Inlägg publicerade under kategorin Läsutmaning nobel Theresans

Av violen - 8 maj 2012 13:00

  Camus, Albert: Myten om Sisyfos **

 

Ok, 1999 läste jag den här boken och skrev såhär

Camus Albert: Myten om Sisyfos **(*) När jag väl förstår den här boken, kommer den att få godkänt, det är jag säker på. Men efter en första genomläsning måste jag erkänna att jag inte hajar ett dugg. Själva myten om Sisyfos, som upptar en och en halv sida går att greppa, men resten......Jag insåg omedelbart att den här boken måste jag köpa för att kunna läsa om i små portioner. 


 

Det är alltså en omläsning det är frågan om, och den har inte blivit så mycket mer förståelig om man säger så. Eller jag har blivit antingen mer kräsen eller inte utvecklats som läsare på dessa år för jag tyckte tydligen att den var ännu jobbigare nu. Men riktigt sant är det inte för jag tycker ändå att jag hängde med i mer tankegångar den här gången. Så det är tydligen så att jag fått större krav på det jag läser. och det är ju inte helt fel. 

Man måste läsa för att lära sig, bättra sig och trösta sig.” - Drottning Kristina Ingenting av det lyckades den här boken åstadkomma tyvärr, inte nu heller.

Camus var ju en banbrytare på många sätt, och han öppnade ju upp för en diskussion om ateismen. Här är det självmordet som behandlas, vilket knappast var accepterat när den skrevs.


Konstigt nog tror jag att fler skulle kunna känna igen sig hos Camus idag än för 50 år sen. För visst speglar hans tankar en hel del av nutidens människa, sökande efter mening och vadande i mängden av antidepressiva medel?

Jag önskar bara att ett slags svar skulle ha inflikats på bokens sidor. Jag blev faktiskt lite nedstämd av den.


Men i övrigt gillar jag Camus böcker, har läst en del här. Borde jag ha läst om Fallet istället? Tror det.

Av violen - 1 september 2011 17:15

  Grass, Günter: Mitt århundrade ***


Egentligen är idén lysande, att skriva en kort text om vartenda år under en viss tid. Det är nämligen det Grass har gjort. Jag har ju försökt läsa Grass under flera månader, lånade olika böcker men det gick så trögt! Det är ju i Theresans nobelutmaning som jag kämpat på.....


men så såg jag den här boken och tänkte hm, jag provar. Och den var nästan intressant! Vissa år var ju jättetråkiga, särskilt i början med första världskriget och särskilt innan jag upptäckte att på slutet finns några sidor med rubriken:

 Lista över tilldragelserna i Günter Grass: Mitt århundrade.

Och då gick det genast bättre att hänga med. Så ett tips, tänker du läsa den här boken om 1900-talet så kolla listan i slutet.

I vart fall så tycker jag att Grass har lyckats, på sin torra men ändock prosa, att ge en slags glimt av 1900-talet i Tyskland och ibland på andra ställen. Jag verkar ju inte komma undan andra världskriget vad jag än läser nu för tiden (jfr t.ex Himmel över Bay City) så det är väl lika bra att köra på kändes det som. För jag förstod ju direkt att det går inte att komma undan i en sån här bok. (Konstigt vore det ju annars).


Jag gillade i alla fall idén och önskar att jag under min levnad skrivit ner en sammanfattning av mina år och de viktiga händelser som jag lagt märke till. Mig veterligen har jag inte läst något liknande upplägg förut, har ni?


Jag gillade särskilt 1938 års berättelse, den om 9 november x 2. Säger inte mer.


Läst 2011

Av violen - 12 maj 2011 15:15

  Müller, Herta: Redan då var räven jägare ****


Det kan inte hjälpas, Müller ger mersmak. Den här boken är också riktigt bra precis som Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Ja den tar nog andraplatsen efter just Hjärtdjur. Hittills.

Jag läste den samtidigt som Det stora huset och det var som att ömsom äta mjuk, utsökt chokladpudding (Krauss), ömsom tugga hårda men så smakrika slarvigt rensade nötter, med ett och annat gruskorn inflikat (Müller).

Müllers språk river verkligen ordentligt, orden kastas omkring och allt känns dystert, melankoliskt, människofientligt vridet. Men ändå plågsamt vackert.

