Andersson, Lena Koryféerna ***

Jag läste att boken anses tråkig, och ja det är den väl men är inte Anderssons böcker alltid lite tråkiga? det är väl det som gör dem så läsvärda. Tycker jag. Just för de glimtar av intressanta funderingar som hela tiden lyser upp. 

Jag lyssnade på Koryféerna till slutet, och tror att jag inte skulle ha läst den klart, om jag haft texten framför mig.

Ironin är uppenbar och persongalleriet aningen förvirrat. Historien om Palmemordet är välkänd, och de flesta har väl funderat över vem som gjorde det. 

Men jag har funderat över det som hände ikring, hur, vad och varför. Det visar sig att Andersson tänkt i samma banor. Men svaret på vem besvarar hon inte. Men det är uppfräschande att tanken på den ensamme galningen är lagd åt sidan, för vilken stor statsman i full blom, dvs aktiv, blir mördad av en ensam galning? Nej, motivet måste komma nån annanstans ifrån, mycket högre upp.

Andersson svarar som sagt inte på det, men hon har funderat fram ett scenario och kanske det hade varit lämpligt tio författare som kan se utanför boxen skulle ha ingått i utredningen. Men de skulle ha kommit för långt för landets styrandes bästa. Så det lägger vi åt sidan, ok?

Nordquist, Lina: Dit du går, följer jag ***

Med tydliga influenser från "Ormens väg på hälleberget" av Torgny Lindgren och en del "Barnen från Frostmofjället" och dessutom kvinnoförföljelser ("häxeri" med skuld skam och straff) har Nordquist ordrikt beskrivit eländet för de fattiga i början av 1900-talet. 

Parallellt löper det vuxna livet för de som ändå överlevde.

Men fast det är så besvärligt med svält och skulder och övergrepp lyckas jag inte riktigt bli berörd. Någonstans är det för mycket eländes elände för att det överhuvudtaget kan vara möjligt att uppleva det och överleva. Känns det som.

Det är så många ord, de två berättelserna hör ihop på ett sätt som förstods efter ett tag, men där lyckas inte Nordqvist riktigt knyta ihop historien. Personerna lider men når ändå inte riktigt fram med sitt mörker. Tyvärr.

Men jag hoppas på nästa bok som kommer snart. För Nordquist äger ändå pennan. 

Palm, Veronica: Ett högt pris

Palms första deckare Inte alla män var riktigt bra. Men den här var inte alls lika intressant eller fängslande. Dessutom blev det eviga springandet i riksdagens korridorer och flörtandet med kollegor och ätandet både i matsal och på pizzerior lite tjatigt eftersom det var väldigt likt det som utspelade sig i bok nr 1. 

Palm koncentrerar sig på Emilias karriär i alldeles för hög grad, för att det ska kunna vara en renodlad deckare. Visst, jag är intresserad av riksdagsarbetet fast det verkar gå att smita iväg lite nu och då. Och en förklaring ges till varför det ofta gapar tomt på stolarna vid vissa debatter och så vidare, men snart är kanske ämnet ändå uttömt. 

Galgut, Damon: Löftet ****

Med Bedragaren här, väcktes mitt intresse för Galgut. Och nu när jag under tio timmar lyssnat på boken Löftet, är jag ännu mer imponerad. Inte förvånande att Galgut fått Man Booker price för 2021.

Galgut lyckas, på samma sätt som i Bedragaren, komma sydafrika helt nära. Utan att behöva långa utvikningar, bara levererar han det land sydafrika blivit och den fördröjning som finns kvar med den vita rasens (trodda) överlägsenhet. Men även en vink om att allt kan komma att förändras. Bör förändras. 

Det som är nytt och faktiskt känns lite passerat är den gamla klyschan om den onda kyrkan, den onda katolska kyrkan. Ingen nåd finns i skildringen av prästerna och deras anhang. Visst, de vitas kyrka är såklart korrumperad, men Galgut låter inte de svartas kyrka komma till tals alls. För visst måste den också finnas?

Å andra sidan handlar det här om den vita mäktiga familjen som levt ett rikt liv på de svartas bekostnad, de tre syskonen får finna sig i att bli skildrade in på bara skinnet, och därför känner jag mig berörd av dem alla tre. För visst gör de sinsemellan upp med moral, godhet, egoism och liv som levs så olika. 

