Filteau-Chiba, Gabrielle: Coyote ****

En verkligt spännande, miljöinformativ och feministisk bok som dessutom verkar kunna benämnas deckare. Och iofs, det är mycket död i handlingen. Det är det.

Jag lyssnade på den och det gick utmärkt. Den skulle göra sig utmärkt som film, canadas skogar och vatten i stora sjok, med vilda djur och olagliga fällor. Människor som bor i ödemarken och bara lever naturen. Påminner mycket om Olga Tokarczuk | Styr din plog över de dödas ben och Saucier, Jocelyn: Det regnade fåglar. Och även Owens, Delia: Där kräftorna sjunger. Bra böcker alla tre.

Filteau-Chibas bok är på sitt sätt genreöverskridande, som jag skrev ovan, spännade (deckare) miljöinformativ (skildrar fauna och flora på ett aktuellt sätt, det är inte bara växtligheten som hotas utan även djurens rätt) och dessutom med ett feministiskt tilltal som påminner om Thelma och Louise. 

Jag är ingen vän av våld varken i böcker eller film, men faktiskt författaren lyckades få mig så på huvudpersonens sida att jag tom tyckte att det platsade här. 

Jag skulle inte benämna den deckare, men ok då, den får platsa under den rubriken. Men som kompromiss får den betyg. 

Min favorit är ändå hunden Coyote.

Bennet, Claire-Louise: Kassa 19 ****

Direkt jag läst ut Bennets bok känner jag att jag vill/måste läsa om den. Och det för att kunna erinra mig den. 

För ska jag beskriva den är omläsning ett måste.

Jag läser såklart inte om den, vad skulle då hända med alla de andra böckerna, som väntat och väntar på att läsas?

Men det är helt klart en bok om litteratur, och hur den uppfattas, levs, berikar huvudpersonen (eller författarjaget).

Citat:

Superbus hade skaffat sig ett bibliotek - det var den centrala händelsen i berättelsen. Han hade ett desperat behov, ständigt, att bli tagen på allvar, och alla vet att om man har en massa tjusiga böcker överallt brukar folk automatiskt anta att man är någon sorts djupsinnig person som tänker igenom saker och ting ordentligt och som anser att det här med att fördjupa sin kunskap om allt som har hänt i världen och som alltjämt hänt på alla dessa oöverskådliga områden är något att lägga ner tid på. sid 67

[...] det är högst sannolikt att jag kommer att stryka under andra meningar i framtiden än de jag strök under i det förgångna, när jag var i Tangier - man kan trots allt inte stiga ner i samma bok två gånger. sid 99

Jag är förstås glad att jag fortsatte leva, inte minst för att jag sedan dess har läst massor med böcker av författare som Fleur Jaeggy och Ingeborg Bachmann och Diana Athill och Doris Lessing och Marlen Haushofer och Shirley Jackson och Tove Ditlevsen och Agota Kristof och Muriel Spark och Eudora Welty och Inger Christensen och Carter och Leonora Carrington och Tove Jansson och Merce Rodoreda. sid 125

Eftersom jag bara läst om dessa brottstycken, som jag markerat, finns inte så mycket mer att säga just nu. Utom att du som liksom jag älskar litteratur och vill ha nånting att bita i, läs den här. 

Camus, Albert: Framsidan och frånsidan ***

En anonym bok som visar sig vara Camus debut. Jag känner igen en hel del från Landsflykten och riket, Camus andra novellsamling, men även från hans biografi och andra produktion. 

Det han visar här är ett försök att på något sätt göra upp med sin barn och ungdom. Den far som dör, den döva modern som lever under den otrevliga mormoderns tyranni. Det främlingskap han känner i tillvaron. Det som leder fram till Främlingen där han söker en slags alibi för att inte behöva tänka på eller sörja modern, som trots allt verkar ha stått honom nära.

Camus låter beskriva sin känsla för barndomen och dess avtryck inom honom:

Än idag, efter många långa år, skulle han kunna återvända dit mitt i natten. Han vet att han skulle ta sig uppför trappan i full fart utan att snubbla en enda gång. Hela hans kropp är genomsyrad av det här huset. Benen bär med sig trappstegens exakta höjd. Handen minns den instinktiva, aldrig besegrade fasan för räcket. Och det på grund av kackerlackorna. sid 46ff

Ett barndomsminne som många kan vittna om är exakt på pricken. 

Mycket intressant att läsa den här boken, de första stegen på Camus litterär väg. 

Lindholm, Margareta: Syskonen ****

Jag blev uppriktigt glad när jag såg att Lindholm kommit med en ny bok. Och den befinner sig i samma landskap som Skogen som jag läst tidigare. Igenkänningsfaktorn är skyhög, då jag växte upp på ett liknande sätt. Boken är varm, generös och beskriver hemmadotterns liv, något som känns verkligt avlägset.

