Tänker du läsa boken, gör det först. Jag avslöjar en del nämligen.......
Läst i Bokcirkelonlines mars läsning.

Ajvide Lindkvist, John : Pappersväggar**

Jag gillar inte skräck, har knappt läst, det har mest uppträtt i filmer som jag sett. Kommer ihåg nån saga från barn där det var nånting hemskt i en säck som nån slog på en hel natt men det är allt. Magisk realism finns ju också i vissa böcker, men det tilltalas jag inte alls av. Så det var med stor nyfikenhet jag tog mig an dessa 10 noveller i Bokcirkelonline för mars.

Här och nu ger jag dem betyg på hur skräckslagen jag blev när jag läste:

novell 1:

Boken började bra, jag gillade sättet den var skriven på, det kändes som att det verkligen skulle komma att berättas en historia om tulltjänstemannen (kvinnan) som kände på sig när någon hade nåt att förtulla. Tragik i bagaget hade hon dessutom själv med blixtnedslag och otäckt utseende. Riktigt lovande......

Men så plötsligt blev det helt overkligt med återberättande av vidskepliga sägner som jag kan tänka mig var en skrockfylld realitet (?) på mina förfäders tid. Vi som är uppväxta med Nicke Lilltroll och mossa mossa på er alla människobarn har ju ett avspänt förhållande till troll men här blev de inblandade i något som ska kallas skräckfyllt! Men jag uppfattade det som enbart vrickat och obehagligt.

Skräckvarning: 0

novell 2:

Ok, så här är det. Den här novellen var liite otäckare men, precis som den förra har jag hört den förut! Javisst, nånting liknande läste jag i en serietidning för många år sen och då blev jag skräckslagen. (Fast då var jag barn förstås. Och det onda besegrades till slut. Här ser man ingen ände alls......)

Men nu, bara äcklad...igen. Kan tänka mig detta filmat, blä! Overkligt så det förslår.

Skräckvarning: 0,5

novell 3:

Hm, jag börjar bli less men läser på. Och försöker komma fram till vad skräckgenren handlar om. Skräckfilm innehåller ju mycket symboler, ofta religiös sådan. Har inte upptäckt direkt nånting sånt här än. Men tabun kanske, som ska överträdas. Det talas ju sällan om menstruerande kvinnor men här får ju en sådan ett ansikte och ett sätt att använda blodet som är lite skruvat. Om den här novellen vore filmad skulle den kanske ha framkallat lite skräck på slutet, men nu......nä

dessutom: likskändning är inget jag tycker är kul direkt ....

Skräckvarning: 0,5

novell 4:

Ok, den här novellen innehåller ju några meningsmässiga guldkorn i början. "Inget fläktar utom ödets vingslag" t.ex Trevligt tyckte jag. Men sen.....bara konstigt! Oftast brukar ju nånting mystiskt framträda i speglar och filmer osv men att det försvinner.....märkligt! Lite minnen av tonårsbrunst som slutar i havet.....

Skräckvarning: 0.0 eller ok 1,0 för jag skulle säkert ha hoppat till när han föll i poolen.

novell 5:

Äntligen börjar det med en gåta som jag vill ha svar på. Nu vet jag ju att jag inte kommer att få nåt vettigt svar utan ett helt skruvat och det är lite synd, men jag läser på.

Och utbrister igen, äntligen! Den här novellen gillade jag. Den väcker frågor och faktiskt, den både ger en sorts svar och den var liite kuslig. 

Såhär är det, en tvserie som jag faktiskt tyckte var läskig var V (som snart visst kommer igen!!!) och den här novellen påminde om den.

Jag menar, vi har alla mött den här människoliknande personen som agerar som en robot, och är en robot om man undersöker närmare. Den är styrd, inte av sitt inre utan av något yttre. Fundamentalister och fanatiker brukar de kallas...........

Och dessa våra minsta är de första som faller offer för dem.........

Jag ryser!

Skräckvarning: 3

novell 6: Oförmåga att få dö när allt är vansinne hör väl till skräckgenren? Lite mindre overkligt bitvis men....nej.

