Modiano, Patrick: Lilla smycket ****

 Så nu fortsätter jag läsningen av Modiano. Nätternas gräsvar bra. Lilla smycket var bättre. Sorglig och ledsam med ett slags hopp.

Jag kan redan nu säga att läsningen av Modiano sker i nuet. Det är språket, stilen, känslan i meningarna som bekräftas eller skapas på nytt i nästa mening. Jag lägger inget på minnet direkt, utom just upplevelsen. Kanske för att miljön är mig så pass främmande, vilken den även var i Nätternas gräs. Jag ser inte gatorna framför mig (har aldrig varit i Paris), den fysiska igenkänningen är minimal. Men ändå lyckas Modiano förmedla ett levande i en tid där staden är ett kapitel för sig.

Läst 2014

   Modiano, Patrick: Nätternas gräs ***

Jag har verkligen varit sugen på att läsa den här nobelpristagaren. Jag vet inte varför, men han kändes riktigt intressant.

Och iofs, boken jag läste nu var bra, den fulltecknade anteckningsboken var ett spännande drag och är det en deckare/spionroman/parisisk odyssé/nostalgisk tillbakalängtan eller vad? Jag blir inte klok på det. Möjligtvis en blandning av alla de genrerna. Kärleksroman? Ja det är det förstås. Mest var det mystiska män, krogar, gator, hotell och framförallt Kvinnan som går förbi i texten, vars mysticism var störst av dem alla.

Många ingredienser som jag tilltalas av.

Nåja, det finns fler böcker. Jag lägger Nätternas gräs till handlingarna och börjar med Lilla smycket.

Jag hoppas bara att Modiano inte är en Singer, dvs skriver samma bok hela tiden. Mannen minns minnet av kvinnan. Men det lär visa sig.

Läst 2014

...

   Murgia, Michela: Själamakerskan ****

Ändå sedan jag läste Den döda arméns general har jag varit fascinerad av böcker som skildrar dåtiden, en dåtid som säkert har efterverkningar i nutiden och som kan förklara nuets subtila signaler på ett intressant sätt.

Den här boken om accabadoran, själamakerskan som ändå in på 1960-talet fanns på Sardinien och utförde en slags dödshjälp, kan läsas i dödshjälpsdebatten. Aldrig har jag läst något liknande, aldrig har jag vetat om något liknande. Att lägga ett sådant ansvar på en enskild person känns hårt och Bonaria Urrai, som hon heter, är både medmänsklig och svag. Maria, fosterdottern hålls utanför, men får sen välja sida.

Boken väcker frågor, tankar om skuld, försoning, val. Mycket intressant och helt oväntad läsning...

Någonstans finns säkert detta kvar i Sardiniens minne, men hur går inte att säga. Jag vet väldigt lite om just den ön som brutit sig ut ur Italiens stövel. Men här hittade jag en artikel som bekräftar något av det jag känner. Läs den och känn efter om du håller med mig. Ord som rationalism, djuriska, sardisk hämnd får en att förstå den mentalitet som kan prägla ett samhälle, nu men framförallt då.

Rekommenderas verkligen!

Läst 2012

Martinson, Moa: Kvinnor och äppelträd****

Jag får i min hand en nött bok när jag hämtar mitt exemplar på biblioteket. Så nött att Moas ansikte nästan inte syns på omslaget. Men hennes ord lyser boken igenom.

Jag är fascinerad! Inte över bokens stil, texten spretar hit och dit och byter anslag och fokus hela tiden. Ömsom naturskildringar, ömsom stadsskildringar, en spekulativ början (badscenen som jag ibland undrar om det är det enda folk orkat läsa, så omtalad som den är) ömsom bymentalitet, fattigdom och elände, rika bönder och ilska och hat. Samtidigt som det finns så mycket värme och medkänsla och systerskap utan att ordet nämns. Dessutom några paranteser som jag har en känsla av att Martinson satt in för att sedan väva i innehållet i texten men det glömdes liksom bort. Kort sagt, själva kompositionen vacklar. Men det struntar jag i för innehållet vibrerar.

Witt-Brattström skriver i Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet

På en rad punkter är romanen mycket oprecis. Det är bara när det gäller kroppens paradigm som texten blir exakt och utförlig. Kvinnorkroppens kluvna diskurs är romanens egentliga huvudperson.
sid 170 (pocketupplagan)

I förordet till Kvinnor och äppelträd skriver Witt-Brattström:

Det är livet, som det gestaltar sig efter två unga kroppars möte i naturens soliga sköte, som intresserar Moa.

