Lykke, Nina: Nej och åter nej ***

OBS kan innehålla en form av spoiler. 

Nja säger jag. Visst, boken är bra skriven och de växelvis skildrade personerna utifrån deras utgångspunkt är välgjort, men jag blir mest irriterad på är Jan som går i Hannes fälla utan dubier. 

Mina sympatier är såklart hos Ingrid och därför tycker jag att hon hade kunnat få ett annat sätt att frigöra sig på än att göra avkall på all bekvämlighet. Kvinnor är väl trots allt inte som män som flyr till ödemarken och sunkar ner sig. Eller?

Det tog ner en hel del även om slutet gav hopp om någon slags rättvisa.

Läst 2018

  Liptrot, Amy: Utvägen - dagarna på Orkney ***

En bra biografi. Även om jag tyckte att berättelserna om Liptrops tid som alkoholist var lite ointressant så var tiden hon tillbringade på Orkney desto intressantare. Boken innehåller också en karta, det är alltid så inspirerande. Och jag lärde mig en hel del om Orkney och öarna därikring. 

Det är otroligt så mycket jag har olärt om världens länder och öar. Jag får ständigt nya insikter när jag läser böcker av alla de slag. Den här boken är verkligen inget undantag. Gillar du öar måste du helt enkelt läsa den.

Läst 2018

  Lidbeck, Agnes: Förlåten ***

Jag har inte läst Lidbecks sensationella debut Finna sig. Så jag vet inte hur den här står sig mot den.

Jag läser gärna om syskonrelationer. Men väldigt ofta är de bara skrap på ytan. Lidbeck tycker jag når lite längre, det är med en viss ärlighet som det mytomspunna systerskapet får sig en törn. Avundsjuka, markeringar, förutfattade meningar, hämndhandlingar, spydiga kommentarer. Allt finns där. Hur uppväxten aldrig liksom går över i ett riktigt vuxenliv. Hur syskonkärleken är en myt.

Där tycker jag Lidbeck lyckas och det ovanligt väl. Hon slår hål på systerskapsmyten och det ordentligt. Och det är väl  ändå på tiden att någon gör det.

Men i övrigt känns boken som ett hafsverk, föga genomtänkt. Den skulle ha vunnit på mindre upprepningar och omkringhändelser. Och ändå är mycket struket känns det som och sen är det ihopfogat utan större arbete med texten. 

Känns det som alltså. Det stoppar upp och hindrar texten att flyta fram.

Det blir liksom inget avslut heller men det känns helt logiskt. De allra flesta syskonkonflikter går inte att lösa, bara att förhålla sig till. 

Eller så kommer Förlåten 2.0 framöver. Hoppas inte det. 

Läst 2018

  Luiselli, Valeria: De tyngdlösa  ***

Mycket hyllad debut som jag tog mig an med stor förväntan. Och allt gick bra i början, jag hängde med och fick mig till livs en ovanlig historia (vilket jag gillar) skriven på ett märkligt sätt (vilket jag gillar, ibland) med märkliga hänvisningar till nu döda poeter. 

Jag hänger med skapligt i början men sen börjar det virra till sig och om det inte vore för synsvårigheter hos en person, skulle jag knappt veta vem det skrivs om. Det här kräver mycket av läsaren och med viss besvikelse måste jag erkänna att jag kom lite till korta. 

Dessutom accelererar skeendet och det som är uppenbart för mig är ett försök att beskriva gränsen mellan sanning och fiktion och hur det tas emot av närstående. 

Upplösningen i parets verklighetsuppfattning skulle lika väl kunna vara snudd på dagens utmattningssyndrom. Hallucinationer och otrygghet. 

Nej, jag klarade liksom inte av den förvirring som boken skapade. Och jag undrar lite sorgset, är det här den nya sortens litteratur, fragmentarisk och orolig. Men jag kan väl inte bara vilja ha en rejäl historia?

Läst 2018

   Lundberg, Ulla-Lena: Is ***

Det är hav, det är utpost, det är uppriktig präst och det är mer än 60 år sen; Åland, Finland.  

I motsats till Pastoralsymfonien och Själasörjaren som jag båda nyss läst, är det här en präst som verkligen försöker leva efter bibelns kärleksbudskap. Jag blir varm om hjärtat när jag läser något som väl måste vara Lundbergs egna Gudsbild, annars skulle den knappast ha kunnat återges så insiktsfullt. 

Minsta göromål ska vara en predikan om Guds godhet som erbjuds den som överlämnar sig förbehållslöst! Sådana borde prästerna vara, som medeltidens mun kar vars enda uppdrag var kärleken till Gud och medmänniskorna. 