(Ordet Människohamn nämns här, se nedan. Kanske en början till den boken......)

Att barnet dog var ju jättesorgligt. skulle tro att spontana aborter kan kännas precis såhär, därav:

Skräckvarning: 1

 Viläser :
[..] Havet som ger honom frid. Havet som är ett hot, ett monster, ett oberäkneligt allt slukande.
Här tillbringade han sin barndoms somrar och lov. Och här drunknade hans far Ingemar, där utanför udden under en fisketur. Boken Människohamn är tillägnad honom.
”Till pappa Ingemar Pettersson
Som gav mig havet.
Som havet tog ifrån mig.”

novell 7: Det enda jag får är några vibbar om är korsfästelsen.

Skräckvarning: -1

novell 8:

Kul idé med kartongen, jag vet inte varför ett tält inte hade dugt, jag menar de flesta har sovit i tält, mycket få i en pappkartong. Kanske för att få en bra titel på boken, men nej det var långsökt. Tyckte mest det kändes mysigt och jag tänkte att det var nog pappan som kom dit och kollade lite.....

Skräckvarning: -1

novell 9:

Det här var riktigt otäckt tyckte jag. Har man sett skräcken i ögonen på en människa som börjar bli alzheimer sjuk, vet man vad ensamhet är. Det kändes nånstans som att det här handlade om det, vad ensamheten kan göra och hur den kan eskalera och få människor att bli utnyttjade. Den här novellen kändes helt möjlig och därför väldigt otäck.

Skräckvarning: 4

novell 10:

Alltför lång var den här novellen tyckte jag. Men iofs en av de intressantare. ( Jag får intertextuella tankar till Jersilds bok En levande själ från 1980 om en hjärna som svävar i en burk och tänker fullt vettiga tankar. Den var lite läskig minns jag.)

Själva grundidén i den här novellen var riktigt bra tyckte jag. Och att filma slutet borde väl vara lite skräckslaget. (Läser i efterordet senare att novellen började med slutet när den skrevs) Hemliga byggnader där det pågår det ena med det andra är ju bara det otäckt, det här var ju dessutom fullt tänkbart om än överdrivet.

Jag tänkte ett tag att det skräckaktiga skulle vara när killen upptäckte att han blivit lurad av tjejen som skulle visa sig vara en odöd, sånt gör mig rädd nämligen. När människor är nåt helt annat än de ger sig ut för att vara.

Det intressanta här är väl att Flora är en slags Kristusgestalt som befriar själarna ur deras vånda, jag trodde det skulle vara mer sådant då det ofta förekommer i filmskräckgenren.

Skräckvarning: 3

Lindkvist ger själv en bra definition på skräck i Viläser:

– Tanken på att de jag älskar ska tas ifrån mig, eller gravt förändras. Det är skräck. Man tar något för givet, och så finns det inte längre.
– Det värsta, det hemskaste, är att förlora det jag älskar. Man måste tänka att inget är för givet.

[...] Johns skräckinspiration är bland andra den amerikanske författaren H.P Lovecraft. Och Selma Lagerlöf.
– Selmas Körkarlen är en lysande roman! Och Spökhistoria! Den skrevs faktiskt på uppdrag av Föreningen mot tuberkulos. Hennes berättelser är alltid sedelärande. De har ett ärende.
John Ajvide Lindqvist säger att han inte har det.
– Jag blir glad av skräck. Glad av ett gott hantverk. Jag älskar Allsång på Skansen, verkligen älskar det. Jag är inte ute efter att säga något.
– Inte?
Frågan blir hängande i luften.

Jag tror Lindkvist definition är rätt och det är därför jag inte gillar det här så värst mycket. Jag blir nämligen inte glad av skräcken i den här boken, ja jag blev inte ens rädd och då måste det kanske fylla nåt annat behov hos mig för att jag ska läsa det.

Men jag måste erkänna att det verkligen var intressant att skriva om novellerna som jag gjort, och nej jag har ingen favorit. 

