De bästa böckerna jag läste 2002, utan inbördes ordning, är det här. Alla böckerna är riktigt bra, men några sticker ut lite mer, dvs jag skulle kunna tänka mig att läsa om dem.

Även om flera är riktigt bra tror jag att jag helst skulle läsa om Ekman; och då hela trilogin Vargskinnet. Men när finns den tiden tro?

Dessutom skulle jag faktiskt kunna tänka mig läsa om Airth, en deckare som jag alltid tipsar om och som definitivt skulle finnas på min topptiodeckarlista. I alla fall innan omläsning.....;-)

Maggie O´Farrell: Bara Alice ****

Imre Kertész: Mannen utan öde****

Torgny Lindgren: Pölsan *****

Paul Auster: Illusioner ****

John Irving: Den fjärde handen****

Kerstin Ekman: Vargskinnet, Guds barmhärtighet. ****

Rennie Airth:Mörkrets flod (d) ****

John Irving: Garp och hans värld*****

Waris Dirie: En blomma i Afrikas öken ****

Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk****

Slavenka Drakulic: Som om jag inte vore där ****

Jennifer Lauck: Blackbird****

John Irving: Hotell New Hampshire****

Bernhard Schlink:Högläsaren****

Tracy Chevalier: Flicka med pärlörhänge****

   Engdahl, Horace: Cigaretten efteråt ****

Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själv som vanliga. sid 15

Vid en viss ålder upptäcker man att människor kanske inte vill en väl, som man trodde i yngre dagar, när man knappt la märke till syrliga reservationer och fientliga blickar. sid 117

Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samms. sid 124

Engdahl har tillskansat sig en del visdom under åren, det ger ju de tre citaten ovan klarhet om. Och en stor självinsikt dessutom, jag skrattade faktiskt när jag läste om männens ärelystnad på sid 132. Kanske att Engdahl har släppt sin bautasten och blivit fri, äntligen. Men det skulle kanske ha skett tidigare för hans egen skull.

Jag omfattar ju en tes att litteraturen nuförtiden innehåller en hel del memento mori skildringar. Vid något tid i sitt liv ( oftast den senare delen) blir många författare (mest manliga) medvetna om att det kan ta slut. De kan med emfas ha skildrat död och dödskamper bland kända (påhittade) och okända (familjemedlemmar) men nu närmar de sig något som inte låtar sig skildras utan kommer att upplevas IRL och blir IRD. Och då händer något och dessa memento mori skildringar dyker upp.

Än finns det inte fullt uttalat hos Engdahl men just att han låter sina (genomtänkta) tankar om livet dyka upp här och var eller överallt i den här boken får mig ändå att känna vibbar från andra böcker av (äldre, nåja) författare.

Vår tid är snart förbi säger Engdahl på sid 142. Javisst, så är det.

Två meningar kvar:

1. Jag vill äga den
2. Läs den!

Läst 2012

   De bästa böckerna jag läste 2001, utan inbördes ordning, är det här. Alla böckerna är riktigt bra, men några sticker ut lite mer, dvs jag skulle kunna tänka mig att läsa om dem.

Den bok jag mest troligt skulle läsa om är nog Maria Küchen: Lycklig hora. Jag har fortfarande oläst Wennstams böcker och en omläsning av Lycklig hora skulle vara befogad i det sammanhanget.

Torbjörn Flygt: Underdog ****

Kerstin Norborg: Min faders hus ****

Ian McEwan: Amsterdam****

Nick Hornby: En god människa.****

Kurt Levlin: En andra chans****

Ha Jin: Två kärlekar****

Bengt Ohlsson: Se till mig som liten är****

James Salter: Ljusår****

Maria Küchen: Lycklig hora****

Birgit Häggkvist: Försöksråttan ****

Sara Lidman: Tjärdalen ****

Sara Lidman: Din tjänare hör ****

Ulf Lundell: Kyssen****

Stephen King: Att skriva****

Mirja Unge: Järnnätter****

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula ****

Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid****

Michael Ondaatje: Anils skugga ****

   Dahlström, Magnus: Sken ****

Jag har tidigare läst Spådom av Dahlström, en bok med män i huvudrollerna. Här är det kvinnor som flyter omkring på sidorna, rakt in i kvinnors verklighet.

Kvinna ett, arkeolog. Allt beskrivs detaljerat in absurdum, som för att visa hennes kompetens. Jag erkänner, jag blir less! Men. Jag upplever henne. Jag upplever kamraterna. Jag upplever hennes revansch. Yes! Även om den är ack så liten.

Kvinna två, förskolearbetare. Som vägrar vika ner sig själv. Som kämpar för att behålla sitt huvud, sitt jobb, sin plats utan mediciner och utanförskap. ? i slutet dock. Vad händer?

Kvinna tre, vården. Vill inte bli sjuk. I jobbet. Vill införa en spärr mot Den Nya Fienden, stavad bakterie. Lever i nuet och inte i det gamla. Vågar. Ska hon vinna på sikt? Hoppas.

Alla dessa tre kvinnor är. De är vad de är. Jag känner mig feministisk när jag läser den här boken. Kvinnor kan i sig själva. Ta strid utan uppmärksamhet. Strid för sig själva och i och med det även för andra. Bara för att det är rätt.

