Motturi, Aleksander: Diabetikern ****

En mycket ovanlig och egensinnig bok. Om en sjukdom som fler och fler drabbas av. Och om en man som drabbas och är ovanlig och egensinnig.

När jag läste boken var jag säker på att den hela tiden var ironisk. Ironisk med inslag av insiktsfulla sanningar. Som säkert kan gälla vilken sjukdom som helst egentligen:

Har man inte diabetes kan man nog inte fullt ut förstå vad det innebär. Hur förklarar men till exempel en insulinkänning för någon som aldrig har upplevt det själv? Eller rädslan för att få en? Eller de ständiga blodsockertesterna? Då känns det bra att prata med andra som har diabetes inpå bara kroppen och själen; att utbyta erfarenheter med människor på samma våglängd. sid 177

Det ska bli en sådan lättnad att komma undan den besatthet som folk har av diabetes här. [...] I början hade jag överseende med att folk var nyfikna men på den senaste tiden är jag djupt plågad av att behöva förklara mig hela tiden. sid 122

De är inga fiender men de förefaller ändå bittra över någonting och det är som om jag hamnat i skottgluggen för deras egna frustrationer och projektioner. [...] Jag är ingenting annat än en katalysator för dem att få utlopp för allt ressentiment* som pyr i deras innersta inre. sid 123

* ressentiment

En stark patient skulle alltså upplevas som ett hot, vilket författaren tydligen gjorde. En beskrivning av detta tillstånd som jag aldrig läst förut. Mycket intressant. Hela kapitel 14 anser jag vara mycket läsvärt för alla som har någon form av sjukdom. Vad vill omvärlden och framförallt varför?

I tidningen Diabetes nr 5/2011 intervjuas författaren Motturi. Tyvärr finns inte artikeln i fulltext på webben.

Där framkommer att Moturi menar att biomakt (att vara en slags undersåte under de institutioner som tillhandahåller produkter för att man ska överleva enligt tankar av Michel Foucault, sid 5) har ett intresse att upprätthålla bilden av diabetikern som ett offer. "Jag förstår inte fullt ut vilka mekanismer som ligger till grund för att beskriva diabetiker i så allvarligt sjuka termer som ofta görs" Han menar också att det måste finnas skäl som begär efter tillhörighet och att sjukdomen kan bli en mekanism, ett objekt för detta begär. Dessutom tror han inte att man ska tolka boken ironiskt utan möjligtvis skruvad. Så där hade jag missuppfattat alltså.

Det jag känner inför den här boken är att den verkligen är intressant. En kronisk sjukdom är tyvärr en kronisk sjukdom, men diabetes drabbar ofta människor som inte varit sjuka tidigare. De vill höra dietisten säga att du kan äta allt. De vill leva som förut, de vill inte oroa sig för framtiden. De vill inte höra om barn med diabetes vars föräldrar håller nere insulinet så att de inte ska bli låga i skolan. De vill inte besöka transplantationsavdelningarna där diabetessjuka får en ny njure pga sin diabetes, eller där njursjuka får diabetes av medicinerna.

Precis som att friska människor vill, men egentligen inte bör, klaga över småsaker inför en sjuk därför att man då inser att man inte har nåt att klaga över, vill den relativt friske diabetikern inte höra något om biverkningar, följdsjukdomar, grova bröd och minimalt med alkohol. Det kanske förklarar de tomma stolarna på föreningarnas träffar och att inbetalningarna droppar in allt mer sällsynt. Jag vill inte! vara! kroniskt sjuk!

Vem vill det?

Som sagt, en intressant bok att läsa både för diabetiker, andra kroniskt sjuka och för de lyckliga som är friska!

Läst 2012

   Fredriksson, Anna: Lyckostigen ***

Sommarhuset var en stark trea men den här känns så mycket spretigare. Det är mobbing och traumatiska barndomsminnen, materialism och oväntad rikedom, osannolika skeenden och sannolika dito.

Mobbingen berörde mig mest och där tycker jag styrkan i boken ligger. Alla trådar går liksom till den, om inte det som hände hade hänt, hur skulle det gått då? Jag önskar att förloppet inte varit trovärdigt, men tyvärr tror jag att det är mycket realistiskt. Särskilt hur det skildras när tiden gått och ingen förståelse har ändrat inställningen, ingen ursäkt där inte. Jaja, jag blir bedrövad. Den skolan riskerar att bötfällas till slut.

Och precis som med Sommarhuset önskar man en fortsättning.