Det som rörde mig mest var faderns beskrivning av marken och skogen, när dottern var i skogen med honom. Nu är han på hemmet och nya planer och ny oro präglar dotterns tänkande. Hennes omsorg om brodern är också rörande, men jag tycker mest om naturens roll i alltihop.

Så ovanligt att läsa en bok där omtanke och medkänsla har en så stor roll. Jag har länge längtat efter den här boken, utan att veta om det.

Castillo, Linda: Bruten tystnad

Del 2 av deckarserien skippade jag. Men så fanns del 3 och jag kunde inte låta bli att börja lyssna på den. Och den var, liksom ettan, riktigt bra. Ett plus för historiens vändningar, ett minus för många upprepningar. Det blev lite tjatigt faktiskt. Men jag lyssnade på hela och den var som sagt inte alls dum. Och jag känner att mitt intresse för amishbefolkningen finns kvar.

Det är visst många böcker i den här serien men bara dessa finns översatta. Kanske jag tar mig an nr 4 när den kommer.

Hermann, Judith: Hemma ****

Obs en spoilervarning är på plats om du absolut inte vill veta något. Annars kan du läsa och istället leta efter insikten.

En historia, visserligen lättläst och med innehåll med en viss handling. Men jag förstår ändå inte riktigt dess storhet. (Efter denna reflektion förstår jag den kanske, och uppgraderar till en fyra)

Vari ligger överraskningen, händelserna i det liv hon på nytt ska försöka leva? Visst hon flyttar från sin man sen många år, fadern till hennes dotter, som lever sin frihet långt borta, en prick på den sociala mediekartan. Men själv flyttar hon inte rätt ut i det blå, nej hon har sin bror där, sitt släktband, som i den åldern kan betyda i stort sett allt som finns kvar från barndomen, tiden innan den äkta mannen, tiden som hon nu försöker återskapa, medvetet eller omedvetet. 

Och hon har ju verkligen tur, för hennes granne blir hennes väninna och hon behöver bara en. Och väninnan har en bror som hon kan ha en slags relation med. Vad behöver hon mer egentligen? Så skulle hon kunna ha det till sin död.

Visserligen görs det stor sak av att mannen i hennes liv är grisbonde, det är alltså ingen don juan hon kan visa upp direkt. Och väninnan är ju faktiskt riktigt märklig. Och broderns restaurang är hela tiden halvtom, för att inte tala om den unga flicka han förälskat sig i, hon som "spelar kort" i barackerna hela nätterna. Och hon lever i sitt hus, men kan ändå inte riktigt njuta då vilda djur befinner sig där uppe.

Kanske är det här det intressanta ligger, hon flyttar från det goda livet till landet och där kan man inte få det bästa en gång till som hon kanske kunde ha fått i en stad. Frågan är nu, ska hon nöja sig med "det bonniga" eller hur blir det?

Kanske är det frågor som Hermann vill undersöka. Kanske förutspår hon (som många författare har gjort under all tid) att hon skriver en slags framtidsitteratur. I en framtid är det här en del av det som återstår, det ska vara gött å leva, men om inte kan det inte kvitta utan det måste ske en förändring i vad som är gött å leva. Vad säger Hermann, förbered dig på att även en grisbonde med stordrift kan få duga när det inte finns mat på bordet på annat sätt? 

Jag känner en slags fördomsfullhet, kanske inte i boken, men i en del recensioner. Men kära alla, tänk om det här är framtiden? En dystopi för dagens lyckade vackra människor? Det som också förvånar mig är att så mycket lämnas ut om boken, nu har även jag gjort det men kanske det inte är innehållet i just denna bok som ska förbli hemligt innan läsning? Att det viktiga är de insikter som bör kunna drabba alla läsare?

Läs och fundera!

Månadsläsning mars 2023

Zeh, Juli: Tomma hjärtan ***

Fríða Ísberg: ”Märket” ***

Thuy, Kim: Em ***

Castillo, Linda: Tvingad till tystnad

Lindström, Börje: På kyrkogården i södra Lappland ****

Bäst: Lindström, Börje: På kyrkogården i södra Lappland **** Poesiprosa med norrländsk bykänsla. Hög igenkänning

Mindre bra: Fríða Ísberg: ”Märket” *** Visst, den var läsvärd annars hade jag gett upp den. Men dystopin var inte det som fick mig att fortsätta utan människorna.

Zeh, Juli: Tomma hjärtan ***

Tyskland ett tag efter Merkel. 

Familjer som umgås. 

Britta jobbar inom en verksamhet som tar emot självmordsbenägna människor, och ska hjälpa dem. Men vid sidan av, eller är det egentligen det det handlar om, har hon och en i umgänget, inom ramen för deras jobb, en bisyssla, som kan leda hur långt som helst.

Zeh bygger upp en spänning som gör att jag fortsätter läsa. Men upplösningen visar att jag egentligen inte förstått så mycket. Lite synd för Zeh har skrivit flera bra böcker som jag läst med behållning. Kanske att det här med telefonläsning inte alls passar mig...