Senaste inläggen
Jonsson, Elgard: Tokfursten ***
”I mitten på 1970-talet kom den unga kuratorspraktikanten Barbro Sandin till Säters sjukhus. I en sjukhuskorridor mötte hon Elgard Jonsson. Hon var 23 år, han ett år äldre. Som 16-åring hade han fått diagnosen schizofreni. Wikipedia
Elgard, eller Tokfursten, som han kallas, skildrar här sin tid på mentalsjukhuset, poetiskt och naket och framförallt ärligt. Elgard Jonsson skriver dock själv Jag gör inte anspråk på att denna beskrivning av sju år på dårhus ska uppfattas och bedömas som en sann skildring. När man är helt galen så är man inte omdömesgill utan helt upp- slukad av sina föreställning om "den andra sidan". Utifrån denna förvrängda världsuppfattning är det dock en "sann skildring".
Det här är en bok inifrån en schizofren människas tankar. Mycket läsvärd och ger stor inblick i mentalvården på 70 och 80 talet.
Och det man också uppfattar är hur Elgard inte skulle ha haft någon chans om inte Barbro Sandin modigt beslöt sig för att hjälpa honom.
Jag har alltid haft en känsla av att Elgard Jonsson målat tavlor men jag hittar faktiskt inget om detta.
här finns boktips.
Korneliussen, Niviaq: Blomsterdalen ****
Även om jag hela tiden medan jag läste tänkte, är detta en ungdomsroman, förstod jag ändå att så inte är fallet.
Det är framföralllt en studie i hur individer och samhället förhåller sig till självmord, något som Grönland är svårt drabbat av.
Ämnet är ju inte upplyftande precis men säkert väldigt realistiskt skildrat. Det är mörkt, det är dystert, det är sorgligt, Ja, man blir verkligen beklämd. Den skildrar också lesbisk kärlek, som verkar vara mycket tillåten, och i viss mån Grönlänningars förhållande till Danmark.
Om inte Korneliussen varit en så skicklig författare skulle jag nog inte velat läsa ut boken. Men texten flöt på riktigt bra och att hon fått Nordiska Rådets litteraturpris 2021 gjorde att jag fortsatte.
Korneliussen ger inga råd eller tankar om lösningen på problemet. Det kanske är det som gör en så dyster vid tanken på boken. Men boken öppnar åtminstone en dörr. Så upplysande tror jag inte att jag läst om självmord förut.
.
Lernevall, Inger: Jag går nu. Tror jag ***
Bäst: Fosse, Jon: Det andra namnet ***** Såklart. Hans tankar om det vi alla behöver, barmhärtighet, knockade mig så pass att jag köpte boken. Och fick mig att tänka på nobelpriset.
Mindre bra: Lernevall, Inger: Jag går nu. Tror jag *** Rec ex som jag fick på chans. Inte min genre dock.
Lernevall, Inger: Jag går nu. Tror jag ***
Det var en chansning att få denna bok som recensionsexemplar. Jag är ju ingen feelgoodläsare. Och för de som älskar feelgood kanske den här närmar sig feelbad.
Det var just det mörka, otrevliga som jag tyckte var bokens starkhet.
Det huvudpersonen upplevt/upplever är inte så trevligt, men säkert vanligt. Det annorlunda med den här storyn är att istället för att ha en bästa väninna som ställer upp oavsett vad, upplever Lotta sig helt ensam när hon kommer till stugan. Att det då dyker upp en person som blir hennes vän (vilket upprepas väldigt ofta i boken) kanske är nödvändigt för det som händer senare med hennes insiktsfullhet och möjlighet att gå vidare.
Ett stickspår låter en sjukdom glimta fram, och en behövande medmänniska, men annars är det raka spåret om än med mer funderingar än vanligt.
Jag vet faktiskt inte om alla feelgoodälskare tycker om det här. Men i alla fall jag läste ut boken utan problem, och jag brukar ge upp tidigt ifall den inte är läsvärd.
Tack för rec ex Schyttbergs förlag
Francke Rodau,Gabriel : Lydias liv ***
En intressant och lättläst bok. Jag uppskattar alltid att läsa en bok om judendomen, därför att jag inte vet så mycket om den religionen. Här skildrades den på ett avspänt, sekulariserat sätt. Men ändå så är det tydligt att den, precis som för många icke-kristendomsutövande svenskar, spelar en stor roll vid döden.