Redan titeln älskade jag, och den nämns som vanligt är med titlar, nånstans i boken, men på Müllers omkastade språk:


Räven var redan då jägaren. sid 140


Men vem/vad/vilket räven är/symboliserar får jag inte riktigt kläm på, tassarna som skärs av. Är allt bara en metafor för hårstrået som visar att allt är övervakat? som att sätta telefonen i kylskåpet när något ska diskuteras? Men jag har accepterat att jag inte förstår allt Müller skriver, men jag förstår tillräckligt för att utan grubblerier njuta av språket. Precis som Krauss jobbar hon stenhårt med just språket men på ett helt annat sätt. Det är så litteratur ska vara, olika!

Just den här boken handlar ju verkligen om hur folket hade det vid diktatorns fall, den har en agenda som inte är lika dold som Müllers andra böcker varit.

Av violen - 3 november 2010 17:30

   Undset, Sigrid: Jenny ****

 

Ebba Witt-Brattström skriver i förordet till den nya upplagan av Jenny, som kom ut 2009 som Nobelklassiker på Brombergs förlag: "Jenny är inte bara en annorlunda kärlekshistoria och en tidig kvinnlig konstnärsroman, den är också en av Nordens mest intressanta idéromaner. Här finns skarpsinniga reflektioner kring kärlekens, driftens, ensamhetens, konstens och arbetets natur och etik, konsekvent prövat genom modernitetens kvinnliga erfarenheter."


Och Fredrik Böök sa när romanen kom ut 1911: " det är en av de yppersta moderna romaner jag överhuvudtaget känner".

 

Men sedan skiljer sig Böök och Witt-Brattströms åsikter åt, mer finns att läsa här på SVd kultursida för ett år sen.



Jag önskar att jag fått läsa den här boken i en kurs, att ha fått analysera den och stöta och blöta det som står här. Skriva många många sidor om det Witt-Brattström nämner, det komplexa i denna bok. Fundera över det som står på SVd kultursida. Men den tiden har jag inte.


I början var den väldigt trög tyckte jag men jag hade ingen aning vad den egentligen handlade om. Så jag borde ha läst noggrannare. Det var ju så härligt där i Paris. Sen blev det liksom bara värre och värre på nåt sätt.

Det finns otroligt många passager som skulle tåla en ordentligt analys, t.ex hur dessa starka kvinnor med en konstnärs driv kan få ett sådant öde, kan ge efter för männen som tar för sig.

Och hur mycket har egentligen förändrats? Det undrar jag när jag läser i slutet av boken där Jenny får höra:

"Det är mycket möjligt att jag kommer in till dig inatt. Jag tycker att jag har rätt till det - det skulle inte vara orätt av mig. Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.

Blir du ond - blir du ledsen - om jag kommer?"

[...] Å nej, gör det inte, [...] Jag vill inte bli din -  när jag själv vet att jag precis lika gärna kunnat bli någon annans."

Han skrattade kort - längtansfullt och smärtsamt på samma gång.

"Då borde jag göra det - blir du först min så blir du inte någon annans - det känner jag dig för väl till [...] Men när du ber - kan jag ju gärna vänta.

Men lås din dörr då!" sa han med samma skratt.

 

En fråga som inte är någon fråga för han har dels rätt att få henne och dels är det bäst för henne. (?)

Och sen när hon faktiskt säger nej, när hon ber honom att inte göra det, när hon förklarat precis hur hon känner det, så ok han väntar väl då, men sista ordet är ändå hans: Men lås din dörr då!  

Gör som du vill, stäng mig ute ordentligt för ditt nej är ändå ett ja.......och det kan få konsekvenser(?)


Jag har utelämnat namnen för det avslöjar ju kanske en del men jag tycker ändå att jag upplever en kritik av Undset här som ger eko än idag, tyvärr. Därför är den här boken viktig idag, och jag är glad att jag läste den!


Theresans nobelpristagarutmaning 2010



Läst 2010






Av violen - 17 maj 2010 10:45

Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

 

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

 

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

 

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

 

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

 

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

 

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

  

Läst i Theresans Nobelpristagareutmaning 2010 

 

Läst 2010

Av violen - 21 februari 2010 19:40

Theresans nobelutmaning bok jan-mars  2010

 

 

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****


Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.


Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!


Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

 

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?


Läst 2010

Av violen - 28 december 2009 22:30


Theresans Nobelpristagareutmaning 2010


Jaha, då var det dags att sätta tänderna i 5 nya pristagare. Upplägget blir precis som förra året med ca två månader på varje författare och uppehåll under sommaren. Vilken bok du vill läsa av respektive författare är helt valfritt!
 

