Najjar, Alexandre: Krigets skola***

Nu har jag läst några böcker från mellanöstern och därför var inte den här boken så uppseendeväckande för mig. Beirut var ju på allas läppar under många år och det var ofta tal om att där fanns en generation som växt upp med kriget och inte visste annat. Och visst, det handlade den här boken om. Den är kort och fragmentarisk, iofs välskriven men känns opersonlig och lämnar inget större avtryck tyvärr.  

Däremot nämns Sverige vilket jag ju brukar påpeka när det sker.

Abou Geroges är förkrossad.Han kastar sig snyftande i famnen på mig. Det luktar våt jord om håret på honom.

- Jag orkar inte längre, stammar han fram. Jag sticker från det här skitlandet...

- Vart ska du då?

- Till Sverige. Politiska flyktingar blir visst väl behandlade där.

- Men du kan inte begära politisk asyl. Du är ju inte förföljd!

Abou Geroges skakar på huvudet.

- Vi har varit förföljda i femton år nu.

sid 97.

 Kourouma, Ahmadou: Allah gör som han vill ***

Den här boken var inte läst på en eftermiddag om man säger så. Jag tyckte den var jobbig och inte alls särskilt bra i början eftersom den är skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men sen blev den bättre och bättre.

Massor av ord och uttryck förklaras inom parantes, jag undrar hur stor procent av boken dessa paranteser utgör egentligen? Ibland samma ord flera gånger. Det skulle kunna var oerhört störande men det passade verkligen in i boken som ju skrivs av ett barn, som pratar dålig franska. Ett barn som den hårda vägen lärt sig ordens betydelse. Efter ett tag blir boken ännu rysligare pga det allta kallare konstaterandet i paranteserna. 

 Översättaren har också en kommentar med i boken, som skrevs på franska, där hon förklarar att författaren i Frankrike både fått kritik för att han skriver "dålig" franska men där han även prisats som banbrytande och nyskapande. Stilen är ju också ett sätt att få med både inhemska ord och ord som importerats från franskan och även slanguttryck. Ganska genialt i sin enkelhet.

Det är Birahima, en barnsoldat som skriver och förklarar (paranteserna) med hjälp av  fyra ordböcker: Larousse och Petit Robert, Förteckning över lexikala särdrag i franskan i det svarta Afrika och Harrap´s ordbok. Var, när och hur han fått tillgång till dessa böcker är höljt i dunkel ändå till sista sidan, men då faller liksom allt på plats. Med hjälp av en yttre resa till en moster gör Birahima en annan resa in i läsarens huvud, där han fyller det med fakta om ett tillstånd och en plats i världen som åtminstone jag aldrig tidigare utforskat. Här kan man tala om att läsaren ovarsamt förs in i det Mörkrets hjärta (intertextuellt med hjälp av de människodödskallar som pryder pålar) som stamkrig och barnsoldaters liv utgör. Och det är ändå bara 15-20 år sen. Man häpnar. Och våndas. Och önskar att man inte läst boken.

Men nu är det gjort och jag ångrar mig inte. 

 Tänker du läsa boken är ett tips att kolla in landet Elfenbenskusten på kartan där det numera ofta kallas Côte d'Ivoire. Det blir lättare att hänga med då. 

  Och helt utanför ämnet undrar jag om det inte skulle vara en utmärkt idé att förklara ord och uttryck för barn och ungdomar på detta sätt, det var faktiskt vissa ord som jag tänkte, ja just ja, det är ju rätta betydelsen av det ordet. Och några ord var helt nya! Ett sätt att få in ordförståelse utan fotnoter som ändå ingen läser.....Bara en reflektion.

Alakoski, Susanna: Håpas du trifs bra i fengelset***

Svinalängorna ligger sen länge på min attläsalista men jag blev så intresserad av den här boken när jag sett den recenseras hos Malou, där även Alakoski själv var med och pratade, att jag måste ta den före.

Jag kände direkt att den här boken är inte vad den ger sig ut för att vara, enbart en roman. Det är ytterst en kampskrift i romanens form, för att få fler läsare kanske. Jag får vibbar till pockettidningen R som jag läste frekvent i min ungdom och faktiskt, även till arbetarlitteraturen, som ju ofta berättar en historia men med en politisk undertext.

(I analys av filmer brukar man säga att hämnden är personlig, och det förklarar det hela, engagemanget, väljviljan, hatet, framförallt hämnden.)

Den här boken är personlig och jag tror att själva essensen ligger i början,

En av det fattigaste folkets mest framträdande egenskaper /.../ är att de klagar så lite i förhållande till sin nöd. Det skäms.

Och slutet,

Om jag blir stenrik köper jag ett ashäftigt hus till dig.