Jag tycker att författaren lyckas väl med att skildra tiden när modern, Lydia, ligger för döden. Lydias son beskriver hur mamman inverkat på hans liv, och hur han känner tacksamhet till den familj han nu har kvar, hustrun, barnen, barnbarnen. Och systern.
Men ändå påminner det här för mycket om en ungdomsbok för att jag ska ska bli imponerad. Det är spänning, mysterier, gåtor som ska lösas. Och en hel del skrivs läsaren på näsan.
Däremot skulle den passa som bok för just ungdomar, eller för den som läser mest feelgood och deckare. Den har en allvarlig, upplysande sida som författaren gjort sig vinn om att belysa. Och han når fram med det budskapet.
Tack för rec exemplar Schyttberg förlag
Fosse, Jon: Det andra namnet *****
Detta är del I-II av den septologi som Jon Fosse skrivit i hemlighet, av rädsla att dö innan allt är klart.Septologin del III-V Jag är en annan har också kommit ut och sista delen Ett nytt namn, septologin VI-VII kommer i höst.
Här gör Fosse upp med alla dessa tankar som rört sig i honom under årens lopp.
Fosse är ju katolik och han rör sig i religiösa funderingar och tankemönster. På ett fascinerande sätt måste jag säga.
Redan i början avslöjar han tankar hos konstnären Asle som beskriver ett ödmjukt gudsförhållande, och trovärdigt.
Redan i första delen skriver Fosse om hur Asle tar hjälp av Kyrie eleison, Christie eleison (se nedan *) när onda minnen från tidigare år bemäktigar sig honom när han kommer till en viss plats. sid 44f
Dessa rader som Fosse skriver är en av de bästa predikningar jag hört. Inte bara en bön om Guds förbarmande om nuet utan också om dåtidens ångest och mörker.
Och jag ville citera alla dessa ord och rader och tankar om Gud som Asle har men det låter sig inte göras. Det skulle bli en liten roman i sig själv. Så jag får köpa boken helt enkelt.
Utöver tankarna om Gud har Asle tankar om, medmänniskan Asle, konstnären med flaskan som behöver vård och hjälp, systern som Asle inte besöker på julen men som han i slutet av boken närmar sig i barndomstankarna som inte alltid är ljusa, konsten som han verkar ha ett lite ansträngt förhållande till och dessutom verkar han inte förstå storheten i sitt konstnärsskap.
Grannen Åsleik letar sig in som en slags orm i paradiset, och längst in i Asle ruvar valv på valv av sorg.
Detta ord har samma yttersta rot som det gamla grekiska ordet för olja, eller mer exakt, olivolja; ett ämne som användes i stor utsträckning som ett lugnande medel för blåmärken och mindre sår.
Oljan hälldes i såret och masserades försiktigt in, vilket lugnade, tröstade och gjorde hela den skadade delen.
Det hebreiska ordet som också översätts som eleos och barmhärtighet är hesed och betyder orubblig kärlek.
De grekiska orden för "Herre, förbarma dig" är "Kyrie, eleison", det vill säga: "Herre, lugna mig, trösta mig, ta bort min smärta, visa mig din orubbliga kärlek."
Barmhärtighet syftar alltså inte så mycket på rättvisa eller frikännande, en mycket västerländsk tolkning, utan på Guds oändliga kärleksfulla godhet och hans medkänsla med sina lidande barn! Det är i den meningen att vi ber "Herre, ha barmhärtighet", med stor frekvens under den gudomliga liturgin. Hämtat här
Bäst: Aubert, Marie: Jag är inte sådan här egentligen **** Med så få böcker att välja på var det givet att Aubert är bäst.
Mindre bra: Hagström, Sara: Vargdräparen Deckare som jag läste enbart för att den utspelade sig i Junsele. Helt ok men stack inte ut.
Hagström, Sara: Vargdräparen
Märkligt att en så tråkig text och historia ändå kunde upplevas så spännande. För den var faktiskt det, särskilt på slutet. Men innehållet stack inte ut nämnvärt.
Det var också ett litet annat grepp med att gruppen var så egensinnig och bångstyrig. Men jag läste boken mest för att jag känner väl till den djurpark som finns där i Junsele. Jag har varit dit ett antal gånger som barn. Numera är jag motståndare till djurparker.
En helt ok debut.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se