Norlin, Annika: Stacken ***

En efterlängtad bok med idel positiva recensioner.

Men jag är inte lika förtjust som jag varit i Norlins noveller. Det här skulle iofs kunna skrivas som ett antal noveller som på slutet avslutas i en långnovell.

Jag vet inte, kanske beror det på att jag läst som ebok, men jag tyckte det blev lite rörigt till slut. Visst, angelägna ämnen, våld mot kvinnor, sektinsyn, naturkärlek. Jag saknade ändå den nerv som funnits i Norlins tidigare texter. Som debutroman är den full av samtidsvinklingar, annorlunda skildrade men ändå känns den trovärdig. 

Det kommer säkert mer av Norlin, det ser jag fram emot. 

Norlin, Annika: Arvsled ****

Här finns det som nästan aldrig händer, om det inte är feelgood vill säga. Här är det slutet gott allting gott.

Små drömmar kan också uppfyllas, men då måste stoltheten vika förstås.

Går allt i arv? Det är nog inte så ändå...

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****

Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 

De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.

Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 

Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.

Otroligt! Läs den.