[...] En kristen människas frihet tänker han hellre på. Friheten att vara oanfäktad, omarterad, obekymrad. Glad, om det är möjligt annat än glimtvis. Livet är fullt av oro och brist och sjukdom och sorg; gärna skulle han bespara dem de eviga straffen.

Om Gud är kärleken älskar han öborna med deras räv bakom örat[...]

Prästen kånkar på ett starkt syndamedvetande och rannsakar flitigt sig själv. Önskar han det faktiskt åt andra? Han vill inte ha kyrkotukten tillbaka och betackar sig för att bli en religiös polis, Gud på tungan när han fördömer. Ingen glädjedödare, som han ofta nog varit för sig själv. Men nog en vägledare mot den sanna glädjen i Kristus, som inte punkteras av ångest och oror för upptäckt, hån och bestraffning. En väg som man går i ljuset, med en börda som inte är större än man klarar. sid 281ff

 Även om ämnet och skildringen av livet på ön är intressant, känns tiden lite väl avlägsen. Språket påminner ibland om det jag som barn läste i böcker ur mina föräldrars bokhylla.

Sidorna jag citerar ovan med sin fortsättning, om prästens trosuppfattning, är verkligen bokens stora behållning. De skulle jag kunna äga boken för.

Läst 2018

  Levlin, Kurt: Dröm 19 ****

Det hör till ovanligheterna att jag offrar min nattsömn för att få veta hur det går. Men när jag fick fortsättningen på Isamone i min hand började jag läsa direkt och sen var det bara att fortsätta. 

Det här är spännande, det här är starka kvinnor, det här är krigets verklighet (och sanningen om den). 

Det här är gemenskap, våld, krigsflykt, maktfullkomlighet och faktiskt, en del humor. Periodvis är det lika vackert som omslaget.

Levlin väver skickligt ihop Isamone med denna fristående fortsättning. Kanske att en av den här bokens fyra stjärnor lyser lite svagare, men den var mycket läsvärd. Läs en, läs båda. Du glömmer dem inte. 

Levlin har lyckats skriva de här böckerna med ett innehåll som passar hen, både yngre och äldre. Och fast min motvilja mot krig växt sig än starkare, lämnar de mig med nånting varmt inombords. Jag hoppas att det kommer en del tre, och att det fick bli film av alltihop. 

Läst 2018

Köp den här: Bokus, Adlibris, CDon. 

Tack för exemplaret, Kurt Levlin och Visto förlag

  Lindholm, Margareta: Vi är bara besökare här ****

Jag konstaterade förvånat att jag inte läst den här boken av Lindholm. När jag läst ett tag förstod jag varför. Jag brukar konsekvent försöka undvika böcker om demens och Ahlzeimers sjukdom. Det smärtar för mycket, då min mamma hade den sjukdomen sista åren av sitt liv.

Men nu började jag och slutförde boken. Och som det mesta av Lindholm är den vacker, stilren, omfamnande. Såklart.

Fast så sorgsen att jag gärna avstått från läsningen.

Läst 2017

 Lispector, Clarice: Stjärnans ögonblick *****

Lyrans jordenrunt

Läsupplevelser. Den kategorin borde jag ha i min blogg och där borde den här boken hamna, nu och genast.

Direkt jag började läsa kände jag att aha! Och detta aha höll i sig boken igenom.

För att ingen ska missta sig, enkelheten uppnår jag bara genom hårt arbete. sid 11

Det säger författaren till romanen, alias en av dess personer, alias Lispector själv. Dvs boken är en författares verk, samtidigt som författaren beskriver sitt verk utifrån sitt skrivande.

Genom att bland annat uppfinna en författare till romanen som samtidigt blir en av dess personer problematiserer Lispctor det fiktiva berättandet och hon drar också in läsaren i den litterära skapandeprocessens själva centrum. /efterordet/ sid 123

Historien är inte på något sätt orginell, det är sättet att berätta historien som är det. Eller orden som berättar den. Sammansättningen av orden. Som författaren/en av bokens personer/Lispctor själv säger:

Ja, allt detta, historien är historia. Men utan att någon gång glömma att ordet är frukten av ordet. Ordet måste likna ordet. Att nå det är min främsta skyldighet mot mig själv. Och ordet får inte vara förskönat eller konstnärligt fåfängt, det måste bara vara sig. sid 23

Läs fortsättningen på det citatet, ja läs hela boken. En brutal uppgörelse med författarens krav på sig själv.

Jag skulle kunna citera mer och mer och mer, men det går ju inte för sig.

Det här är två böcker i en, Lär dig skriva orden och Macabéas tragiska liv. Plus upptäckten av ett nytt författarskap. Kan det bli bättre?

Läst 2010

En ingång till författarskapet finns här