Direktlänk till inlägg 30 mars 2011
Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***
En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:
Det här är verkligen en rafflande historia.
Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.
Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.
Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara.......
Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!
Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.
Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.
Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.
Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.
Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!
Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!
Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det dyker upp en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.
Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.
Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:
Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296
Kul!
Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.
Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)
Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.
Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.
Läsutmaning Bokcirkelonline
Läst 2011
Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.
Grittiths, Elly: Blödande hjärtan Tredje boken i Griffiths nya serie om Harbinder Kaur var riktigt förvirrande. Många personer var i gång med relationer som börjat under gymnasiet. Nu är det återträff och nån dör, men trots att jag ansträngde m...
Hauptmann, Gerhart: Banvaktare Thiel **** Det är inte alltid jag vet när och varför jag har böcker på lånehyllan, tar hem dem och ibland läser dem, ibland ger upp direkt och ibland hittar guldkorn.. Här kom det hem en novell av någon jag inte...
Persson Giolito, Malin: Motiv Jag lånar beskrivningen av boken hos Adlibris: Tio berättelser om brott av författaren till "Störst av allt". Vad händer om åttaåriga Lillan berättar sanningen om kvällen när hennes föräldrar hade ...
Au, Jessica: Kallt nog för snö **** För ett antal år sen skapade jag en kategori, vilsamma böcker. Dvs där böcker som ger lugn och ro ska anges. Det är inte många som platsat, men här kommer den andra. För Aus bok är mild, lugn, vilsam oc...
Mukasonga, Scholastique: Kackerlackorna **** Madonnan vid Nilen och Barfotakvinnan av Mukasonga har jag läst tidigare. De var iofs intressanta, men lite svåra att komma in på livet. Den här boken var verkligen riktigt bra. Trots att det var s...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se