Så skriver Theresan och eftersom jag klarade fyra av fem 2009 så vågar jag fortsätta i år igen! Jag gillar den här utmaningen, den är lätt att förstå, lagom många författare vars böcker man väljer helt själv och man blir ju så bildad! Nobelpristagare är väldigt ofta helt enkelt otroligt bra och väl värda sitt pris! Så jag är med.  


1. Nadine Gordimer: Min sons historia- Läses januari till mars
2. Orhan Pamuk: Den vita borgen - Läses mars till maj
3. Gao Xingjian: En ensam människas bibel - Läses maj till augusti
4. Sigrid Undset: Jenny- Läses augusti till oktober
5. Jean-Marie Gustave Le Clézio: Öken- Läses oktober till december

 

 

Längre ner finns de jag läste 2009!

 

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****


Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.


Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!


Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

 

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?



Motiveringen

 ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”:




Pamuk, Orhan: Den vita borgen***

 

Mer än tre stjärnor är det omöjligt att ge Pamuks bok, trots att han är nobelpristagare och kanske tack vare att jag läst den här boken i omgångar i väntrum och vid cafébord när jag haft lite tid över. Så något riktigt sammanhang har jag inte fått. Och vad betyder boken egentligen? Vem är Hodja och vem är slaven? Och det där kriget och Den vita borgen som bara nämns i förbifarten men som ändå är titeln? Beyaz Kale heter den på turkiska och jag förmodar att det är en rak översättning. Och pesten? Så jag har inte fått nån klarhet egentligen.

Däremot kände jag att Peter Englunds uttalanden är intressanta och kan ge lite ljus: 

"Den vita borgen" är hans kanske mest lättillgängliga roman, i vars kärna man återfinner en av hans favoritteman: mötet med dubbelgångaren. Orsaken till att Pamuks böcker innehåller så många tvillingar är givetvis att detta är en skapsam metafor för hans eget liv, för de frågor kring identitet som sysselsätter honom så mycket, och inte minst för det som sysselsätter honom än mer, nämligen relationen mellan öst och väst.

 

 De epoker i det förgångna som Pamuk valt att skriva om i "Den vita borgen"

 och "Mitt namn är Röd" (alltså sent 1500-tal till sent 1600-tal) innehåller mycket riktigt samma typ av slitningar mellan tradition och förnyelse, mellan ortodoxi och fritänkande som bär sådan tyngd idag.

 

Det kanske är så enkelt, att Pamuk använt de historiska epokerna för att skriva om sitt favorittema, dubbelgångaren? plus att det mycket möjligt kan vara just relationen som Turkiet har med Europa som sätts på pränt. (?)

 

Jag tycker även att den innehåller lite tankar kring författande och skrivande:

Han sade att han höll på att tänka ut en historia så helt utan mening att ingen kunde dra några slutsatser efter att ha läst den. Han frågade en annan gång: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? "Som med musik?" undrade jag, till Hodjas förvåning. Vi kom sedan fram till att inledningen på en bra berättelse måste vara barnslig som i en saga, mitten skrämmande som en mardröm,  och finalen sorglig som i en kärlekshistoria som slutar med skilsmässa. sid 99.

 

Alla vet att man måste återuppleva sina minnen för att få tillbaka det förlorade livet och fantasierna. Jag trodde på min berättelse!  sid 160

 

Kan det här vara beskrivningen på chick lite eller helt enkelt populärkultur: kunde man hitta på en meningslös berättelse som inte gav någon annan njutning än själva läsningen eller åhörandet av den? Ganska träffande kände jag...:-) Utan värdering om högt och lågt osv.

 

Sammanfattningsvis var historien lite knepig, ja t.o.m ointressant faktiskt, även om de intellektuella samtalen var något jag önskade jag kunnat få ta del av personligen (jmfr ovan) men jag tyckte ändå om Pamuks sätt att skriva.....så de andra böckerna som står i hyllan kanske blir lästa så småningom.

 

Motiveringen:

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning"



Gao, Xingjian : En ensam människas bibel ****

Det här var en mäktig bok som spänner över en mäktig epok och det på ett mäktigt antal sidor. Jag har den inbunden och den var följaktligen tung och svår att hålla i, så det tog tid att läsa den.

Boken (som verkar kunna betecknas som självbiografisk?) är skriven i dåtid och nutid, dvs då är han och nu är du. Jag gillade det greppet då det gick lätt, särskilt i början, att hålla isär de båda tiderna, tiden under förtrycket och tiden i frihet.