Så långt från populärkultur man kan komma alltså......här lever de inte lyckliga i alla sina dagar, men de lever verkligen och det är våra far och morföräldrars liv, ja ännu äldre generationers liv beroende på när vi själva är födda, som spelas upp inför oss.  

Nåväl, denna nötta biblioteksbok hade en notering, ett frågetecken vid en mening en bit in i boken. Åh, vilken känsla att möta en annan läsare på detta sätt! Jag blev lite exalterad där ett tag måste jag erkänna!

Det var stycket om Ellens åtrå när hon känner begär till sin man som föranledde denna okända läsare att skriva ett ? i marginalen:

Hur ska en man kunna älska och ära en hustru som väcker honom mitt i natten för sin åtrås skull. sid 109

En läsare som än inte lärt sig att vid den här tiden var kvinnan verkligen en av två sorter, madonna eller hora. Horan kände lust och madonnan gjorde det inte. Basta!

Jag är böjd att tro att här finns essensen i Martinsons Kvinnor och äppelträd. Kvinnor kan! Ja även gifta kvinnor kan känna åtrå och det vill Martinson tala om, det budskapet vill hon sprida. Det och hur kvinnor födde barn under orimliga förhållanden.

Det är som det står i förordet, Witt-Brattström igen:

Skildringen av Ellens begär till sin man och av Sallys förlossning på stuggolvet hör till romanens höjdpunkter.

Inte konstigt att SvD recensent vid den tiden, Anders Österling utbrister:

Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar. (förordet)

(Stackars karl! OBS: min åsikt!)

Man måste faktiskt komma ihåg att det var en tid utan preventivmedel och utan pappors närvaro vid förlossningen, utan pappamånader och smärtlindring. Vilket inte gör saken bättre men mer förståelig. Och Martinsons mod att beskriva det än mer beundransvärt!

-----------------------------------------------------------------------------------

Det är stimulerande men lite småstressande att delta i alla dessa utmaningar som jag gör, nu blev jag ju jättesugen på att läsa mer av Martinson samt hela Witt-Brattströms bok Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet och inte bara små delar.

Kanske jag ska börja med en biografi nu och då också? Och börja med  Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet.

Läsutmaning Skrivande svenskor

Läst 2010

Munroe, Alice: Kärlek vänskap hat***

Den här boken har väntat länge i hyllan och snart kommer den ju dessutom i Lyrans utmaning, så jag tog med den på en resa för noveller är ju alltid bra vid dylika tillfällen. Om de är bra i övrigt låter jag vara osagt då jag egentligen inte är så förtjust i den korta formen. Jag vill hela tiden veta mer.

Och så är det verkligen i Munros noveller. Hon skriver väl, på kort tid lär man känna personerna och det är riktigt intressant att läsa nånting från nordamerika igen. Men hon lyckas inte avsluta dem ordentligt. Eller så avslutar hon dem för ordentligt. Det var länge sen jag läste en novellsamling där jag så tydligt vill veta mer......slutet är plötsligt där och jag tänker, neeej det får inte komma redan.

Är det bra eller dåligt? Jag måste fundera på det och läsa Nära hem, en roman av samma författare. Då kanske jag vet svaret.

Boktoka skriver att hon läst att det är sagt om Munros noveller att varje novell bär en roman inom sig. Det  kändes helt sant. Om man med det menar att det behöver en romans form för att få novellerna att blomma ut förstås. Menar man att de är lika uttömmande som en roman håller jag inte med.

Jag har just läst Dödgrävarens dotter av Oates och jag tänker: om man tagit ett utdrag ur den boken och presenterat som novell skulle det ha gett den här känslan av tomhet. När jag la Oates åt sidan var boken klar, som en bra roman ska vara. Munros noveller är inte klara, men det kanske är så det ska vara?

Bokslukaren skriver lite om varje novell och jag blir förvånad över att jag knappt kommer ihåg dem. Hur är det möjligt? Jag har ju nyss läst. Ja den sista kommer jag ihåg väl, den med den dementa hustrun men kanske mycket för att min egen mor blev just dement. Och novellen om släktingen som användes i en författares roman (speglar balansgången för alla som skriver och av nödvändighet använder sina egna erfarenheter). Men enbart för att den släktingen hade dialys innan hon dog.