Galgut tycks själv leva med bland personerna i denna mäktiga roman, som verkligen fick mig att lyssna. Sydafrika är inte det viktigaste ändå, nej det är de tre syskonen och deras relation. Det är deras liv och deras döda. Och allt får sin förklaring, även den tappade tån.  

Tillåt dig själv att lära känna dem, tillåt dig att läsa boken.

Brown, Natasha: Samling ****

Jag läste den här boken två gånger. Helt enkelt för att när jag skulle skriva om den kom jag inte ihåg vad den handlade om. Och förvånansvärt mycket kändes helt främmande vid min andra omläsning. 

Men då föll å andra sidan alla bitar på plats. 

Till synes lågmält skildrar Brown den rasism som en svart kvinna i Storbritanien utsätts för, enbart för sin hudfärg. Att hon har ett jobb som gör henne förmögen hjälper inte alls, snarare väcker det ett nytt sorts hat. Att hon är kvinna och svart ställer till det, men dessutom framgångsrik, det gör saken värre.

Boken har ett antal uttryckssätt som alla förstärker bilden. Men det som pyr under ytan är rasismen konsekvenser, att alltid bli bedömd utifrån sitt yttre, att utstå trakasserier och veta att det inte kommer att ändras, det gör något med personen. Det ger en depression så stark att frågan kan ha blivit denna, är det inte bäst att strunta i behandlingen, är det värt det jobbet att få leva, för att enbart leva med detta förminskande. Den insikten ger mig samma sorg som dödsannonser med unga som gett upp ger. Den här boken är på allvar. 

En oerhört stark bok, som kräver sin omläsning för att kunna förstås.

Läs den, läs om den.

Månadsläsning juli  2022

Palm, Veronica: Inte alla män ****

Agrell, Vilhelm: Stockholm som spioncentral ***

Levy, Marc: Någon som du ***

Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon

Fraia, Emilio: Sevastopol ***

Berglund, Mikael: Ovanjorden ****

 Bra: Palm, Veronica: Inte alla män **** Det sades vara en deckare, men var istället en intressant och upplysande bok om riksdagsarbete och våld mot kvinnor

Mindre bra: Levy, Marc: Någon som du *** Läsvärt driv men nej, feelgood är inte min grej. Kanske jag läste mig mätt på det i min tidiga ungdom med Sigge Stark och Cherry Ames. 

Palm, Veronica: Inte alla män 

Jag står verkligen frågande inför flera saker med denna bok.

Varför kallas den deckare? Det är ju ett relationsdrama, ett misshandelsdrama eller hellre ett våld mot kvinnor drama, ett småbarnspusseldrama, ett yrkesdrama dvs här skildras riksdagens arbete på ett riktigt intressant sätt och till sist ett konsekvensdrama, för slutet är ju en konsekvens av alltihop. 

Och varför har inte Palms bok blivit mer uppmärksammad? Mig veterligen har jag aldrig sett den omskriven. Kanske för att jag sällan läser om deckare och kanske för att det egentligen inte är det heller. Den hamnar helt enkelt mellan två stolar.

Och varför är det så mycket pirr och sms och trånande. Inte är det väl bara av berättartekniska skäl för att få ihop dramaturgin? Kanske. I så fall, ok då.

Annars är den verkligen läsvärd. Jag sträcklyssnade på den, inte för att veta hur det kommer att gå, utan för att det som händer känns så upplysande, så väldigt obehagligt, så sant, ja så feministiskt.

Palm har skrivit en fortsättning, där deckartemat verkar mer motiverat. Jag provar nog lyssna på den också. Och Systerskap som länge stod på min läsalista får nog ta plats där igen.

Agrell, Vilhelm: Stockholm som spioncentral ***

Jag lyssnade på denna bok men lyckades inte riktigt hänga med i allt som sas. Dock förstår jag att Stockholm verkligen varit, (och är ?) väl frekventerat av främmande makts informatörer. 

Jag har alltid haft ett intresse för spionfilmer och böcker med spiontema. Numera har min blåögda syn på spioneriet falnat och jag ser krasst på det. Men känner trots allt ett intresse fortfarande. Jag lärde mig en del genom Agrells bok, att kalla kriget började redan 1948, att Olof Palme jobbat inom underrättelseverksamheten före sin politiska gärning och en del annat som jag redan glömt. Men du som är intresserad av historia, spioner och Stockholm som spioncentral har säkert stor behållning av denna bok.