att inget ältades, att det var nuet som gällde hela boken igenom. Att vi kommer in vid vändpunkten......

När fotona lades på vägen var det som när en svårt sjuk människa får sin dom; en månad! Men på ren vilja överlever hon många månader till. Och får ibland uppleva goda stunder. Liksom de ibland, när mannen lyfter på ett lock, finner oskövlade ställen med "god mat" som de kan frossa i (att jämföras med stället där den "onda maten" finns, jag säger inte mer men ryser vid minnet). Ett av flera berättartekniska grepp som visar på att författaren verkligen kan skriva.



Och varför mannen håller dem vid liv anges redan i början:


Han visste endast att pojken var hans berättigande. Han sa: Om han inte är Guds ord har Gud aldrig talat. sid 8

 

Är det den amerikanska drömmen att vi kan leva vidare, att vi är utvalda?  Var de  utvalda, därför hade de tur? Kunde hålla sig efter vägen, Den Rätta Vägen. Pojken en messiasgestalt?


Sammanfattningsvis är det här en bok som jag inte glömmer. En bok som väcker frågor, men som inte riktigt berör.


Den är filmad och när jag tittar på några klipp från filmen inser jag att den plockar bort glorian från boken. På gott eller ont? Det vet jag när jag sett den.........






Av violen - 27 juli 2010 22:00

Shute, Nevil: På stranden****

 

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  


Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Av violen - 31 maj 2010 11:15

 Collins, Suzanne: Hungerspelen ****


Sommarens första bok i dystopiutmaningen hos Lyran läste jag ut på en gång! Den var otroligt spännande och välskriven. Jag förstår verkligen dess popularitet både bland ungdomar och vuxna.

Jag ser att det även finns en fortsättning, Fatta eld. Och faktiskt kände jag när jag läste slutet att här finns det ju mer att spinna vidare på, för djupt ner i berättelsen finns ju ändå upproret som en pyrande låga.

Jag fick vibbar från gladiatorspel, I morgon då kriget kom, Robinson, Flugornas herre och Väggen av Marlen Haushofer. Den sistnämnda pga allt detta sökande efter mat och bär och ensamhetsöverlevandet i skogen.
Det fanns en dramatik i hela upplägget, kanonskotten, projiceringarna mot himlen, det konstgjorda regnet....Fascinerande dock att skogen verkade äkta? Det talar mot ett miljöförstöringstema.....

Kärlekstjafset (ursäkta) är såklart en eftergift till klassificeringen u, men det känns ändå inte helt konstruerat. Framförallt skulle det kunna vara en strategi.

Jag tycker att bakgrunden till spelen, de 12 distrikten och deras specialiteter skulle ha gått att göra mer av och det tror jag kanske kommer i bok 2.


Jag tror att det här boken skulle ha rönt mindre uppmärksamhet om inte de flesta sett Robinson. För det går ju egentligen inte att tänka sig in i att en sån här sak skulle kunna inträffa, att ungdomar kan bli sådana mördarmaskiner framförallt mot varann. Och att folk ser på det och njuter. Men efter Robinson har de flesta lärt sig att det är helt ok eftersom helt vanliga människor kan hänge sig åt mobbing och baktaleri och hänsynslöst strategiskt tänkande. Så tanken är nog inte så främmande som den skulle kunnat vara annars. Tyvärr.

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se