Men sen när jag riktigt tänker efter, visst minns jag. Men hur länge?

Gemensamt för novellerna är det som orginaltiteln anger, Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage, lite väl nerkortat i svenska översättningen kan jag tycka. För det handlar mycket om äktenskap och relationer mellan människor, och framförallt väldigt starka känslor. En undertryckt kritik mot det patrialkala samhället vibrerar i de flesta novellerna, men kvinnorna har huvudrollen. Och det finns en uppriktighet som jag uppskattar. Det är inte bättre än så här att vara människa.

”Att läsa Alice Munro är att lära sig något varje gång som du aldrig tänkt på förut,” skriver The man booker international price juryn. Jag håller inte riktigt med, snarare tvärtom. Just det där okända känns bortskalat.

För att veta om Munro är en värdig nobelpriskandidat, som många hävdar, måste jag läsa mer av henne. Den här boken kan vara hennes försök att vid 70 år minnas en tid som flytt. Nånstans kändes den som skriven för länge sen och inte in på 2000talet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation och dialys i böcker:

Jag frågade hur Alfrida mådde, och kvinnan sa att hennes syn var så dålig att hon praktiskt taget var blind. Hon hade också haft allvarliga njurproblem, vilket innebar att hon måste genomgå dialys två gånger i veckan. sid 112

Läst 2010

McCarthy, Cormac: Vägen***

Vägen, en omtalad, hyllad, belönad, prisad bladvändare. Och  javisst, det är en bladvändare som jag läste ut tämligen omedelbart. Och jag måste säga att jag är lite...... förvånad. Och faktiskt lite oberörd. Så egendomligt tänkte jag. Vart har mina känslor tagit vägen? Jag förmådde inte känna sympati med mannen och hans son och miljön kändes liksom inte trovärdig. Allt var dött men i slutet fanns det en dalgång med en massa blommor, var det en hägring eller vad? Och mannen var så sjuk men orkade ändå gå 15 kilometer på två dagar......lite herovarning där eller? Och de var de goda, dödandet var endast ett och då personligt (pojken var hotad). Alla inser att innan de kommit så långt, överlevt så länge, måste fruktansvärda saker ha hänt......men var finns de? Innan första sidan.......

Greppet att börja handlingen långt in i historien var i sig kanske nödvändig, men alla dessa frågor som poppar upp i ens skalle, varför får de inga svar? Vad var det som hände, då för flera år sen. Kärnvapenkrig? Om allt liv var dött, hur kunde människan leva? Jag kan inte låta bli att jämföra med snart 50 år gamla På stranden av Shute som jag också läst i Lyrans dystopiutmaning. På något egendomligt sätt kändes den boken mer trovärdig än den här! Hur är det möjligt?

Dialogen fyller ut, snabb, oftast torftig, sparsmakad kan man tycka. Kanske helt enkelt manlig men passar precis. Inget filosoferande, askan är sig själv nog i deras munnar.

Ändå kände jag en form av lättnad över att inget ältades, att det var nuet som gällde hela boken igenom. Att vi kommer in vid vändpunkten......

När fotona lades på vägen var det som när en svårt sjuk människa får sin dom; en månad! Men på ren vilja överlever hon många månader till. Och får ibland uppleva goda stunder. Liksom de ibland, när mannen lyfter på ett lock, finner oskövlade ställen med "god mat" som de kan frossa i (att jämföras med stället där den "onda maten" finns, jag säger inte mer men ryser vid minnet). Ett av flera berättartekniska grepp som visar på att författaren verkligen kan skriva.

Och varför mannen håller dem vid liv anges redan i början:

Han visste endast att pojken var hans berättigande. Han sa: Om han inte är Guds ord har Gud aldrig talat. sid 8

Är det den amerikanska drömmen att vi kan leva vidare, att vi är utvalda?  Var de  utvalda, därför hade de tur? Kunde hålla sig efter vägen, Den Rätta Vägen. Pojken en messiasgestalt?

Sammanfattningsvis är det här en bok som jag inte glömmer. En bok som väcker frågor, men som inte riktigt berör.

Den är filmad och när jag tittar på några klipp från filmen inser jag att den plockar bort glorian från boken. På gott eller ont? Det vet jag när jag sett den.........

