Levy, Deborah: Varm mjölk****

Levy kallas egensinnig i sitt skrivsätt och jag håller verkligen med. Det här är en författare som inte ber om ursäkt för att allt kan hända och det händer. Om än i det mindre formatet.

För jag upplever boken som lugn och samlad samtidigt som det sker mycket i huvudpersonens intelligenta huvud. Men det intressanta är att trots sin smarthet lever Sofia den medberoendes liv. Ingen går säker.

Ju mer jag läser desto mer vill jag läsa. Levy lyckas fånga personerna på ett, som sagt, eget sätt. När jag slutat läsa vet jag vilka de är. Och jag önskar dem lycka till.

Gillar du att läsa utanför det vanliga rekommenderar jag verkligen den här boken. Men räkna med att den oftast är undflyende och ibland svår att förstå. Särskilt i början. 

 Lidman, Sara: Fröken / moster Evelina och Anton ****

För den som inte läst Sara Lidman kan det här vara en bra ingång. Två noveller som speglar det norrländska kynnet och hur Lidman lyckas fånga det i sina meningar. Hennes stil är särplägrad och innehåller ord och utryck och händelser, väl värda att bevara.

Läst 2019

 Lundgren, Andrea: Nordisk fauna ****

Väldigt bra noveller skriver Lundgren. De är klara, tydliga men samtidigt slutar de undanflyende, ovissa; ibland sorgliga, ibland neutrala men sällan riktigt bra. 

Djuren står för en slags magisk realism, vad betyder de och varför? Kanske är de huvudpersoner, kanske bifigurer. De har i alla fall sin plats, i sin egen rätt som det brukar sägas.

Många har framhållit denna novellsamling som lysande. Numera även jag.

Läst 2019

  Ahlfors, Fredrik: Arne Ljunghed och de små röda jävlarna ****

Eftersom jag ju just kommit på att jag faktiskt gillar det lite absurda se här fick den här boken som legat länge i högen olästa äntligen bli läst.

Den är faktiskt riktigt bra. Den är överraskande och konstig och naturligtvis absurd. Men ändå klar i sin skrift.

Jag menar, att fånga ögonblicket med munnen, att ingen tänkt på det förut. En gris som läser blindskrift är väl kul?

Med mera, med mera. 

Ja den var bra. 

Läst 2018

  Lykke, Nina: Nej och åter nej ***

OBS kan innehålla en form av spoiler. 

Nja säger jag. Visst, boken är bra skriven och de växelvis skildrade personerna utifrån deras utgångspunkt är välgjort, men jag blir mest irriterad på är Jan som går i Hannes fälla utan dubier. 

Mina sympatier är såklart hos Ingrid och därför tycker jag att hon hade kunnat få ett annat sätt att frigöra sig på än att göra avkall på all bekvämlighet. Kvinnor är väl trots allt inte som män som flyr till ödemarken och sunkar ner sig. Eller?

Det tog ner en hel del även om slutet gav hopp om någon slags rättvisa.

Läst 2018

  Liptrot, Amy: Utvägen - dagarna på Orkney ***

En bra biografi. Även om jag tyckte att berättelserna om Liptrops tid som alkoholist var lite ointressant så var tiden hon tillbringade på Orkney desto intressantare. Boken innehåller också en karta, det är alltid så inspirerande. Och jag lärde mig en hel del om Orkney och öarna därikring. 

Det är otroligt så mycket jag har olärt om världens länder och öar. Jag får ständigt nya insikter när jag läser böcker av alla de slag. Den här boken är verkligen inget undantag. Gillar du öar måste du helt enkelt läsa den.

Läst 2018

  Lidbeck, Agnes: Förlåten ***

Jag har inte läst Lidbecks sensationella debut Finna sig. Så jag vet inte hur den här står sig mot den.

Jag läser gärna om syskonrelationer. Men väldigt ofta är de bara skrap på ytan. Lidbeck tycker jag når lite längre, det är med en viss ärlighet som det mytomspunna systerskapet får sig en törn. Avundsjuka, markeringar, förutfattade meningar, hämndhandlingar, spydiga kommentarer. Allt finns där. Hur uppväxten aldrig liksom går över i ett riktigt vuxenliv. Hur syskonkärleken är en myt.

Där tycker jag Lidbeck lyckas och det ovanligt väl. Hon slår hål på systerskapsmyten och det ordentligt. Och det är väl  ändå på tiden att någon gör det.

Men i övrigt känns boken som ett hafsverk, föga genomtänkt. Den skulle ha vunnit på mindre upprepningar och omkringhändelser. Och ändå är mycket struket känns det som och sen är det ihopfogat utan större arbete med texten. 

Känns det som alltså. Det stoppar upp och hindrar texten att flyta fram.

Det blir liksom inget avslut heller men det känns helt logiskt. De allra flesta syskonkonflikter går inte att lösa, bara att förhålla sig till. 

Eller så kommer Förlåten 2.0 framöver. Hoppas inte det. 

Läst 2018

  Luiselli, Valeria: De tyngdlösa  ***

Mycket hyllad debut som jag tog mig an med stor förväntan. Och allt gick bra i början, jag hängde med och fick mig till livs en ovanlig historia (vilket jag gillar) skriven på ett märkligt sätt (vilket jag gillar, ibland) med märkliga hänvisningar till nu döda poeter. 

Jag hänger med skapligt i början men sen börjar det virra till sig och om det inte vore för synsvårigheter hos en person, skulle jag knappt veta vem det skrivs om. Det här kräver mycket av läsaren och med viss besvikelse måste jag erkänna att jag kom lite till korta. 

Dessutom accelererar skeendet och det som är uppenbart för mig är ett försök att beskriva gränsen mellan sanning och fiktion och hur det tas emot av närstående. 

Upplösningen i parets verklighetsuppfattning skulle lika väl kunna vara snudd på dagens utmattningssyndrom. Hallucinationer och otrygghet. 

Nej, jag klarade liksom inte av den förvirring som boken skapade. Och jag undrar lite sorgset, är det här den nya sortens litteratur, fragmentarisk och orolig. Men jag kan väl inte bara vilja ha en rejäl historia?

Läst 2018