Fosse, Jon: Hundmanuskripten ***

En berättelsebok om hundar eller sagor för barn under 18 år? Ja, jag vet inte vad jag ska säga om den här boken av prisade Fosse. Vinner han nångång nobelpriset är det här verkligen en bok som alla kan läsa, och då menar jag alla.

Vad han vill med sin beskrivning av de tre olika hundarna vet jag inte riktigt, en längtar efter ett nytt liv (påminner om gossen som sökte lyckan om någon minns den) en längtar efter kärlek, även om den närmar sig ålderns höst, och en vill fortsätta leva ett helt enkelt enkelt liv med sin husse. 

Alla längtar de och alla finner i någon mån vad de söker, på sitt hundlika vis. Likheter mellan de tre är att de inte är några unghundar precis. Och att de med så många hundår i bagaget fortfarande kan upptäcka sanningar om livet kanske är bokens syfte, vem vet.

Är det här en barnslig bok? Nej, men man kanske måste vara lite barnslig för att uppskatta den. Och det hjälper till om man är en hundmänniska. Själv är jag kattmänniska men gillade den ändå, litegrann i alla fall.

   Fosse, Jon: Trilogin ****

Jag har tidigare läst del ett Sömnlösa, och nu blev det även Olavs drömmar och Kvällning.

Trilogin är stark men blir mer och mer sorglig ju längre jag kommer i den.

Till slut blir det väldigt sorgligt innan det blir någon slags lugn i det hela.

Det intressanta är ändå slutet där jag förstår att Fosse sökt i sitt DNA för att få till detta. Och då faller allt på plats, och böckernas intensitet blir plötsligt förklarad, här har våndan hållit i pennan! Och skrivit ner orden i detta mästerverk.
Trilogin

   Fosse, Jon: Sömnlösa ****

Det är tur att jag ställt in mig på att läsa även Olavs drömmar och Kvällning, de två böcker som fortsätter trilogin om Ales och Alida. För trots att jag verkligen gillade att läsa Sömnlösa innehöll den upprepningar, språket böljade fram och tillbaka, ett steg framåt, tre tillbaka och så en avstickare men genast åter till den rätta vägen osv. Omtagning på omtagning. Jag är förvånad över att jag inte störde mig så mycket på det ändå, kanske för att det är så uppenbart att det finns ett syfte med det hela.

[...] och han fortsätter och spelar spelar och så finner han stället där spelet lyfter sig och så svävar spelet ja, ja, ja det svävar ja och då behöver han ju inte fortsätta, då svävar ju spelet i väg helt av sig självt och spelar sin egen värld och alla som kan höra det kan höra det och Asle ser upp och han ser henne stå där, hon står där, han ser Alida stå där, hon står där med sitt mörka tjocka böljande hår och med sina mörka ögon. Och hon hör det. Hon hör svävandet och hon är i svävandet. Hon står i lugn och hon svävar. Och så svävar de tilsammans, hon och han. Aida och Asle. sid 148

Visst, det upprepar sig men är början på en svindlande vacker kärlekshistoria. Orden, meningarna överskuggar innehållet som fortsätter i trilogins följande delar. Jag vill upptäcka och ta med mig vidunderliga partier även från trilogins fortsättning.

Läst 2015