Theresans nobelutmaning bok jan-mars  2010

Gordimer, Nadine: Min sons historia ****

Den här boken skildrar apartheid och dess väg till befrielsen genom en familj, där pappan  ursprungligen  är lärare men sen, efter fängelsevistelse, enbart deltar i kampen.

Men det är också en skildring av  Wills längtan efter en far som inte bedrar sin fru, dvs Aila, hon som är Wills mor. Eftersom han direkt i början förstår att fadern har en älskarinna söker han hela tiden efter tecken att vara älskad av sin far, att fadern ändå ska visa familjen omsorg. Ibland tror Will att det är så, men förstår gång på gång att det ändå är älskarinnan, inte kampen, som styr faderns liv. Men är det kanske samma sak, är älskarinnan trots allt liktydigt med kampen eftersom de båda förenas inte bara kroppsligen utan också själsligen eftersom kampen sammanfört dem och styr deras samtal i deras hjärnors sammansmältning. Jag kände ett släktskap med Per Pettersons bok Ut och stjäla hästar där kampen också skildrades som något som tog en far från sin son.

Berättelsen byter både tidsperspektiv och berättarröst utan att jag förlorade tråd eller medvetande om var, hur och av vem det sades, och är bitvis spännande och dessutom ett rejält stycke historia. Språket är vackert, mycket vackert och ibland psykologiskt skarpt som när dottern skär sig i handleden. Hennes utlevande stil var ett uttryck för djup depression sa läkaren. Mycket möjligt.
I början la jag märke till språket, sen blev handlingen det väsentliga, Men jag kan förstå varför Gordimer fick Nobelpriset 1991, angelägna ämnen och välskrivet. Henne vill jag läsa mer av. Fast tänk så intressant att läsa den här boken när den kom, några år innan apartheid avskaffades!

Jag fortsätter min spaning på hur författare nämner Sverige i sina böcker. Här står det på sidan 256, (nästan i slutet och jag avslöjar inte vem "hon" är):

Sonny tycktes bli sårad över inpasset. - Jag ska berätta sedan. Hon är i Sverige. Jag missade henne med en dag. Bara en enda dag...

Och som vanligt undrar jag, flirt med Svenska Akademin?

Läst 2010

Bibliophilas läsutmaning

Mermissi, Fatima: Drömmar om frihet****

Redan efter ett kapitel i den här boken var jag fast och tänkte: det här är en riktigt bra bok. Den var så väldigt.....annorlunda mot allt jag läst förut. Det är en självbiografi skriven av Mernissi som är en är en sociolog, historiker, muslim och feminist boende i Marocko. Och hon måste alltså vara en mycket intressant person.

Ytterligare en bok finns av henne på vårt bibliotek: Shahrazad reser västerut : olika kulturer, olika harem. Faktiskt ligger den nu på min beställningslista. Dessa två böcker är de enda som finns översatta.

Att Mernissi är något så ovanligt som en muslimsk feminism har hon säkert sin uppväxt att tacka för. I den här boken/kärleksförklaringen till sin barndoms harem finns de kvinnor som visat henne vägen. Det är inte ett harem som vi föreställer oss det, utan här bor många olika kvinnor  i sina familjer, instängda men i ett slags systerskap som Mernissi skildrar ur ett barns perspektiv. På nåt sätt skildrar hon just kvinnligheten på ett sätt som jag aldrig läst om förut. Hur dessa kvinnor accepterar sin situation fast de egentligen vet att både slöjan och den stängda porten är fel. Hur de lever både i det gamla och det nya. Hur de broderar och vårdar sin hud och spelar upp olika spel för varann, hur fantasins magi hjälper dem att överleva. Hur de Drömmer om frihet.

Mernissi lyckas förmedla sin lyckliga barndom just därför att hon tänker som det barn hon skildrar. Barnet förstår inte, kan inte värdera det som sker. Kanske att det ibland dyker upp tankar som är lite för "vuxna" men det är sällan.