Jag läser ju sällan den här typen av böcker men jag måste säga att den gick lätt att läsa och var på ett sätt spännande. Jag vet inte varför jag började tänka på Margit Söderholm, "Driver dagg faller regn", "Prostmamsellen". Böcker jag älskade som ung...

Jag tror att det är stilen som är liknande. För det var väl den tidens Feel-good? Jag läste så mycket Stark och Lyttkens och så vidare så jag tror jag blev helt enkelt less. Därför är min läsning av dagens titlar sparsam.

Läst 2012

   Camilleri, Andrea: Utflykten till Tindari ***

Montalbano har jag ju sett och hört i TVserien. Han hör inte till mina favoriter direkt, fast jag har ändå sett en del avsnitt. Jag har haft svårt för Catarella som ska verka helt förvirrad, och att Montalbano själv är så vresig. För att inte tala om åklagaren Tommaseo "som kör som en drogad hund." Det kommer inte riktigt fram vilken hyvens kille han är, Montalbano. Det jag gillat mest har nog varit att höra språket. Kul har jag inte tyckt att det varit, bara krystat.

Nu när jag läser boken skrattar jag flera gånger om. Den innehåller verkligen humor, och är mycket bra översatt, det är jag övertygad om. Den lyckas fånga Montalbanos personlighet på ett helt annat sätt än TVserien gör. Kanske har jag sett det här avsnittet, vem vet. Jag tycker avsnitten i TV serien är mycket lika varandra. Men i boken upplever man så mycket mer. Där framstår Montalbano som nästan asexuell. Det framgår inte riktigt i filmerna men det är klart, kvinnorna är sköna som bara den, men Montalbano fokuserar enbart på lösningen av brottet. Annars har jag inte riktigt gillat kvinnosynen men det är alltså Montalbano oskyldig till i alla fall...

Jag sträckläste den här deckaren som jag aldrig skulle ha läst om jag inte, helt oväntat, fått den som recensionsex av Modernista. Tack för det!

Läst 2012

 Benedictsson, Victoria: Den bergtagna ****

Den bergtagna är både ett dramautkast och ett novellutkast av Victoria Benedictsson från 1888. Efter författarens bortgång redigerades och färdigställdes dramat av vännen Axel Lundegård och gavs ut i olika versioner 1890 och 1908. Först hundra år senare, 2008, utkom en volym på Atrium Förlag som gjorde anspråk på att återge Benedictssons originalmanuskript.

Läst här: en sida från Svenska Akademien där de ger ut svenska klassiker, inte bara som pappersbok utan även i PDF, fulltext!

Det här är en fullständigt otrolig berättelse om hur en manlig konstnär fullkomligt intar en kvinnas hjärna. Jag ryste när jag läste den, en fullblodad psykopat! Otroligt vilka insikter Benedictsson besitter i denna kortprosa som den benämns. Jag tänkte på Alberte.

 Läs!

  Boström Knausgård, Linda: Grand Mal ***

Att läsa noveller. Antingen är det en längtan hela tiden till nästa, se Bland träden, eller så är det inte en längtan till nästa, som i den här boken. Visst, novellerna var bra, lite varierade sådär. Många ord. Men välskrivet.

Men så plötsligt inser jag att det här är ju Knausgårds kone. Självklart, jag borde ju ha tänkt på namnet. Och jag googlar och inser att jag missat poängerna, att hon är Knausgårds fru och att Knausgård har skrivit om sin fru. Så att alla ska veta allt om henne. Och eftersom jag läst bara 10 sidor i Min kamp no:1 (vilket jag iofs gillade) vet jag ju ingenting. Nu borde jag ju läsa om alla novellerna och fundera över om de verkligen möttes på ett tåg eller om det verkligen är upphittat eller ett fall för KO den där babyvakten...

Men ärligt talat, så många böcker så lite intresse för omläsning. Så jag tar med mig bokens stämning, den känns kodad; jag skriver det ni vill läsa men mellan orden vibrerar ett rop från författarens innersta, mitt sinne är öppet men

kamouflerat.

Skriv mer Boström Knausgård men fortsätt kamouflera det noga. Det kan du göra, i din egen rätt.

Tack Modernista förlag

Läst 2012

   Strömquist, Liv: Ja till Liv **** (Hci)

Min första Liv men det blir nog flera.

För efter ett tag måste jag säga att jag skrattade och höll med och häpnade över hur slående Strömquist uttrycker sig! Satir som blir humor, men inte för satirisk så att skrattet fastnar i fördomsfällan eller moralismens dito. Säkert gör den det ändå för många men med distans till sig själv och omvärlden så måste jag hålla med om att mycket sanningar uppdagas även om det sägs med ett gapflabb och en djävulsk blick. Eller tack vare det.

