Strindberg, August: En dåres försvarstal ****

Jag läste boken och lyssnade på SR:s bokcirkel. Det var bara så bra.

För han skriver väldigt bra Strindberg, det måste jag verkligen säga. Otroligt lätt att läsa. Och antingen otroligt fantasifullt eller otroligt ärligt. Boken är ju i vart fall verkligen tidlös, visst skulle den kunna vara skriven idag av en ärlig man: så här ser jag på min kvinna, hon ska lyda mig annars...Har hon en passion i livet ska hon ge upp den, men jag behöver inte alls göra samma sak, ljuga får hon inte göra men att jag gör det är ju en annan sak. Otrohet är endast för män dvs den halva av mänskligheten som är som jag. Osv, osv. (fast Strindberg lyckas ju degradera kvinnorna att egentligen inte vara hälften, se nedan)

Tyvärr tror jag att det är precis såhär Strindberg tänker om kvinnor, om sin kvinna. Att anse honom som feminist är ju helt befängt. En man som benämner kvinnor som:

dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten [...] och jag rustar mig för kampen genom att arbeta på en volym avsedd att bli en stridshandske slungad mitt i synen på de emanciperade kvinnorna som begär frigörelse till priset av mannens förslavande! sid 264

Kvinnan, ett nödvändigt bihang till mannen, hans andliga skapelse, har inte rätt till den äkta mannens rättigheter, därför att hon inte alls utgör "den andra hälften" av mänskligheten annat än numeriskt; proportionellt omfattar hon endast den sjätte sjättedelen. sid 265

Kan en sådan man verkligen se kvinnan som sin jämlike?

(Dessutom gav han hösten 1894 även ut en lång essä om kvinnan underlägsenhet.)

Men det finns också mycket intressant i Strindbergs ambivalens inför kvinnan, madonnan eller horan, djuret eller människan, jämlik eller ojämlik? Han älskar hennes kropp men hatar hennes själ. Det är så himla sorgligt och skulle kunna gå att överse med att säga, det är ju bara en bok och vem vet om den är sann?, om inte tankegångarna är så uppenbart aktuella. De gäller både inom antifeminismen och rasismen än idag. Och jag, som tidigare undrat varför Strindberg inte läses, önskar verkligen att han fått vara kvar i glömskan. Han är urtypen för mannen som inte vill va stor, annat än i samhällets ögon där han ska få briljera med sin begåvning och ägna sig åt sig själv som värsta ungkarlen.

Spiken i kistan för mig är ändå när jag läser om när Strindberg slår henne, sid 300f. En slagen kvinna är en lycklig kvinna skulle kunna stå som rubrik. Visst, hämnden är personlig och boken är en hämnd. Men feminist är Strindberg verkligen inte.

Jag läser vidare för att se om jag får något skäl att ompröva min ståndpunkt.

Läst 2012

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning mars  2024 Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****Ravn, Olga: De anställda ****Arvola, Ingeborg: Kniven i elden *...