Han och du möts i slutet av boken när det står:

Att han fortsatte att skriva berodde på att han hade behov av det och att det bara var under den förutsättningen som han kunde skriva fritt. Han betraktade inte skrivandet som ett yrke, som kunde försörja honom. Han använde inte heller pennan som ett vapen, att tjäna honom i kampen för det ena eller det andra. Han såg inte skrivandet som en livsuppgift........
...........han kan inte låta bli att tala, även när han är ensam måste han alltid tala med sig själv; rösten i hans inre bekräftar att han lever............ Han sitter mitt emot dig och ni ser på varann. Plötsligt gapskrattar han i spegeln, som är vänd mot dig.

När man läser En ensam människas bibel är det verkligen en man som skriver. Och kulturrevolutionen innebar tydligen ingen revolution för kvinnans sak i Kina. Det är inte människor i den gemensamma kampen han ser i sina kvinnliga medsystrar, även om de är klädda i samma uniformer. Nej det är unga flickor med spirande bröst och tända kroppar som han ser. Och författaren är i alla fall uppriktig när han, också i slutet av boken erkänner:

Du är ingen riktig genleman och du behöver inte spela oskyldig. Det enda du trängtar efter är att bespruta hela världen med din åtrå, att klibba ner hela världen.  (s.420)

Och alla kvinnor i den kanske man kan tillägga. Det är mycke tröttsamt med alla dessa erotiska utsvävningar, kanske skriver författaren så för att verkligen krossa alla tabun, sexualiteten under kulturrevolutionen var tydligen komplicerad läste jag nånstans, antecknade tyvärr inte var. Jag hoppas det, så att han inte bara är en av alla dessa manliga författare som strör vackra unga tända flickor ikring sig bland boksidorna.

Men när "du" beslutar sig för att skriva ner sina tankar, när Marguerite uppmanar honom till det skriver han:

....Lögner och skitsnack kan du lämna därhän. Men du bör skriva ner dina erfarenheter och lämna efter dig spår av ditt liv, på samma sätt som du ejakulerar din sädesvätska. Nog finner du väl tillfredsställelse i att befläcka den här världen? Ingenting kunde vara rättvisare än att på det sättet hämnas på den värld som har förtryckt dig. (s.147)

Detta står ju i början av boken och det var först när det återkom i slutet som jag började ge det nån slags betydelse. Är alla dessa beskrivningar av erövringar en beskrivning av hat mot Kina eller hat mot sig själv eller hat mot kvinnan? Han beskriver ju på ett ställe hur han t.o.m känner åtrå för sin egen mor i mycket unga år. Eller så är det bara ett sätt att flörta med (den manliga) läsaren? Eftersom det upptar en så stor del av boken måste man ju fundera......

I vart fall innehåller ju boken så mycket mer, insprängt mellan sidorna om just revolutionen finns massor av text om litteratur. Och att det är litteraturen som är det väsentliga.
Även en beskrivning om bokens titel:

Det är för din egen skull som du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra ska offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (s.207)
Och
Nu kommer vi in på politik! Låt oss återgå till att diskutera litteratur! (s.301)

Det finns även en berättelse om en sten, (kapitel XX) där han försöker beskriva hur man kan bli så styrd av partiet att man förlorar sitt eget språk.......Det är ett avsnitt som jag inte riktigt förstår varför det finns med för det ger inga svar egentligen. Det är som när han beskriver hur han fotograferar en svart höna: Ur hönans stirrande blick kunde du utläsa en oändligt djup mening. (s364).. Ursäkta mig men den meningen tyckte jag verkligen inte om, hur man kan få en djup mening ur en hönas stirrande blick skulle jag vilja att han utvecklat lite mer........intressant iofs.

Så boken är komplex och blir därmed intressant på ett plan som jag inte tror var meningen, dvs kulturrevolutionen var ju som den var och förhållandet och kopplingen till judeutrotningen genom Marguerite är snarast en bisak, fast det hänvisas till det i alla beskrivningar. Och hur han spelade flera roller, ledare för rödgardister, offer och slutligen passiv. Baksidestexten skriver också De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val?

Men är det här en bekännelseskrift, ett sätt att med litteraturens hjälp övertyga oss om att De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val? Liksom förtrycket inte har det och vi får stå ut med massmord, judeutrotningen och övergrepp eftersom det är oundvikligt? I så fall blir jag lite bedrövad, för även om det står:
Han hade lovat sig själv att aldrig återvända till Kina så länge Mao tjänade som dess ledare, kejsare och Gud. Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det. (s.403)

så känns det lite krystat, eller kanske högmodigt? Dvs författarens ande är inte kuvad, men han var ju själv en del av spelet? Kanske därför han överhuvudtaget överlevde. Se där, lite motsägelsefullt.