Läst 2012

   Beauvoir, Simone de: Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer. ****

Essäer av Beauvoir väckte såklart läsintresset. Jag har ju inte ens läst Det andra könet fast den står i bokhyllan, tjock och mäktig. Dessutom är essäer en fascinerande uttrycksform, förmedlar fakta och sanningar (som essäisten ser det) och slutsatser (dito).

Men visst flirtar förlaget med läsaren? Omslagsbilden och namnet, wow, man vill ju bara läsa. Och så - ridå efter några korta sidor om Brigitte och Lolita kommer det en massa annat! Hm. Men det visade sig vara nästan ännu bättre så det var ju aldrig nån fara.

Essäerna är skrivna från 1944-59, men känns konstigt nog moderna. Ja när jag läst alla kändes det som att här finns början till det samhälle vi har idag, mest på ont.

 Efterordet av Anna Petronella Fredlund (som f ö översatt boken) från 2012 ger några nycklar till Beauvoris tänkesätt.

Två meningar sammanfattar:

[...] hon inte ägnade sig åt filosofi på något traditionellt sätt, utan ville utforska den mänskliga existensen i en rad olika genrer: romaner, skådespel, essäer, memoarer. sid 253

Beauvoir såg individen som "ojämförlig och oersättlig". sid 264. Det, tillsammans med hennes önskan till genreöverskridande gör henne så intressant.

Essäerna som sådana kan inte beskrivas, understrykningarna är för många. De behandlar dessutom väldigt olika ämnen (urvalet känns välbetänkt). Litteratur och metafysik är såklart intressantare för mig än Bör vi bränna Sade? som faktiskt ändå var riktigt fascinerande i sin råhet. Dessutom beskriver Beauvoir i stort sett Stockholmssyndromet (sid 246) om än från en annan vinkel än vad vi tänker oss. Intressant!

Öga för öga var till en början svårast att greppa. Med tanke på när den skrevs, 1946, kändes den komplicerad att förstå. Vad menar Beauvoir egentligen? Hon vrider och vänder på begreppen, ställer frågor utan svar, tar Bralliach (wikipedia), i försvar nästan. Men så på sidan 161 skriver hon initierad om Brasillach och hur hon kommer fram till sin ståndpunkt. Här måste man inse att essän skrevs endast kort tid efter Brasillachs arkebusering. Kanske för att förklara Beauvoirs handlande?

De övriga essäerna lämnar jag därhän, du måste i alla fall läsa dem för att förstå vad de vill säga.

Mina insikter i filosofi är sorgligt eftersatta. Men ämnet intresserar mig mycket. Därför ville jag läsa den här boken direkt jag såg att den var aktuell.

Tack Modernista förlag för ett mycket intressant recensionsexemplar.

Läst 2012

Perkins Gilman, Charlotte: Jungfrulandet***

 Den här boken hade sina poänger om manligt, kvinnligt osv. Kvinnorna ställer frågor, som grundar sig på att de ser både kvinnor och män som människor, och avslöjar därmed orättvisorna i resten av världen.

Olika slutsatser dras också av berättelsens jag, den" normale mannen" i sällskapet:

Dessa kvinnor, vars hela kultur byggde på moderskapet, saknade på ett frapperande sätt allt det som vi kallar "kvinnlighet". Detta gjorde mig helt övertygad om att "kvinnliga charm" som vi värderar högt inte alls är kvinnlig, utan helt enkelt en återspegling av manliga behov, en egenskap som kvinnorna utvecklat för att behaga oss - eftersom de var tvungna att behaga oss - och på intet sätt något naturnödvändigt inslag i deras personlighet. sid 87

Och här fokuserar Gilman också på det som är den största (kanske enda, min anm) skillnaden mellan könen, barnafödandet och moderskapet. Barnens stora plats gjorde mig glad när jag läste, så borde alla barn få ha det.

Men att allt var så bra berodde på att goda egenskaper helt enkelt avlats fram, och att de som inte var (fortfarande) riktigt goda mödrar övertalades att avstå sitt moderskap. (?) Nä, det lät inte så kul. 

Nej, jag kunde inte riktigt ta till mig bokens feministiska vision. Jag ser inte feminism som en kvinnostat utan en människostat med både kvinnor och män, där frihet att vara sig själv och att ha lika rättigheter och skyldigheter är självklart. Något jag var övertygad om skulle ske och dessutom redan trodde fanns då på 60-talet. Tyvärr hade jag fel. Och den här boken gjorde mig inte gladare. Trots att en av männen verkligen fick på moppo.

Läst 2012.