,

Det här barnet lyssnar uppmärksamt, mest på sin mormor Yasmina som bor på landet där kvinnorna lever sitt, fysiskt sett friare liv, med den skillnaden att murarna där är osynliga. Men även hennes mor som tillhör den "rebelliska" falangen i haremet. Och Mina, den numera fria slavinnan som rövades bort som barn. och flera kvinnor som levererar urgamla sanningar som känns helt moderna.

Boken efterlämnar en mystisk doft och en känsla i huden som är mycket ovanlig när man läst en bok. Jag ville både gråta och skratta när jag läste den.  Den utstrålade kärlek, ömhet, omsorg samtidigt som jag kände mig lite lurad när jag läst den. Och därmed ilsken. Så här är det ju inte....tänkte jag. Och så påminde jag mig om att den handlade om 40-talet. Det är länge sen.......

Därför vill jag läsa något Mernissi skrivit om nutiden.

Läst 2010

Du som inte läst boken och inte vill veta, sluta här för det avslöjas lite för mycket om handlingen.

Mahfouz, Naguib: Midaqq-gränden ****

Den här boken förtrollade mig. Språket är vackert, lättflytande trots sitt något uppstyltade uttryck. Personerna lever verkligen sina liv inför läsaren. Boken känns modern trots att den speglar människor som lever i gamla former vid tiden för andra världskriget. Girigheten driver dem alla och ibland skymtar det fram präglingar (Zitas smuts) och andra insikter som känns hämtade ur en psykologs dagbok. Mahfouz är helt enkelt en stor realistisk författare.

 Först efter ett tag inser jag att allt handlar om Hamida, flickan utan anknytning som bor hos sin amma, som hon kallar mamma, men det förhållandet används kanske för att kunna så helt lämna henne åt sitt öde som Mahfouz gör. Kanske för att bokens läsare ska kunna säga att hon var ju inte en familjeflicka egentligen? För så gör inte läsarens dotter? 

Jag är kluven inför Hamida. Vad vill Mahfouz med henne egentligen? Är hon en självständig kvinna eller är hon ett barn, som kvinnor benämns på ett ställe i boken, ett barn som luras iväg av en vuxen med makt?

Visst, hon pratas omkull av mannen som gör henne till hora men blir hon inte trots allt en lycklig hora? Får hon inte det liv hon vill ha, är det inte hennes ondska som bringar död till slut? Är hon inte trots allt den hon blir? Är inte kvinnor som inte underordnar sig samhällets regler som Hamida? Eller blir som hon?

Som Stefan Helgesson säger på dn kultur:

Det finns många sätt att förstå Hamidas öde. Hon är ett offer för modernitetens moraliska sönderfall. Hon gör uppror mot fattigdom och en förtryckande kvinnoroll.

Hon drar själv på sig sin olycka med sin fåfänga. Berättaren håller sig dock neutral och Hamida utvecklas gradvis till romanens mest sammansatta gestalt, omöjlig att reducera till en formel.

Mahfouz följer henne så långt som det behövs för att förstå något som först i dag är en mer allmän insikt: att modernitetens skarp­aste konflikter utspelar sig kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället.

Eller kanske som Magnus Persson säger på SvD:

Hon [Hamida] i sin tur drömmer om ett liv i sus och dus med fri tillgång till exklusiva kläder, smycken och parfymer. I porträttet av Hamida skriver förvisso Mahfouz in sig i en lång, inte minst västerländsk, tradition där kvinnan förknippas med ytlighet och konsumtion. Samtidigt är skildringen av henne inte nedlåtande. Hon genomskådar grändens spelregler och vill någonting annat och mer. För detta måste hon, också helt i linje med ovannämnda dramaturgi, straffas.

Antingen är kvinnor som hon eller så är de det inte, jag vet inte sanningen om Hamida. Eller, jag vet inte Mahfouz sanning om henne.

En mycket intressant bok som innehåller mycket mer än det jag skrivit ovan. Men jag tror att fortfarande gäller att konflikter utspelas "kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället".