Ullman, Linn: Nåd ***(*) En liten bok om ett stort ämne, dödshjälp. Något som Ullman bara nuddar vid, därav den icke fulla fyran. Ämnet kräver mycket mer än vad författaren lyckas åstadkomma, den skrapar helt enkelt bara på ytan. Den vinner dock mycket på att personerna som sådana är intressanta men själva dödshjälpstematiken är på tok för lättsamt hållen. Ett bra försök att närma sig ett så allvarligt ämne i alla fall. Läs den och känn på hur svårt det är att hjälpa människor att leva, vilket jag tror Ullman menar.

Läst 2003

Ullman, Linn : Ett älskat barn**(*) Ibland läser man böcker som är så pass dåligt uppbyggda att man känner att man skulle ha kunnat skriva dem själv. Jag menar, man är ju inte nån författare bara för att man läser mycket böcker och för att man önskar att man kunde skriva. Och man är ingen författare för att man har kända föräldrar heller. Tycker jag att jag märker när jag läser den här boken. Allt är liksom förutsägbart. Ingenting leder nånstans utan man vet hela tiden vad som ska hända, att pojken dör. Och kanske att författaren med det ytterst vill försöka skildra mobbing, för det är ju det det handlar om, men lyckas hon när det står i en recension att den oskyldiga leken förvandlas,,, vaddå oskyldig!?
det är nog ändå skildringen av just mobbingen som ger den halva trean. Jag har ju en teori och det är att barn som mobbar har skaffat sig tillåtelse för det av de vuxna, vilket också sker i den här boken. Det gillar jag att det kommer fram.
Annars ger boken ingenting, vissa meningar är så banala att de....just det, skulle kunna var skrivna av någon som önskar att de kunde skriva......men det stannar vid en önskan. men som sagt, ärligt skildrad mobbing är alltid motiverad att läsa om......så......
Boken har fått uppmärksamhet enbart för att det är Bergmans dotter och man tror att det handlar om honom, men bortser man från det så är den ointressant. Som någon skrev att boken borde ha börjat där den slutar, när de tre döttrarna återvänder. Jag håller med!!!!

Läst 2006