McCarthy, Cormac: Vägen***

Vägen, en omtalad, hyllad, belönad, prisad bladvändare. Och  javisst, det är en bladvändare som jag läste ut tämligen omedelbart. Och jag måste säga att jag är lite...... förvånad. Och faktiskt lite oberörd. Så egendomligt tänkte jag. Vart har mina känslor tagit vägen? Jag förmådde inte känna sympati med mannen och hans son och miljön kändes liksom inte trovärdig. Allt var dött men i slutet fanns det en dalgång med en massa blommor, var det en hägring eller vad? Och mannen var så sjuk men orkade ändå gå 15 kilometer på två dagar......lite herovarning där eller? Och de var de goda, dödandet var endast ett och då personligt (pojken var hotad). Alla inser att innan de kommit så långt, överlevt så länge, måste fruktansvärda saker ha hänt......men var finns de? Innan första sidan.......

Greppet att börja handlingen långt in i historien var i sig kanske nödvändig, men alla dessa frågor som poppar upp i ens skalle, varför får de inga svar? Vad var det som hände, då för flera år sen. Kärnvapenkrig? Om allt liv var dött, hur kunde människan leva? Jag kan inte låta bli att jämföra med snart 50 år gamla På stranden av Shute som jag också läst i Lyrans dystopiutmaning. På något egendomligt sätt kändes den boken mer trovärdig än den här! Hur är det möjligt?

Dialogen fyller ut, snabb, oftast torftig, sparsmakad kan man tycka. Kanske helt enkelt manlig men passar precis. Inget filosoferande, askan är sig själv nog i deras munnar.

Ändå kände jag en form av lättnad över att inget ältades, att det var nuet som gällde hela boken igenom. Att vi kommer in vid vändpunkten......

När fotona lades på vägen var det som när en svårt sjuk människa får sin dom; en månad! Men på ren vilja överlever hon många månader till. Och får ibland uppleva goda stunder. Liksom de ibland, när mannen lyfter på ett lock, finner oskövlade ställen med "god mat" som de kan frossa i (att jämföras med stället där den "onda maten" finns, jag säger inte mer men ryser vid minnet). Ett av flera berättartekniska grepp som visar på att författaren verkligen kan skriva.

Och varför mannen håller dem vid liv anges redan i början:

Han visste endast att pojken var hans berättigande. Han sa: Om han inte är Guds ord har Gud aldrig talat. sid 8

Är det den amerikanska drömmen att vi kan leva vidare, att vi är utvalda?  Var de  utvalda, därför hade de tur? Kunde hålla sig efter vägen, Den Rätta Vägen. Pojken en messiasgestalt?

Sammanfattningsvis är det här en bok som jag inte glömmer. En bok som väcker frågor, men som inte riktigt berör.

Den är filmad och när jag tittar på några klipp från filmen inser jag att den plockar bort glorian från boken. På gott eller ont? Det vet jag när jag sett den.........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Grittiths, Elly: Blödande hjärtan   Tredje boken i Griffiths nya serie om Harbinder Kaur var riktigt förvirrande. Många personer var i gång med relationer som börjat under gymnasiet. Nu är det återträff och nån dör, men trots att jag ansträngde m...

Hauptmann, Gerhart: Banvaktare Thiel ****   Det är inte alltid jag vet när och varför jag har böcker på lånehyllan, tar hem dem och ibland läser dem, ibland ger upp direkt och ibland hittar guldkorn.. Här kom det hem en novell av någon jag inte...

Persson Giolito, Malin: Motiv   Jag lånar beskrivningen av boken hos Adlibris:     Tio berättelser om brott av författaren till "Störst av allt".    Vad händer om åttaåriga Lillan berättar sanningen om kvällen när hennes föräldrar hade ...

Au, Jessica: Kallt nog för snö ****   För ett antal år sen skapade jag en kategori, vilsamma böcker. Dvs där böcker som ger lugn och ro ska anges. Det är inte många som platsat, men här kommer den andra.   För Aus bok är mild, lugn, vilsam oc...

Mukasonga, Scholastique: Kackerlackorna ****   Madonnan vid Nilen och  Barfotakvinnan av Mukasonga har jag läst tidigare.  De var iofs intressanta, men lite svåra att komma in på livet. Den här boken var verkligen riktigt bra. Trots att det var s...