Om männen från Spådom och kvinnor från Sken möts är deras tankar så väsenskilda att de bara borde använda sig av varandra för förökning. Känns det som. Tyvärr.

Dahlström skriver så man kan tro att han bara låter texten flöda. Men jag är övertygad om att arbetet är tungt, petigt, känsligt. För jag känner träskmarken, röklukten och sårlukten i min näsa när jag läser.

Jag är imponerad.

Läst 2012

   Råstam, Hannes: Fallet Thomas Quick **** (Oer)

"Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

ur Doktor Glas, 1905 

Det är omöjligt att inte tänka på de raderna när man läser Råstams bok. (Och när jag sen kommer till slutet av boken är de faktiskt citerade! Så min känsla kändes rätt.) Helt vansinnigt tänker jag gång på gång när jag läser. Fast jag hört det förut och sett TV-program blir jag ändå upprörd när jag läser om Quick/Bergwall som "vill kontakt till varje pris" och manipulerar en grupp människor, som i ett slags sektliknande tillstånd låter sina egna intressen styra och glömmer helt bort den skyldighet de har som rättrådighetens försvarare. Det de vill åstadkomma stavas knappas kontakt, mer troligt pengar...

Vem i hela världen kan man lita på? Tänker jag också.

Råstam snuddar vid ordet sekt, och endast det skulle kunna förklara varför och hur det kunde ske. Förblindade, förlorade, förledda i någons garn. Jag är inte helt säker på vem som är sektledare, är det Quick själv? Eller någon av de andra? Det borde svenska folket få veta.

Och vilka är de mördare som går fria i alla dessa ouppklarade mord? Det borde svenska folket, och framförallt offrens familjer, få veta.

Läst 2012

   Motturi, Aleksander: Diabetikern ****

En mycket ovanlig och egensinnig bok. Om en sjukdom som fler och fler drabbas av. Och om en man som drabbas och är ovanlig och egensinnig.

När jag läste boken var jag säker på att den hela tiden var ironisk. Ironisk med inslag av insiktsfulla sanningar. Som säkert kan gälla vilken sjukdom som helst egentligen:

Har man inte diabetes kan man nog inte fullt ut förstå vad det innebär. Hur förklarar men till exempel en insulinkänning för någon som aldrig har upplevt det själv? Eller rädslan för att få en? Eller de ständiga blodsockertesterna? Då känns det bra att prata med andra som har diabetes inpå bara kroppen och själen; att utbyta erfarenheter med människor på samma våglängd. sid 177

Det ska bli en sådan lättnad att komma undan den besatthet som folk har av diabetes här. [...] I början hade jag överseende med att folk var nyfikna men på den senaste tiden är jag djupt plågad av att behöva förklara mig hela tiden. sid 122

De är inga fiender men de förefaller ändå bittra över någonting och det är som om jag hamnat i skottgluggen för deras egna frustrationer och projektioner. [...] Jag är ingenting annat än en katalysator för dem att få utlopp för allt ressentiment* som pyr i deras innersta inre. sid 123

* ressentiment

En stark patient skulle alltså upplevas som ett hot, vilket författaren tydligen gjorde. En beskrivning av detta tillstånd som jag aldrig läst förut. Mycket intressant. Hela kapitel 14 anser jag vara mycket läsvärt för alla som har någon form av sjukdom. Vad vill omvärlden och framförallt varför?

I tidningen Diabetes nr 5/2011 intervjuas författaren Motturi. Tyvärr finns inte artikeln i fulltext på webben.

Där framkommer att Moturi menar att biomakt (att vara en slags undersåte under de institutioner som tillhandahåller produkter för att man ska överleva enligt tankar av Michel Foucault, sid 5) har ett intresse att upprätthålla bilden av diabetikern som ett offer. "Jag förstår inte fullt ut vilka mekanismer som ligger till grund för att beskriva diabetiker i så allvarligt sjuka termer som ofta görs" Han menar också att det måste finnas skäl som begär efter tillhörighet och att sjukdomen kan bli en mekanism, ett objekt för detta begär. Dessutom tror han inte att man ska tolka boken ironiskt utan möjligtvis skruvad. Så där hade jag missuppfattat alltså.

Det jag känner inför den här boken är att den verkligen är intressant. En kronisk sjukdom är tyvärr en kronisk sjukdom, men diabetes drabbar ofta människor som inte varit sjuka tidigare. De vill höra dietisten säga att du kan äta allt. De vill leva som förut, de vill inte oroa sig för framtiden. De vill inte höra om barn med diabetes vars föräldrar håller nere insulinet så att de inte ska bli låga i skolan. De vill inte besöka transplantationsavdelningarna där diabetessjuka får en ny njure pga sin diabetes, eller där njursjuka får diabetes av medicinerna.

Precis som att friska människor vill, men egentligen inte bör, klaga över småsaker inför en sjuk därför att man då inser att man inte har nåt att klaga över, vill den relativt friske diabetikern inte höra något om biverkningar, följdsjukdomar, grova bröd och minimalt med alkohol. Det kanske förklarar de tomma stolarna på föreningarnas träffar och att inbetalningarna droppar in allt mer sällsynt. Jag vill inte! vara! kroniskt sjuk!

Vem vill det?

Som sagt, en intressant bok att läsa både för diabetiker, andra kroniskt sjuka och för de lyckliga som är friska!

Läst 2012