Inlägg publicerade under kategorin Författare L
Lundberg, Ulla-Lena: Is ***
Det är hav, det är utpost, det är uppriktig präst och det är mer än 60 år sen; Åland, Finland.
I motsats till Pastoralsymfonien och Själasörjaren som jag båda nyss läst, är det här en präst som verkligen försöker leva efter bibelns kärleksbudskap. Jag blir varm om hjärtat när jag läser något som väl måste vara Lundbergs egna Gudsbild, annars skulle den knappast ha kunnat återges så insiktsfullt.
Minsta göromål ska vara en predikan om Guds godhet som erbjuds den som överlämnar sig förbehållslöst! Sådana borde prästerna vara, som medeltidens mun kar vars enda uppdrag var kärleken till Gud och medmänniskorna.
[...] En kristen människas frihet tänker han hellre på. Friheten att vara oanfäktad, omarterad, obekymrad. Glad, om det är möjligt annat än glimtvis. Livet är fullt av oro och brist och sjukdom och sorg; gärna skulle han bespara dem de eviga straffen.
Om Gud är kärleken älskar han öborna med deras räv bakom örat[...]
Prästen kånkar på ett starkt syndamedvetande och rannsakar flitigt sig själv. Önskar han det faktiskt åt andra? Han vill inte ha kyrkotukten tillbaka och betackar sig för att bli en religiös polis, Gud på tungan när han fördömer. Ingen glädjedödare, som han ofta nog varit för sig själv. Men nog en vägledare mot den sanna glädjen i Kristus, som inte punkteras av ångest och oror för upptäckt, hån och bestraffning. En väg som man går i ljuset, med en börda som inte är större än man klarar. sid 281ff
Även om ämnet och skildringen av livet på ön är intressant, känns tiden lite väl avlägsen. Språket påminner ibland om det jag som barn läste i böcker ur mina föräldrars bokhylla.
Sidorna jag citerar ovan med sin fortsättning, om prästens trosuppfattning, är verkligen bokens stora behållning. De skulle jag kunna äga boken för.
Läst 2018
Det hör till ovanligheterna att jag offrar min nattsömn för att få veta hur det går. Men när jag fick fortsättningen på Isamone i min hand började jag läsa direkt och sen var det bara att fortsätta.
Det här är spännande, det här är starka kvinnor, det här är krigets verklighet (och sanningen om den).
Det här är gemenskap, våld, krigsflykt, maktfullkomlighet och faktiskt, en del humor. Periodvis är det lika vackert som omslaget.
Levlin väver skickligt ihop Isamone med denna fristående fortsättning. Kanske att en av den här bokens fyra stjärnor lyser lite svagare, men den var mycket läsvärd. Läs en, läs båda. Du glömmer dem inte.
Levlin har lyckats skriva de här böckerna med ett innehåll som passar hen, både yngre och äldre. Och fast min motvilja mot krig växt sig än starkare, lämnar de mig med nånting varmt inombords. Jag hoppas att det kommer en del tre, och att det fick bli film av alltihop.
Läst 2018
Köp den här: Bokus, Adlibris, CDon.
Tack för exemplaret, Kurt Levlin och Visto förlag
Lindholm, Margareta: Vi är bara besökare här ****
Jag konstaterade förvånat att jag inte läst den här boken av Lindholm. När jag läst ett tag förstod jag varför. Jag brukar konsekvent försöka undvika böcker om demens och Ahlzeimers sjukdom. Det smärtar för mycket, då min mamma hade den sjukdomen sista åren av sitt liv.
Men nu började jag och slutförde boken. Och som det mesta av Lindholm är den vacker, stilren, omfamnande. Såklart.
Fast så sorgsen att jag gärna avstått från läsningen.
Läst 2017
Lindholm, Margareta: Jag går över det frusna gräset ***
Jag blev verkligen glad när jag för ett tag sen läste Skogen av Lindholm. Och planen har hela tiden varit att läsa mer av henne.
Jag går över det frusna gräset är även den en märklig, sparsmakad historia. Jag blev så ledsen när jag läste den, jag kände källarlukten, kylan, ohyrans närvaro och avhumaniseringen. Boken har många bottnar och och alla är bråddjupa. Vem är ett offer, den källartagna eller den skenbart fria på ovanvåningen?
Och sedan tystnar hon för snabbt.