Lustigt nog var boken en trea ändå tills jag började skriva ner det här. Och många har ansett den tråkig har jag sett.
Nu har den plötsligt blivit en fyra och jag ser bottnar i den som gör att jag nästan skulle vilja läsa om den.....! Men så många böcker så lite tid..........

Jag får nöja mig med att läsa Gao Xingjians tal och kanske några fler av hans böcker så småningom....


Motiveringen:

”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.

 ------------------------------------------------------------------------------------------------




 2009



1. Doris Lessing Katter
2. V.S Naipaul Om att läsa och skriva
3. Elfride Jelinek Älskarinnorna
(4. Toni Morrison - Läses augusti till oktober)
5. Imre Kertész - Dossier K



Kertész, Imre: Dossier K ***
Jag tyckte verkligen om Mannen utan öde och har ändå sen jag läste den velat läsa mer av Kertész
Skrev såhär när jag läst den 2002:
Äntligen en nobelpristagare som verkligen går att läsa! Och som skriver om ett ämne som aldrig får dö ut, andra världskrigets koncentrationsläger. En bok att ta till sig eftertänksamt, och den griper tag både med innehållet men även med stilen som är lättläst. Lite humor infinner sig också, och det är helt klart att det är en sextonåring som berättar.

Den här boken, Dossier K, är ju en helt annan bok. Jag kände att jag borde ha läst hela Kertész författarskap för att riktigt kunna ta till mig den. Det här är ju en biografi och som sådan innehåller den ju fakta på ett sätt som en roman inte gör. Och det är en av de frågor som tas upp, hur mycket är fakta och hur mycket är fiktion i romanerna som Kertész skrivit?
Det står så mycket intressant i den här boken att det inte går att ta ut nånting särskilt. Det enda den fick mig att göra var att hela tiden vilja läsa Kertész andra böcker och när jag läst dem och läst om den här, då kommer den att få en fyra det är jag säker på. Det kommer att bli ett av mina läsprojekt framöver, mycket för att Kertész också var den första nobelpristagare jag läste som verkligen gick att läsa utan åthävor. Nu läser jag ju "svåra" nobelpristagare osv utan att blinka men då var jag mer läsovan och han fick mig att vilja läsa mer, det måste ju vara en författares dröm att nå fram på det sättet. Dessutom känner jag mig lite besläktad med Kertész, ett enda citat kommer här och jag håller med.

Rättvisan är inte längre universiell. Det är ett bistert fraktum, men det kan inte ignoreras. Att stå upp för sig själv: det är det svåraste, det har det alltid varit. Det är just detta moralisten flyr ifrån. Vår tid främjar inte den självständiga människans fortbestånd: det är lättare att ge sig de världsfrälsande idéerna i våld än att hålla fast vid vår egen, unika och icke upprepbara existens. Välja vår egen sanning i stället för sanningen. (sid 87)



Motiveringen:

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”



Jelinek, Elfride: Älskarinnorna ****

 Jag är faktiskt förvånad över att jag ger den här boken fyra stjärnor. Men den var riktigt bra. Vad jag kan förstå av Horace Engdals förord (som tillförde läsupplevelsen en helt annat dimension, när jag läste det i efterhand) är den lite annorlunda än hennes andra böcker eftersom den verkar berätta en historia. Visserligen helt utan stor bokstav men ändå. Boken kom 1975 och då förstår jag att den måste ha väckt mycket uppmärksamhet. Nu för tiden höjer väl ingen på ögonbrynen om det manliga k-ordet nämns eller det kvinnliga f-ordet, eller det gemensamma k-ordet, men då var det kanske lite väl mustigt.
Boken innehåller massor med upprepningar i motsatser som t.ex
Ibland kan man höra lustiga vitsar i folkmun om sådana människor som paula. i slutändan innebär sådana vitsar ändå att hur dumma kvinnor än är så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.
i andra fall innbehär vitsarna också att hur brutala, gemena och listiga män än är, så är de i alla fall kärleksfulla.
men kärleksfulla är de i alla fall.

