Niemi, Mikael: Fallvatten ***

Det här är verkligen en både spännande, lättläst och ryslig bok. Och sorglig också faktiskt. Samtidigt...kärleksfull.

När jag läste den, vilket gick med rasande fart, kände jag ibland att det hände overkliga saker för det är ju ändå inte riktigt en dystopi. Det är otroligt vad folk kan göra, nedkylda av iskallt älvsvatten och under detsamma med små knivar. För att inte säga dammsugarslangar. Och att kunna höra i bruset verkar gå ganska bra ändå...

Eller är det det norrbottniska kynnet, en hyllning både till naturen och dess kraft och till människornas seghet som driver personerna som finns i boken. Och som driver Niemi. För det är både godhet och ondska som fyller sidorna.

Här finns både kvinnoförakt (och mansförakt), kärlek och hat blandat. Riktigt bra skildrat dessutom.

Och så här är det också, den här boken måste vara en film i vardande. Det finns så många scener som bara skulle avnjutas och chockas och älskas av biopubliken. Jag skulle t.ex hemskt gärna vilja se alla dammar i Luleälven uppifrån, innan det värsta hände...Men jag tror att slutet skrivs om i så fall...

I vart fall rekommenderar jag boken om ni vill befinna er i Norrbotten ett tag. Just slutet kändes abrupt, men iofs, då hade ju det mesta hänt redan uppöver. Och det är det viktiga att skildra för Niemi verkar det som.

Boken innehåller också en slags metamening om Populärmusik från Vittula som jag verkligen gillade, författaren som författare till en bok i sin egen bok...må vara att även den drunkar i vattenmassorna.

Läst 2012

   Klaussman, Liza: Tigrar i rött väder ***

Det var ett bra tag sen jag läste en liknande bok. Men jag känner igen att jag läst väldigt många liknande under årens lopp.

Här böljar historien fram och tillbaka i tid och rum. Personerna spatserar omkring och får komma till tals med egna kapitel. Och själv spatserar jag genom boken, som är en slags antideckare, med ett iofs överraskande slut, men utan riktig.....substans. Här finns inget att citera eller ta till sig.

Men ändå. Direkt jag började läsa ville jag läsa mer. Jag blev intresserad, och det händer inte ofta nu för tiden. Jag kan känna Oates i själva historien men personerna lever sitt liv utan riktig närvaro. Jag borde känna nånting när jag läst klart, men boken berör mig inte. Jag blev nyfiken och nyfikenheten blev stillad, men under ytan var det tomt. (Jag var också nyfiken på titeln och fick även den nyfikenheten stillad, och tja, där tog alltså historien sin början.)

Däremot var det väl spenderade lästimmar, en bra, välskriven historia som ändå tilltalade mig. Läs den gärna!

(Jag läser ju sällan baksidestexter osv. men nu ser jag att Klaussman är journalist. Och faktiskt, är inte det här nästan ett reportage? Utan strykningar)

Tack Modernista för rec. ex.

   Nesbø, Jo: Djävulsstjärnan ***  (mp3)

Håller jag på att bli beroende av Nesbø? Det verkar inte bättre. Det här bok nr fem som jag lyssnar på, överallt och  när som helst ity* jag har den i min telefon (mp3).

Den här boken var också bra. Det är klart, mord är aldrig bra, det är blod och våld och konspirationer och f*n och hans mormor hela tiden. Men ändå, jag gillar Hole, han är helt enkelt cool och uppläsaren är så bra, särskilt Holes oook! lyckas han få till. Och kvinnorna är inte lika tunnröstade nu för tiden. =utveckling?

Och historierna är ofta genomtänkta och upplösningarna oväntade. Så jag fortsätter.  

*ity  (gillar lite ovanliga ord)

Läst 2012

  Bauer, Belinda: Ni älskar dem inte ***+

Jag läste först Mörk jord och gillade den. Men tokgillade inte som många gjorde.

Sen läste jag Skuggsida och ja, den var liksom snäppet bättre.

Och så nu: Ni älskar dem inte. Och den är faktiskt ännu bättre. Känns som en kriminalroman, inte så mycket relationsroman. Så nu kan frågan jag ställt tidigare besvaras, Bauer skriver lite mer gammaldagskrim. Polisarbetet är det viktiga, kryddat med en hårtransplantation, felaktiga misstänkta, en riktigt grov mördare och så Steven förstås.

Den berörde mig, kanske är greppet med barn inblandade min akilleshäl, fler deckare i höst har ju samma inverkan på mig (reflektion kommer snart, med Eldnatt). Men det jag gillade var att den flöt på och senare delen var faktiskt väldigt spännande. Men upplösningen som vanligt våldsam.

Och överalltihop vilar gåtan från Skuggsidas avslutning. Och slutet kan vara en cliffhanger, för jag är säker på att det kommer mer Bauer framöver.

Det enda jag kan känna är att det är en klar fördel att ha läst i kronologisk ordning, och att det ges en hel del bakåtblickar som kan vara svåra att förstå annars. Samt att en del episoder verkar lite väl anpassade till kommande TV-serier. Plus det våldsamma slutet.

Nåja, jag läste utan uppehåll och det är bra betyg för en deckare.

Läst 2012

Tack Modernista för rec. ex.

   Petersson, Marie: Harriet ***

Länge var den här boken väldigt trög. Jag blev ganska less på Harriet. Inte förrän på sidan 280 vände den. Precis som Harriets liv.

