Fríða Ísberg: ”Märket” ***

Det var inte det dystopiska i den här boken som fick mig att läsa vidare. Det har skildrats bättre i andra verk. Möjligtvis att det berörde något så ovanligt som tester om empati, och just empati brukar inte ha så hög prioritet i litteraturen nu för tiden. Så det kändes inte så dumt men märkligt.

Annars var personerna svåra att hålla isär fast deras historier var bokens behållning. Men vad är bokens mening egentligen? Att vi måste alla den vägen vandra eller vad?

Orsaken till att jag läste ut den var nog mest att den gick snabbt att läsa. När jag tänkte ge upp var det inte så mycket kvar. Och så hoppades jag att den skulle bli bättre.

Thuy, Kim: Em ***

Det som händer när jag läser denna bok är att jag inser att jag verkligen behöver veta mer om Vietnam. Thuy skildrar en verklighet som jag trodde jag visste mycket om. Men här är det mesta ändå okänt.

Eller inte egentligen, för "USA ur ur Vietnam" var mycket aktuellt under min gymnasietid. Jag såg tom en musikalisk uppvisning av vietnameser, till stöd för Vietnams folk, i en fullsatt aula i en universitetssal på 70-talet.

Men här finns det mycket att erinra sig. Vad som egentligen utspelade sig efteråt, barnen som adopterades bort och varav några här återvände.

Jag kan dock tycka att kärlekshistorien som skildras är osannolik. Det var lite för mycket Harlequinroman över den. Offer och förövare kan bara inte känna en sådan kärlek. Det gjorde mig aningen besviken. 

Castillo, Linda: Tvingad till tystnad

Amish bekänner sig till en fridfull, fredlig och gammaldags religion. Och miljön i Castillos deckare utspelar sig i just Amishbygder. Intressant tänkte jag och lyssnade på den här boken.

Så vansinnigt rå med detaljerade mord. Men trots det väldigt spännande. En spänning som höll i sig nästan till slutet. 

Uppläsaren, Jessica Liedberg har även läst in Kvinnor jag tänker på om natten. och jag kände genast igen henne. Hon tog liksom udden av det fullkomligt horribla våldet med sin lugna eftertänksamma röst. En ny favorituppläsare. 

Men trots det blir det nog inga fler deckare av Castillo. Jag började även på del 2 men den var för lika den första, det finns en gräns för hur många blodiga mord jag står ut med inom några dar.

Synd, för jag söker hela tiden efter nya deckarförfattare att lyssna på, Griffith, Moström, Bussi hör till de som jag gillar. Annars blir det ofta bara en bok innan jag ger upp.

Lindström, Börje: På kyrkogården i södra Lappland ****

Av en slump hörde jag talas om Börje Lindström. Och så läste jag de här dikterna. Och blev helt tagen.

Alla som vuxit upp i en by i norrlands inland känner igen sig. Alla dessas liv, de som nu ligger i sina gravar, växer fram ur textraderna. Och det är som att jag känner igen dem allihop.

Kvinnan som flyttar till byn utan sin Vojmån, eller vatten överhuvudtaget. Hon förblir en hånad främling, och det sista hånet: hon fick inte ens som hon ville efter döden, som skulle låtit henne äntligen komma hem igen.

Eller mannen som ställde allt i perfekt ordning därhemma innan han dog, men ingen kom efter. Eller han som alltid slog allt i skoj, och önskade att någon sagt att livet är allvarligt. Eller han som dog utan att veta om det eftersom han levt ett dött liv.

De är några av dem jag genast fick en relation till. Och så alla dessa andra.

Lindström har gått bland gravstenarna och gett röst åt de döda, folkets människor. De som inte fått komma till tals i livet. Några har funnits, några är fiktiva. Men alla har levt och alla har något att säga om sitt liv. Och på så sätt finns de och denna del av historien kvar. 

En kanske väl sorglig, men ändå kulturgärningsmässig bok. Men så oerhört mänsklig.

Tyvärr slut på förlaget men kanske kan biblioteket få fram ett exemplar. 

Månadsläsning februari 2023 

Meyer, Deon: Mörk flod 

Törnvall, Clara: Autisterna ****

 Mukasonga, Scholastique: Barfotakvinnan ***

Ullerud, Eva: Dekahebdom eller fredagsbagateller i Missenträsk***

Nord, Cicci: Organ tur och retur ***

Hjort, Vidgis: Om bara ****

Bäst: Törnvall, Clara: Autisterna **** Riktigt bra och klargörande om kvinnliga autister

och Hjort, Vidgis: Om bara **** Sträckläsning trots att innehållet var sådär

Mindre bra: Mukasonga, Scholastique: Barfotakvinnan *** Inte det jag förväntade mig. Men läsvärd ändå

Hjort, Vidgis: Om bara ****

Hmm, har jag inte nyss läst den här boken? Fick inte den författaren Nobelpriset 2022, se här? Det finns verkligen många beröringspunkter mellan Hjorts och Ernaux böcker. Men medan Ernaux skriver kortfattat breder Hjort verkligen ut sig.