Müller, Herta: Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv****

Hjärtdjur drabbade mig omedelbart och omgående med sitt ovanliga språk och vindlande meningar. Jag föll som en fura faktiskt. För Müller.

Jag måste såklart läsa mer.Och nu har jag gjort det. Och inser att det nog inte går att falla mer än en gång ändå.

För den här boken kändes så lik Hjärtdjur. Jag vet inte vad jag väntade mig men kanske nånting mer klargörande. Och iofs, jag förstod mycket mer vad den här boken ville säga (förhöret) men ändå.....lite ??? känns det som.

Kanske skriver Müller hela tiden samma bok, det är bara språket som förnyar sig genom att upprepa det som redan skrivits men i en annan ordning. Och ser jag det så, då blir det en annan sak, då kommer jag att läsa nästa bok av Müller utan att tveka inför handlingen och inte ens försöka förstå betydelsen av vita hästar och körsbär och hundar med uppfläkta magar och doften av parfym. Och istället bara njuta av meningarna vars ord krossats för att sen limmas ihop igen, kanske på nästa sida, kanske i nästa bok.

Det kommer mera av Müller på den här sidan, det kommer mera.....

Och så det svenska!

Att klä italienare, kanadensare, svenskar, fransmän för det lätta livet[...] sig 42

På de tre lappar som man hittade i byxorna som skulle till Sverige, stod: Många hälsningar från diktaturen.[...] sid 50f

Och så har vi ju lapparna för Frankrike och Sverige också. [...] sid 142

Läst 2010

Murakami, Haruki: Norwegian Wood****

Har läst Haruki Murakamis bok Norwegian Wood, som jag lånade enbart för att författaren varit så omskriven sista tiden. Sen blir det nog den i jordenruntpååttaböcker utmningen som jag läser också så jag skriver lite mer än vanligt om den. Och Jag häpnar när jag inser hur mycket Haruki Murakami fått in i sin roman! Hur många genrer innehåller den om man räknar tro? Den var riktigt bra men men, den är lurig om man inte ser upp! Här kommer mina tankar om den:

Först och främst gillade jag språket, sättet att skriva är suveränt eller så är det en bra översättning. Den var liksom lugnt skriven på nåt sätt, inte alls en 68 revolutionär roman som det egentligen skulle kunna ha varit, och innehöll flera bottnar. Tonen är lätt men innehåller en del riktigt odödliga citat. Här skriver en litterär gigant som vet sin litteraturhistoria! Där satt de fyra stjärnorna........

Efter ett tag insåg jag att jag läste en slags Jack (Ulf Lundell) liknande historia, bara det att Lundell skrev Jack som ung men här skriver Haruki Murakami (som var 19 år 1968) som nära 40 åring (1987) om den unge Toru (hans alter ego? vet ej men han verkar studera på samma sätt som Murakami gjorde) och hans liv under de år han blir vuxen. Så det är kanske även en utvecklingsroman/bildningsroman. Som Toru säger i slutet av boken, vid en grav: Jag är tjugo nu. Och jag måste betala priset för att fortsätta leva.

Och även en samtidsroman på det sättet att musikens otroliga genombrott under 60-talet skildras, på ett sätt som tilltalade mig som ju verkligen var ett popoffer på den tiden, alla sångtitlar slog an ljudliga musiksträngar i mitt inre så fort jag läste dem. På det sättet kan jag känna att ungdomen förenades över hela världen redan då (kanske det var då det började), fast Japan för mig då var helt outforskat, inte förrän jag läste Kawabata blev det ett land på kartan för mig.

Däremot kan jag känna att boken innehåller en botten med smärta som jag tror gör att man upplever att det här inte är ett land som jag känner igen, och det är skildringen av självmorden. Alla personerna, så unga, som tar livet av sig förmedlar en slags sorgens stråk som går genom hela boken, även om just självmorden inte är en större tragedi än deras död utan ganska naturliga känns det som, de bara händer ingen hade kunnat ana......där känner jag att här finns en kulturskillnad. Det är bra skildrat tycker jag, men jag fick en klump i halsen varje gång. Ok, de dog men jag lever och går-vidare-mentaliteten flödar....., men alla kan inte det trots allt. . Och så blir det nya självmord......Medan de som lever säger: I motsats till dig har jag beslutat mig för att leva - och leva så gott jag kan. Förmodligen hade du det tufft, men det har jag med. Det är faktiskt sant. (Torus tankar vid en grav). Och som han fortsättningsvis säger, vilket jag redan citerat: Och jag måste betala priset för att fortsätta leva. Jag får tankar till ett samhälle som accepterar självmorden men inte vill förstå och därmed förhindra dem. Kanske har jag fel, men kanske har jag rätt.