Att få veta något om sin barndom av någon som också var där.
Att få höra orden, som förlöser, som en slags meddelanden: 

Det är inte ovanligt. Det har alla. sid 289

Och dessutom

[...] för det fanns något i vänlighet som lockade fram elakhet. Någonting hon inte kan artbestämma, annat än som en lust att trycka till och ner. sid 294

Harriet genomför helt enkelt en bildningsresa. Boken växlar mellan schabloner och djupa insikter som Peterson beskriver med ett stort antal ord och en del formuleningar som känns lite väl konstruerade. Och skon. Ok, allt är inte vad det synes vara kanske.....

Senare delen lyfte boken ordentligt och gjorde den värd att läsa. För nånstans bär vi alla en Harriet inom oss.

Läst 2012

   Engdahl, Horace: Cigaretten efteråt ****

Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själv som vanliga. sid 15

Vid en viss ålder upptäcker man att människor kanske inte vill en väl, som man trodde i yngre dagar, när man knappt la märke till syrliga reservationer och fientliga blickar. sid 117

Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samms. sid 124

Engdahl har tillskansat sig en del visdom under åren, det ger ju de tre citaten ovan klarhet om. Och en stor självinsikt dessutom, jag skrattade faktiskt när jag läste om männens ärelystnad på sid 132. Kanske att Engdahl har släppt sin bautasten och blivit fri, äntligen. Men det skulle kanske ha skett tidigare för hans egen skull.

Jag omfattar ju en tes att litteraturen nuförtiden innehåller en hel del memento mori skildringar. Vid något tid i sitt liv ( oftast den senare delen) blir många författare (mest manliga) medvetna om att det kan ta slut. De kan med emfas ha skildrat död och dödskamper bland kända (påhittade) och okända (familjemedlemmar) men nu närmar de sig något som inte låtar sig skildras utan kommer att upplevas IRL och blir IRD. Och då händer något och dessa memento mori skildringar dyker upp.

Än finns det inte fullt uttalat hos Engdahl men just att han låter sina (genomtänkta) tankar om livet dyka upp här och var eller överallt i den här boken får mig ändå att känna vibbar från andra böcker av (äldre, nåja) författare.

Vår tid är snart förbi säger Engdahl på sid 142. Javisst, så är det.

Två meningar kvar:

1. Jag vill äga den
2. Läs den!

Läst 2012

   Dahlström, Magnus: Sken ****

Jag har tidigare läst Spådom av Dahlström, en bok med män i huvudrollerna. Här är det kvinnor som flyter omkring på sidorna, rakt in i kvinnors verklighet.

Kvinna ett, arkeolog. Allt beskrivs detaljerat in absurdum, som för att visa hennes kompetens. Jag erkänner, jag blir less! Men. Jag upplever henne. Jag upplever kamraterna. Jag upplever hennes revansch. Yes! Även om den är ack så liten.

Kvinna två, förskolearbetare. Som vägrar vika ner sig själv. Som kämpar för att behålla sitt huvud, sitt jobb, sin plats utan mediciner och utanförskap. ? i slutet dock. Vad händer?

Kvinna tre, vården. Vill inte bli sjuk. I jobbet. Vill införa en spärr mot Den Nya Fienden, stavad bakterie. Lever i nuet och inte i det gamla. Vågar. Ska hon vinna på sikt? Hoppas.

Alla dessa tre kvinnor är. De är vad de är. Jag känner mig feministisk när jag läser den här boken. Kvinnor kan i sig själva. Ta strid utan uppmärksamhet. Strid för sig själva och i och med det även för andra. Bara för att det är rätt.

Om männen från Spådom och kvinnor från Sken möts är deras tankar så väsenskilda att de bara borde använda sig av varandra för förökning. Känns det som. Tyvärr.

Dahlström skriver så man kan tro att han bara låter texten flöda. Men jag är övertygad om att arbetet är tungt, petigt, känsligt. För jag känner träskmarken, röklukten och sårlukten i min näsa när jag läser.

Jag är imponerad.

Läst 2012

   Råstam, Hannes: Fallet Thomas Quick **** (Oer)

"Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

ur Doktor Glas, 1905 

Det är omöjligt att inte tänka på de raderna när man läser Råstams bok. (Och när jag sen kommer till slutet av boken är de faktiskt citerade! Så min känsla kändes rätt.) Helt vansinnigt tänker jag gång på gång när jag läser. Fast jag hört det förut och sett TV-program blir jag ändå upprörd när jag läser om Quick/Bergwall som "vill kontakt till varje pris" och manipulerar en grupp människor, som i ett slags sektliknande tillstånd låter sina egna intressen styra och glömmer helt bort den skyldighet de har som rättrådighetens försvarare. Det de vill åstadkomma stavas knappas kontakt, mer troligt pengar...

Vem i hela världen kan man lita på? Tänker jag också.

Råstam snuddar vid ordet sekt, och endast det skulle kunna förklara varför och hur det kunde ske. Förblindade, förlorade, förledda i någons garn. Jag är inte helt säker på vem som är sektledare, är det Quick själv? Eller någon av de andra? Det borde svenska folket få veta.

Och vilka är de mördare som går fria i alla dessa ouppklarade mord? Det borde svenska folket, och framförallt offrens familjer, få veta.

Läst 2012