Fortfarande är ämnet aktuellt som litteratur, kvinna blir passionerat förälskad och lever sitt liv i väntan på den man som egentligen inte alls bryr sig om vilken själ den kropp besitter som han för tillfället går i säng med. Dessutom ljuger han obehindrat och tänker oavbrutet på sig själv. Och kvinnan beter sig som en tonåring, ringer till bekanta och frågar var han där, vad sa han, hur såg han ut, pratade han med någon (annan) kvinna? Jag läser med stigande pinsam förvåning.

Ämnet är ganska ointressant tycker jag alltså, men hur kan det då komma sig att jag i stort sett sträckläser boken??? Jag är verkligen imponerad av Hjorts rasande snabba berättarstil. Och fortsätter läsa med förvånat intresse. Men det är ju inte innehållet som fängslar utan Hjorts uttryck i texten. För det här är ingen kärlekshistoria egentligen, det är liksom bara sorgligt. Det är en kvinnas liv, och hon finns verkligen.

Hjort lyckas med det Ernaux inte riktigt gör, att låta läsaren tränga in i ett liv och inte bara en företeelse. Kanske Ernaux skildrar något nytt, lite förbjudet, lite skamligt. Medan Hjort skriver om något de flesta numera vågar stå för att man upplevt, i tonåren alltså. Sen blir det inom äktenskapets ram, och finns det inte igenkänning där också, den ena partnern väntar ständigt på smulor från den andre? Utan att någon kan få veta…Men i Hjorts text delar kvinnan med sig och lever kvar i sin tonårs utlevande tydlighet. Precis som män alltid gjort och fått göra.

I vart fall har Hjort skrivit en mycket bra bok

Nord, Cicci: Organ tur och retur ***

Böcker av transplanterade finns det inte så många av. Därför är det mycket vällovligt av Nord att skriva den bok hon önskade hade funnits när hon transplanterades med njure och bukspottskörtel från en avliden donator. 

Det är en fartfylld bok av en energisk person. Boken bygger till stora delar på den FBsida som Nord hade och hennes konversationer med sina följare. Något som höjer innehållet ett snäpp, eftersom själva FB är och framförallt har varit, en stor del av mångas vardag. Därför är det intressant att följa med i flödet, även om jag tyvärr inte gjorde det IRL när det skrevs. 

Därför är tiden före transplantationen, dialysen, resorna, familjen, läkarnas bemötande och våndan över alla beslut som ska fattas inte tillrättalagda. Ofta tenderar ju tiden innan att falla i glömska eller i alla fall tonas ner ordentligt om operationen går bra och måendet går upp som en raket, men här är det inte så. Det ger boken en slags fascinerande grym verklighetsbeskrivning som kanske inte gör den njursjuke läsaren så hoppfull. Men man kan också säga att det är inte bättre än såhär att ha dialys och känna sig utsatt, det är den sjukes realitet helt enkelt. Man kan bli ödmjuk, rädd eller som Cicci, förbannad på det som händer.

Njursjuka är ingen homogen grupp, vi är alla olika. Numera är det många bland de som har living donor som inte behöver ha dialys alls. De mår naturligtvis dåligt, är trötta och längtar lika mycket som andra till sitt nya liv. Men de slipper operationerna före dialyserna, själva dialysen och är ofta i sämre skick. Men alla som får chansen till ett nytt längre liv känner skillnaden före och efter. Förhoppningsvis går det bra för de flesta och får, liksom jag själv, tacka vetenskapen som låtit så många uppleva en transplantation. 

Ullerud, Eva: Dekahebdom eller fredagsbagateller i Missenträsk***

Slumpen gjorde att jag hittade den här boken. Såsom boende i norra Sverige känner jag väl till Sara Lidmans Missenträsk och jag erkänner att det var titeln som gjorde mig nyfiken.

Om jag läst Decamerone av Boccacio skulle jag nog genast ha förstått upplägget, men eftersom jag föredrar att i princip inte veta så mycket om det jag ska läsa så läste jag bara boken rakt av. Och hängde inte riktigt med, men läste sen om berättelseinläggen en gång till. 

Boken består av två blandade delar. Dels en slags feelgood historia om pensionärerna från Skåne som flyr pandemin och isolerar sig i Missenträsk. Dels deras fredagsbagateller, berättelser och uttalanden som berör nutiden.

Bokens behållning är helt klart de sk bagatellerna, som jag anser är mycket läsvärda. De tar upp ämnen som alla är berörande, hamstring, kvinnovåld, covid och till slut en dystopisk värld. Så mycket tänkvärt material. Flickan med plakatet tog tag ordentligt.

Jag önskar att det kom en till bok av Ullerud som bara lät essäformen flöda och skildra, precis som Dekahebdom: "utsatthet och allas lika värde" (baksidestext). 

Tack Whip Media för rec ex