Inlägg publicerade under kategorin Tegenfalk, Stefan

Av violen - 4 maj 2011 13:15

   Tegenfalk, Stefan: Nirvanaprojektet***


Fortsättningen på Vredens tid och verkligen helt annorlunda. Ingen humor här inte....

Början var riktigt seg, men sen tog den sig ordentligt och blev mycket spännande. På slutet tycker jag att den började närma sig SF genren och vem vet, om 30 år kanske den visar sig vara banbrytande inom själsforskningen. Dessutom tyckte jag karaktärerna växte en del, fast jag hade lite svårt att hålla isär alla poliser och befäl och så vidare. Dessutom trodde jag länge att Jonna råkat ut för en skum kärlek men det visade sig inte stämma.....eller?

Den tredje delen, Den felande länken, släpps i september och ja, jag kommer att läsa den också.


Blir du sugen på Nirvanaprojektet, läs Vredens tid först annars har du ingen chans att inse vad allt handlar om. Men så får gärna deckaretrilogier vara anser jag, varför öda en massa text på sammanfattningar "en masse"!


Tack Massolit förlag för recensionsexemplaret.

Av violen - 30 mars 2011 11:30

   Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***


En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.


Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 



Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!


Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.


Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:


Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296


Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.


Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.


Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011


Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards