Ogawa, Yoko: De förlorade minnenas ö ****

Ogawa förnekar att det här är en dystopi. Och jag förstår varför. Det hon har skrivit är ju en slags feministisk roman, där  inspirationen till handlingen tydligen kommer från Anne Franks liv.

För det är instängdhet i gömställen för de personer som har minnet kvar. Övriga glömmer och lever trygga med sina förluster. 

Men det jag kunde känna var att det här är  "Det osynliga barnet" (Tove Jansson) fast det är omvända scenariet. Huvudpersonen är klart synlig men försvinner mer och mer, både i livet och i den bok hon skriver.

Jag lyssnade på boken och problemet med att markera citat blev uppenbar, jag gjorde det helt enkelt inte. Och missade att komma ihåg flera ställen som visade på hennes utsatthet, och hennes övergreppsliknande tillvaro. Det viktiga anslaget är inte dystopiskt utan feministiskt. Konstigt nog har jag inte stött på det i någon av alla de rescensioner jag läst. 

Jag sökte vidare och hittade här en artikel där Ogawa själv fick komma till tals. Ser nu att jag inte kan nå den, eftersom jag tydligen måste ha en prenumeration för att läsa fler artiklar på NY times. Men så är det kanske inte för dig. Där visar det sig att Ogawa har feministiska tankar själv, så jag kanske känner rätt ändå. 

En bok med flera bottnar alltså.

  Ogawa, Yoko.En gåtfull vänskap ***

För att riktigt kunna ta till sig den här boken måste man nog gilla både matematik och rugby mer än vad jag gör, tyvärr. Visst, den handlar om vänskap och jag älskade formatet på boken, så liten och så lätt att hålla i. Men ändå.

Jag lät tankarna gå till 1700-talets störste matematiker, Leonhard Euler. Jag visste ingenting om honom, men bara genom att jag kommit kontakt med denna enda formel, kändes det som om hans kroppsvärme hade nått fram till mig. sid 245

Sedan dess har jag alltid, även långt efter det att Rotens foto bleknat, bevarat doktorns lapp. För mig har Eulers identitet varit ett stöd, en levnadsdevis, en skatt och en viktig minnessak. sid 248

Det kan inte hjälpas att jag tyckte att t.ex ovanstående kändes väldigt överdrivet. Och jag skulle ha önskat att det varit lite mer skrivet om doktorns åttiominutersminne, vad det innebär att fullt ut leva i nuet som det står i baksidestexten.

Men å andra sidan är det här en bok som kan inspirera matematikintresserade människor. Varför inte låta gymnasieungdomar läsa den? Inslaget av sport skulle säkert också tilltala dem. En passion kan vara så många olika saker, och kanske att det behövs lite av den varan för att få fler att vilja studera matematik.

Läst 2012