Rautiainen, Petra: Ett land av snö och aska

Oj, det här var ingen bok att njuta av i juletid.  Jag hade ingen aning om vad det var för bok när jag började läsa. Efter några sidor var det nära att jag la den åt sidan, men så läste jag lite till och blev fast.

Inte så trevlig bok som sagt, men intressant. Jag visste inte alls om allt det boken handlade om, och att tyskarna varit i Finland är det bara några år sen jag upptäckte. 

För att vara debutant har Rautiainen ett svävande språk. Låter lite märkligt men jag funderade länge vad jag skulle skriva. Istället för att falla tungt med det svåra ämnet håller det sig hela tiden just svävande över ytan och ständigt framåt. Rautiainen skildrar det ständiga ljuset, samernas situation, kameralinsens motiv och det snuskigt brutala våldet. Som, fast det var en liten del, ändå blev för mycket.

Känner du att du kan avstå den här boken, gör det, åtminstone tills julen är över. Även om det finns kärleksljusglimtar blir även det otäckt på något sätt. 

Jag läste den som e-bok och tänkte inte på att markera de där meningarna som lyste till.

Naseh, Negar: En handfull vind ***

Iran 1988. Nu närmar sig Naseh sina smärtpunkter efter de två andra böckerna, se här som handlade om helt andra saker.

Men här finns Nasehs hemland och skildringen av den iranska revolutionen och flykten till Sverige. Den bok hon alltid velat skriva eller?

Naseh vill verkligen skildra två världar, två män som flyr Iran. Deras liv förändras i grunden på olika sätt, men deras kroppar genomgår liknande öden. Och är det just detta som Naseh tar till för att låta landsflykt spänna över både onda och  goda?

Jag tänker när jag läser om Shahens flykt och det liv han genomgår, vill jag verkligen veta det här? Intresserar hans lyxliv och lyxdöd mig? Och hans motpol och olycksbroder, även hans liv i i en främmande miljö, är det så lika att det tål att jämföras. Vem lider mest eller är det samma lidande? Jag vet inte vart Naseh vill komma och jag får ingen klarhet.

Jag gillar Nasehs språk och tonfall men här finns inte det där som borde ta tag och ruska om. 

Kanske nästa bok

En riktigt god och fridfull jul önskar jag Er alla bokvänner!

Må tomten komma med hårda klappar till Er alla!

Griffiths, Elly: Det låsta rummet

Det är alltid samma sak när det kommer en ny deckare av Griffiths, jag läser den så fort jag får tag på den. Så även denna gång.

Och som vanligt var den bra, men samtidigt blev jag lite fundersam. Det är Ruths boende därute bland saltängarna, var det ett radhus? Var det inte helt ensligt och bara en granne, en bra bit bort? Jag måste lösa det mysteriet innan jag lugnt kan fortsätta att se fram emot nästa bok. 

Det här är nog den första riktiga covidbok jag läst. För det är väldigt mycket om covid här, och mordhistorien blir, kanske på bekostnad av fokuset på covid, ganska lam.

Men vad gör det egentligen, Griffiths är alltid Griffiths

Månadsläsning november 2022

Sundström Lindmark, Anna & Widmark, Elisabeth : Vera vem? ****

Reyes, Dolores: Hon som äter jord ***

Wiman, Björn: I en sal på lasarettet : en berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet ****

Axelsson, Linnea: Magnificat ****

Strout, Elizabeth: Åh William! ***

Bra: Wiman, Björn: I en sal på lasarettet : en berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet ****

Mindre bra: Reyes, Dolores: Hon som äter jord *** 

Strout, Elizabeth: Åh William! ***

Ett ovanligt grepp, plötsligt låter Strout Lucy Barton återkomma som ett slags avslut. 

Lucy fortsätter sin historia som om inget hade hänt, men nu handlar det mest om William, exmaken och pappan till hennes barn, och hans mors dödsbädd. Om hur något uppdagas och blir att leva med allt framgent.

Trots att jag egentligen bara vagt kom ihåg Lucy Barton hade jag behållning av boken. Men jag undrar varför Strout skrivit den. På slutet känns det nästan som att hon tappat intresset och får stappla ihop de sista sidorna på ett fragmentariskt sätt. 

Jag känner att det är dags för mig att ta hjälp av andra bloggare och recensenter för att se om jag kanske ändå missar något viktigt när jag inte riktigt kan plocka fram Lucy ur minnet. 

Wiman, Björn: I en sal på lasarettet : en berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet ****

En bok jag lyssnade på i många timmar, men som jag gärna skulle ha läst och kanske framförallt ägt för att få markera allt jag lärde mig om denna sjukdom, och historien om folkhemmet, men kanske framför allt för igenkänningens skull. Jag låg mycket på sjukhus i min barndom, tidsmässigt senare än tbc:ns härjningar. Och därför skonad från den tid som var innan blickarna vändes mot barnen som barn, och att omsorgen därmed blev en helt annan, mjukare, vänligare. Och jag hade turen att få uppleva den istället. 

Någon reflektion av boken är inte lätt att göra, men i en sammanfattning kan jag lägga fram en mycket läsvärd bok med ett stort mått svensk historia och med många och långa exempel på den tidens smittsjukvård. Helt enkelt en ordentligt intressant bok.

Läst 2022

Axelsson, Linnea: Magnificat ****

Aednan var en otrolig bok, med sitt omfångsrika format och mäktiga ordflöde. Och Axelssons stil känns verkligen igen. Fast Magnificat är så tunn att den måste bli full av fragment för att hinna nå fram. Det kan vara så att den också svällde ut, som många författares böcker gör, vilket innebär att den sen måste utesluta rad efter rad. Och så kan det kännas att vissa sammanhang kanske ändå borde skrivas om, ja kanske till och med uteslutas. 

Nånstans fick jag den känslan, men när jag läst boken klart förstod jag att allt som ändå behövdes hade kommit med. 

Jag har läst en hel del senaste åren, böcker av kvinnor där handlingen förläggs långt bort, en svensk kvinna reser helt enkelt ut i det okända, och där händer det. Så är det för kvinnan i Axelssons berättelse. 

Hon bär på sorgen efter pojken som skulle ha hållit henne kvar i det invanda och hans skugga följer henne tills hon slutligen ser glorian falna. Och kan omfamna livet igen. 

Här finns det alltihop, berget, marken, älven, uppväxtens stenar. Sättet att tvingas till något bara för att hon hade mer tur än någon annan när hennes barn fick leva. Hennes, kanske, bildningsresa där hon söker och finner, söker och finner, och där hon till slut kan inkänna vad hon verkligen vill. Och gör det. 

En bok som jag läste i ett svep en sömnlös nymånenatt. Och plötsligt återupplevde den magiska känslan från länge sedan, när en enda bok plötsligt gav mig allt. 

Läst 2022