Personerna är komplexa, särskilt männen. T.ex Nagasawa (mer om honom nedan). Medan kvinnorna är mer stereotyper, symboler för olika manliga tankar (mer om det nedan).

Här kommer en hyllning till kanon, sedd genom Nagasawas ögon:

Ju mer man lärde känna Nagasawa, desto märkligare verkade han. Jag har träffat många underliga typer under mitt liv, men han tar priset. Har var en mycket större läsare än jag - det gick inte att jämföra sig med honom. Men Nagasawa hade som regel att aldrig röra en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. >Det är de enda böckerna jag kan lita på<, sa han.

Och han fortsätter:

........Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka tankar som de tänker..........

Bra sagt Murakami! ett skäl lika bra som något att läsa klassiker och udda litteratur! Hm bokustoppen kanske inte är rätta listan för mig känner jag........

Så det finns så mycket i boken, så många motpoler: skildring av stad och landsbygd (mentalhemmet ute i ödemarken), friskt och sjukt (psykisk ohälsa, cancer), arbetsliv (jobben Toru har och bokhandeln) och studentliv, äldre (Reiko, Midoris pappa) och yngre, livsmod (som de överlevande ju upplever) och självmord, musik och litteratur, Odysseusfärd (Torus resa) och rotandet i början av vuxenlivet (Torus hyra av huset, när han lämnar studenthemmet). Makt/karriär mannen (Nagasawa som gör allt för att nå sina mål, mycket vanlig i Japan vad jag kan förstå) och den vanliga mannen (?) Toru som trots allt bara vill bli lycklig.

Men efter att ha läst en bra bit undrar jag om det inte trots allt bara är en gammal vanlig jagmåstesåminvildhavre roman, och jagmåsteförhållamigtillkvinnorna roman dvs madonnan (Naoko) horan/madonnan (Midori, som bejakar sin sexualitet men som även är en riktig Florence Nightingale typ som uppträder mycket kvinnligt i sina omsorger, intressant nog är även Hatsumi sjukvårdskunnig!) hororna (alla tjejer som med hjälp av mansgrisen (Nagasawa) kommer i Torus väg(som inte alls är någon mansgris utan bara ett offer för Nagasawas grisande, tycker han själv i alla fall), som bitar av kött som används och villigt låter sig utnyttjas och sen glöms, såvida de inte faller utom ramen, den fula var bättre tycker inte du det också......(?). Och sen, patetiskt nog, även drömmen om den äldre kvinnan som också uppfylls, och sen en liten snutt även om lesbisk kärlek. Inte klokt vad han får in på sina rader som ju trots allt är ganska många iofs. Feministen i mig våndas..........men med stigande ålder inser jag att det är det här män vill skriva om, den enda han inte fick in (vilket kan vara förståeligt när man ser hur kvinnorna skildras) är mamma men henne har han säkert skrivit en helt annan bok om!

Det närmaste skrivna om hur kvinnor verkligen är, är om hur de är när de har mens! Lite kul iofs när Modori säger:

-Ok, jag bär hatt första dagarna av mensen. En röd. Det borde väl kunna fungera, sa hon med ett skratt. Om jag bär en röd hatt och du råkar få syn på mig på gatan, prata inte med mig då, spring bara din väg. -Skitbra. Jag önskar alla flickor i världen gjorde så, sa jag.

Men fastnar inte skrattet i halsen? När man tänker efter vad som verkligen står där.......

Slutet är ju i bästa Harlequin roman stilen, mannen sviker men efter att ha erkänt sina tillkortakommanden och vädjar om nåd blir han förlåten! Man blir rörd.......särskilt som man inser att han nog inte kommer att var speciellt trogen.......

Jag har också förstått att många som skrivit recensioner inte gillade slutet, men jag kände interiktigt så. Slutet var naturligt om man ser till hur boken var skriven. Men jag är inte säker på att det skulle varit samma slut om inte Haruki Murakami haft distans till tiden han skrev om. De sista raderna är skriven av en vuxen man som lärt sig att det är så här det fungerar......i den bästa av världar.