Däremot gillar jag verkligen Lindkvists sätt att skriva, självklart på ett sätt som mycket väl skulle kunna fungera även i andra genrer. Men hans böcker är ju mycket lästa som det är så han kanske inte ska ändra på ett vinnande koncept! 

Läst i Bokcirkelonlines mars läsning.

Läst 2010

Marsden, John: I morgon när kriget kom ***

Inte konstigt att mitt biblioteksexemplar av den här boken är både nött och solkigt (hm solkigt, när använde jag det ordet senast) då det är en perfekt mix av spänning, humor, våld, kärlek och cliff hanger i slutet. Och även en del moraliska dilemman som man kan fundera över om man har lust. Jag gillar verkligen synen av så här nötta böcker, och det var kul att läsa om den bara för det.
Jag läste den för en del år sen och måste säga att jag minns mindre än jag trodde jag skulle göra. Början var riktigt trög så jag hoppade över den och läste mest om invasionen osv. Det är en riktigt bra ungdsombok och måste väl benämnas en klassiker. Jag har även lånat del två men den får åka tillbaka till bibblan oläst.

 Kriget kommer ju väldigt nära i boken och Marsden (som är lärare och uppenbarligen vet hur ungdomar tänker och känner...) har också sett till att det inte blir för mycket utan det finns en "cool" reträttplats, Helvetet och ingen anhörig dör i alla fall i första boken. Det som jag inte tyckte riktigt platsade var eremiten men det kanske planterades för att dyka upp senare igen.

Jag blandade ihop de andra en del, det var nog bara Homer och Lee och i viss mån Fi som jag fick kläm på och den religiösa tjejen iofs, så sex av åtta var väl inte så pjåkigt om jag tänker efter. Sen var det Kevin, lite anonym och killen som kom med sen.
(Vad jag förstår ha Marsden byggt upp ett helt galleri för att sen använda det även längre fram. Det planerades tydligen tre böcker men det blev sju! Plus tre till med Ellie som sågats här och var på webben.) Jag tyckte det var lite kul att berättaren, Ellie, var den som körde de våldsamma ekipagen och såg till att gräsklipparen exploderade, ett väldigt genusperspektivflirtande där. Men som sagt kul. Jag vet inte hur hon utvecklas i de kommande romanerna men hon förde ju en hel del moraliska diskussioner med sig själv, nån slampa ville hon ju tex inte vara. (?)  De kommer nog alla att utvecklas åt olika håll så det vore iofs intressant att läsa alla böckerna. Marsden var ju 37 år när han skrev boken så hans vuxna budskap är insprängt lite här och där. Nånstans kan jag känna ett släktskap med Boktjuven som också skrevs i akt och mening att beskriva ett krig som dagens australiensiska ungdom säkert tycker är väldigt avlägset men som var en realitet för den äldre generationen. Marsden gå ett steg längre och undervisar en del också, med hjälp av Ellie......!
Jag är imponerad av ungdomarna som visade en sån tåga. visserligen bröt de ihop på ett lämpligt sätt där i början och de såg ju till att få sova ordentligt också (eller så var det helt nödvändigt, de är ju alla tonåringar) men lite över snittet måste de väl ändå ha varit. Väldigt mycket vapen fanns det med och de verkade väldigt hemmastadda med dem och bilkörning och trädgårdsskötsel och jag vet inte vad.
 

Boken kommer som film juni 2010. OBS verkar som det är framflyttat till september!!! Rätt ska vara rätt!

Läst 2010

Schulman, Alex: Skynda att älska ***

Jag skulle nog knappast ha läst den här boken om den inte var med som Bokcirkelonlines januaribok. Den var bättre än väntat, jag gillade upplägget, den återkommande cocacolacupen som skildrade ålderdomen och kroppens förfall hos fadern. Det sparsmakade innehållet, Schulman greppade inte över för mycket, det koncentrerades till kärnfamiljen och då i första hand hans egen relation till fadern. Som "självbiografi" betraktad var den helt klart annorlunda. 

Även om jag har noll intresse för både Allan och Alex Schulman gillade jag boken. Ja faktiskt, gilla är rätt ord.