Annat som sägs är:
kvinnor är födda till att lida, män är födda till att arbeta

De två kvinnorna paula och brigitte är såklart stereotyper och skillnaden är som Horace Engdal beskriver den hårfin men dödlig:
/paula/ vill detsamma som brigitte, men hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans.

Det finns klart humoristiska inslag, särskilt i början drog jag på munnen flera gånger, men det är som Horace Engdal skiver, ett desperat skratt.

Horace Engdal i förordet igen:

Det lokalsamhälle Jelinek skildrar har inga försonande drag.
Den marxistiska klassanalysen har synbarligen varit hennes
utgångspunkt - arbetet bryter ner männen och familjen
kvinnan - men det är den glödande misantropin som gör texten levande.
Kvinnorförtrycket sköts i stor utsträckning av kvinnorna själva.
De skyddade föraktar de oskyddade.
Små gradskillnader i den egna sociala gruppen skapar
ett lika solitt helvete som någonsin klyftorna mellan samhällsklasserna.
Det enda äkta är äckelkänslorna och skadeglädjen.
Paulas förödmjukelse gottgör byborna för deras egna, värre
förödmjukelser och svetsar samman dem, när
de får glädjen att stöta ut någon som de anser
sig ha rätt att betrakta som en icke-person.
Utan att Jelinek behöver höja någon pekpinne,
inser man att antesimetism och främlingshat fungerar på exakt samma sätt.

Exakt såhär uppfattade jag också romanen. Jag kände mig förflyttad till dåtid, det samhälle som såg ned på kvinnor som blev med barn före äktenskapet, men även nutid i grupper där en dold rasism tar sig subtila uttryck, eller hur förakt för svaga personer marginaliserar dem. Måttan är ofta smal (små gradskillnader)i vissa sociala (och ofta religiösa) grupperingar.
Jelinek ger dock inga svar på hur man ska förhålla sig till detta utan läsaren lämnas ensam med en vag olustkänsla, inträngd i ett hörn.




Motiveringen:

”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”



Naipaul V. S. : Att läsa och skriva, en personlig betraktelse **

För att säkert hinna med köpte jag den här boken på rea. Tänkte att den kanske kunde vara intressant att ha i längden också. Sen var den inbunden, tunn, fin!
Beskrivningen på Adlibris:

Här får vi en unik inblick i förutsättningarna för ett av vår tids stora författarskap. 2001 års Nobelpristagare i litteratur, V. S. Naipaul, berättar här om sin långa väg till skrivandet - om den fattiga barndomen i Trinidad, om studieåren i Oxford och om de dystra månader i London som föregick den insikt som förlöste hans skrivande. "Och så en dag, när jag befann mig djupt nere i min nästan stadigvarande depression, började det gå upp för mig vad jag skulle kunna skriva om: stadsgatan på min hemö, med det brokiga liv som vi hade hållit oss utanför, och före det, livet på landsbygden, med seder och bruk från ett minnenas Indien."

Trots att boken var ytterligt tunn förmådde jag nästan inte läsa ut den, så tråkig var den. Om jag nånsin kommer att läsa mer av Naipaul ska jag plocka fram den här boken och läsa den igen, för jag tror att det finns en del att hämta här till författarens författarskap och anledningen till att han fick nobelpriset, vilket f.ö



Motiveringen

"....för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro."

Kanske att det är nån slags arbetarlitteratur han skriver, den slags litteratur som Sverige sägs vara unik om att ha?



Lessing, Doris : Om katter ****

Faktiskt min första Lessing.
Den får en fyra därför att jag gillar Lessings sätt att skriva. Att jag gillar katter och därmed allt som står i den bidrar också förstås. Hade det varit om hundar skulle jag inte ha gillat historierna men däremot stilen så det skulle nog ha blivit en fyra ändå om ni förstår hur jag menar. Däremot fanns det inte en enda mening som jag tyckte var värd att citera, men jag kan ta citatet:

Silkeskatt! Katt som en mjuk
uggla, katt med tassar som fjärilar,
kattklenod, kattmirakel!

Boken är tre noveller. Den första handlar om Lessings barndom i Afrika och den var den absolut bästa, jag påmindes mycket om de katter vi hade på det småbruk där jag växte upp. Mailade med min syster om det också och vi mindes de katt, katt, katt, katt! som fanns i vårt barndomshem. De resterande två novellerna hade också sin charm och även om jag kanske borde ha läst en mer seriös bok av Lessing så har jag en känsla av att ingen annan kunnat ge mig lika stor behållning som den här!


Motiveringen:

"den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning"




Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se