Det är som han blåser ut henne, som man blåser ut ett ljus. sid 53
Jag tycker ändå inte att den här boken når upp till Skogen. Stilmässigt ja, innehållsmässigt nej. Kanske för att jag inte kan referera till denna på samma sätt. Jag får en känsla av att den utspelar sig för decennier sen, och att den trots allt visar på en ny öppenhet mot "mentalsjukhusen". En öppenhet som hade sina begränsningar i och med att ingen kontroll fanns.
Läst 2012
..................................................
.
Lindholm, Margareta: Skogen ****
En sparsmakad bok som faktiskt fick mig att tänka på Korparna. Och min egen uppväxt på småbruket. Och tidens gång. Och framförallt glädjen i att hitta ett nytt författarskap!
Språket är vackert, personerna få, formatet litet - handvänligt, skogens trädgeneration fullväxt. En pärla helt enkelt.
Psykologiskt skarp, medkännande och med sinne för detaljer, ja det stämmer. Så var den här boken och jag vill såklart läsa fler böcker av författaren.
Till våren kommer en ny bok av Lindholm, och det finns en del på ett bibliotek nära mig. Det här blir bra!
..........................
Lindholm, Margareta: Tan ****
Skogen och Jag går över det frusna gräset är de böcker jag läst tidigare av Lindholm. Och genast jag börjar läsa Tan känner jag igen orden, dess lätta placering i texten.
Vi visas in i ett rum. Doktor Gilbèrt sitter bakom ett stort skrivbord. På bordsytan ligger papper och skrifter i travar. Vi står stilla och väntar på anvisningar. Situationen är ovan för oss alla. Inte ens morbror vet vad vi ska göra, vad som förväntas. Doktor Gilbèr läser ett papper. Jag ser på honom. Hög panna, med en djup rynka mellan ögonbrynen när han läser. Äldre än jag. sid 18
Det är många ord men ändå precis så många ord behövs det. Jag känner som så, det är tankar som är ord som blir text som fästs på papper. Det berör läsaren men inte jaget som lever sitt liv mellan raderna. Det är bra, så väldigt bra! Jag tänker ibland, vill jag veta det här? Vill jag det? Nej, egentligen inte men nu vet jag och stod ut tack vare orden som är en sköld mot det svåra som finns mellan pärmarna.
Läst 2012
----------------------------------------------------------
Lindholm, Margareta: Skogen ****
En sparsmakad bok som faktiskt fick mig att tänka på Korparna. Och min egen uppväxt på småbruket. Och tidens gång. Och framförallt glädjen i att hitta ett nytt författarskap!
Språket är vackert, personerna få, formatet litet - handvänligt, skogens trädgeneration fullväxt. En pärla helt enkelt.
Psykologiskt skarp, medkännande och med sinne för detaljer, ja det stämmer. Så var den här boken och jag vill såklart läsa fler böcker av författaren.
Lispector, Clarice: Stjärnans ögonblick *****
Läsupplevelser. Den kategorin borde jag ha i min blogg och där borde den här boken hamna, nu och genast.
Direkt jag började läsa kände jag att aha! Och detta aha höll i sig boken igenom.
För att ingen ska missta sig, enkelheten uppnår jag bara genom hårt arbete. sid 11
Det säger författaren till romanen, alias en av dess personer, alias Lispector själv. Dvs boken är en författares verk, samtidigt som författaren beskriver sitt verk utifrån sitt skrivande.
Genom att bland annat uppfinna en författare till romanen som samtidigt blir en av dess personer problematiserer Lispctor det fiktiva berättandet och hon drar också in läsaren i den litterära skapandeprocessens själva centrum. /efterordet/ sid 123
Historien är inte på något sätt orginell, det är sättet att berätta historien som är det. Eller orden som berättar den. Sammansättningen av orden. Som författaren/en av bokens personer/Lispctor själv säger:
Ja, allt detta, historien är historia. Men utan att någon gång glömma att ordet är frukten av ordet. Ordet måste likna ordet. Att nå det är min främsta skyldighet mot mig själv. Och ordet får inte vara förskönat eller konstnärligt fåfängt, det måste bara vara sig. sid 23
Läs fortsättningen på det citatet, ja läs hela boken. En brutal uppgörelse med författarens krav på sig själv.
Jag skulle kunna citera mer och mer och mer, men det går ju inte för sig.
Det här är två böcker i en, Lär dig skriva orden och Macabéas tragiska liv. Plus upptäckten av ett nytt författarskap. Kan det bli bättre?
Läst 2010
En ingång till författarskapet finns här
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se