Och mittimellan:

Vi måste vara fler än hela Estoniasorgfolket totalt sett. Många fler. Och vi går under i hela världen, varje dag. Vi borde ha ett Narkotikaminne att söka upp och sörja vid. Och en massgrav för alkoholister borde grävas bredvid/.../ Narkotikan måste vara den största naturkatastrofen i hela världen, tänker hjärnan, förstår hjärnan. Och det handlar inte om fri vilja utan om drogens merbegär, odlingar, marknad, gerillor, pengar, presidenter och Holland har fel! Schweiz har fel! Och Storbritannien. De narkotikaliberala idéerna kommer från oss i den rika världen och har aldrig haft en bred anhörigrörelse i den fattiga världen och sfären. Vi anhöriga vill att myndigheterna ska lägga sig i, skriker hjärnan. Och hjärnan gråter, för vilken gång i ordningen, över att hur mycket staketskydd och fönsterlarm och grindar och galler vi än skaffar oss så slipper vi inte stölderna, som betalar drogerna, som säljs av knarklangarna, som odlas av fattigbönderna, som egentligen vill odla ris och te och ha mat för dagen till barnen, som de önskar ska få gå i skolan och lära sig att läsa och skriva för att de inte ska förbli analfabeter. Hjärnan fattarförstår inte, och den tänkar att världen inte får vara en holländsk eller schweizisk eller svensk eller engelsk medelklass som röker hasch för skojs skull, ibland för att det är mysigt, för att de nog kan tänka sig det ibland, och som kan sluta röka när som helst, som ska vara de som resonerar, mobiliserar och instruerar poliserna och bekämpar kokainet, heroinet, haschet och amfetaminet. Inte vara de som styr behandlingsvärlden, stiftar lagarna, för deras egenintresse är att ha kvar drogerna som personliga äventyr och utflykter i goda vänners lag. Världen består inte av fri vilja, tänker hjärnan. Världen består i huvudsak av fattigdom. Och förutsättningarna till fri vilja, och där Sami, utgör du trampet i den trampade asfalten. s 208-209

Boken känns angelägen men spänner på nåt sätt över så mycket att själva andemeningen riskerar att gå förlorad. Vissa meningar kan jag häpna över att de överhuvudtaget går att skriva utan att rodna. Kan ju bero på presumtiva läsare iofs........ Och att avfärda brottsoffren finner jag mycket cyniskt. Måste det ena utesluta det andra?

Sen gillade jag inte titeln alls, den känns.....nedvärderande. men jag är övertygad om att det absolut inte är meningen, tvärtom.

När jag läst boken tänker jag, kanske behövs det ett nytt IOGT som står för helnykterhet både från alkohol och droger? Bokens anhöriga skulle nog vilja efterlysa nånting sådant i alla fall. (?)

Det finns två inlägg om organdonation som jag citerar längre ner, mest för att jag ju är intresserad av hur just det skildras i kulturen överhuvudtaget. Jag kommenterar det inte eftersom jag anser att själva ämnet är så känsligt och grannlaga att vad jag än säger kan det missförstås. Texten får tala för sig själv. Så får alla dra sin egen slutsats utifrån sina egna referensramar.

 ____________________________________

/.../

- Man kan nog säga att din pappa dött en ganska skön död.

- Han satt mot väggen.

- Då har han somnat mot en vägg.

- Han hade inga glasögon på sig.

- Smycken och glasögon som den avlidne bär tas av och lämnas till närstående när kroppen lämnar hemmet.

- Min pappa bar aldrig smycken.

- Då tog de bara hans glasögon, om han dog med dem på sig.

- Och organdonation...hur...

- Uppriktigt sagt, jag tror inte...

- När, det gör förstås inte jag heller, ursäkta mig, det var dumt.  s. 177

-----------------------------------------------

Och jag tänker på Mona som drogade när hon var ung, som fick fyra barn,...........Mona....som alltid är och förblir den före detta narkomanen..........som också fick hepatit C, och leverskador, som inte har någon bil, som får åka kommunalt till sjukhuset medan blodet rinner ur näsan och från benen. /.../

 Mona som står inför en levertransplantation, men som inte vet om hon får någon. Och det visar sig att det blir en kamp också det i hennes liv. Ena läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever. Hon säger att hon inte vet hur många hon har opererat som hon sedan ser sitta på parkbänken. Och Mona fattar det. Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever, till en sådan som Mona. Och Mona gråter, för vad ska hon göra och hon tänker att okej, nu dör jag och mina barn förlorar sin mamma, de som redan inte har en pappa, och hon ångrar sitt liv och att hon skaffade barn med en gigoloman som inte bryr sig om sina barn och en alkisman som inte heller bryr sig om sina barn. Om jag får bestämma så blir det ingen ny lever söker upp henne om nätterna, vem är hon, denna läkare, som får bestämma så mycket. Sedan händer det mirakulösa. Den andra läkaren säger: Om jag får bestämma så blir det en ny lever. Hon säger att hon ser hur Mona har kämpat. Jag tror på dig , säger läkaren. Till Mona. Och Mona fattar det, Mona förstår att läkaren kan säga, och mena Om jag får bestämma så blir det en ny lever, till en sådan som Mona, som har kämpat så hårt. Och Mona gråter, för hur många gånger ska hennes liv vara på liv och död och hur många gånger om dagen kan ett liv vara på liv och död, hur många gånger på en vecka, ett år, ett helt liv, i Monas barns liv. Och Monas liv pendlar på liv och död på ett sätt som också påminner om Bosnienkriget och jag vet inte hur jag ska stötta henne, för mitt liv är också ett Bosnienkrig och ibland verkar det som att ingenting räcker till för något och att samhällsinsatserna är baklåsta. Mänskligheten bär handbojor.

Du sliter hårt Sami.

Ser det.

Du sliter som Mona.

Men hur ska det räcka. Hur ska det någonsin räcka, och för vem.

Älskar att se dina ögon igen, men du är så förändrad.

Rädd.

 s228-229