Bolinder, Ulla: Livstid ***

Dossierdeckare är visst rätta beteckningen på Bolinders kriminalromaner. Det säger i alla fall K A Blom på Ulla Bolinders FB:sida. Och han bör ju veta.....

De böcker jag läst av Bolinder; Utsaga och Domslut är uppbyggda på ett liknande sätt som Livstid. Men Livstid är ändå annorlunda eftersom den handlar om människor i Bolinders egen närhet (?). Eller inte, vem vet. Dessutom talar Weber ur skägget och träder fram, och det som i Bolinders andra böcker består av rapporter, vittnesmål osv. delges här IRL på ett helt annat sätt än i de tidigare böckerna.

Jag tilltalas av det upplägg som Bolinder har i sina böcker, det lite kyliga, rapportlika. Jag tycker att jag genom protokollen kommer brottslingarna närmare. Inser att det finns så mycket vrickade åsikter och handlingar ute i livet. Och att erkännanden sitter så hårt inne ofta beror på ren och skär illvilja.

Timingen med den här boken är också faktiskt häpnadsväckande bra. Det är som att läsa Torka aldrig tårar light, med berättelserna om de homosexuella i parkerna.

Faktiskt berörde det mig mest. För ska jag vara ärlig har jag inte tyckt att Weber varit särskilt intressant i den andra böckerna, utan det är sättet att förmedla brottsfallen som gör böckerna så läsvärda. Författaren ( Weber) är förvisso sina verk men de kan och bör läsas fristående, alltså är hans intention för att skriva böckerna, som nu förklaras i Livstid, inte det jag först fäste mig vid. Samma med journalistik där journalister varit lite doldisar, tills nu, när de verkar vara de enda som tillvaratar folkets intressen. Jag menar, det är det man läser som väcker intresset i första hand, först senare blir man intresserad av skribentens agenda. Men, Weber blev ändå synlig allt eftersom. Utan ansträngning.

Jag tycker boken var helt klart mycket läsvärd, vare sig den är en krim, biografi över den fiktive (?) Weber eller helt enkelt en slags bekännelse/förklaring. Bolinder skriver bra, som alltid, och jag ser fram emot nästa bok.

Läst 2012

Tack Idusförlag för rec. ex.

   Kvant, Christel: Resan till Ribston ***

En feelgood som jag verkligen tyckte om. Faktiskt. Kanske för språkets skull. Det bjöd inget motstånd direkt, men var ändå välskrivet. I rasande fart for blicken över sidorna och den snuddade vid politik (fabriken), klass, konflikter, arbetslöshet, dagens unga kvinnors rätt att ta för sig, gamla kvinnors rätt att åldras och dö, (jag fick faktiskt blanka ögon när Gunilla tog hand om sin döda anförvant.)

Jag gillade det nygamla huset, katterna, även den nervätande, trädgården och omslagsbilden.

Generationsroman, javisst kan man kalla den det. Och Gunilla är en kvinna som en kvinna i den åldern inte alltid är, men bör vara. Glad, hjälpsam, företagsam, sköter hushemträdgårdman. Och den äldre generationen. Samt är superskicklig på sitt jobb. Allt en feelgood ska ha.

Men jag undrar jag, om det kommer en fortsättning, vilken sorts Gunilla den skulle handla om? Den som ska lära sin omgivning att ingenting är som förut? Vore kul att se hur hon klarar det? Med bravur kanske.....hoppas jag. För jag gillar Gunilla. Hon är rar.

Läst 2012

Tack W&W för recensionsex.                  

   Indridason, Arnaldur: Den kalla elden ***

Sista delen med Erlendur och hans kriminalfall på Island. Och hans letande efter sin lillebror som försvann på fjället för så länge sen. Jag har läst alla och gillat mer eller mindre.

Den här var riktigt bra eftersom gåtan faktiskt fick sin lösning.

Greppet att hålla fast vid denna händelse igenom alla böcker har varit bättre än jag förstått tidigare när jag läst Indridason. Bra uttänkt!

Läst 2012

 Andersen, Vita: Lykke **** (novell)

På några få sidor lyckas Andersen fånga galenskapen, undergivenheten, rädslan för utanförskapet (som hon redan befinner sig i) hos en ung kvinna på gränsen till sammanbrott. Helt kort kommer en sund tanke, håller jag på att bli galen? men sen är den borta igen. För vad ska hon göra om hon tror på den?

Det kusliga är att vi alla nog kan känna igen oss i vissa delar av Lykkes personlighet, men här finns allt samlat i en enda människa. Här frodas en depression (eller psykisk sjukdom) vars näring består i ensamheten som är total sen hon blivit sviken av sin vännina. Det skrämmande är att hon fungerar på sitt arbete och att ingen tillåts se.

Det drar en kyla genom novellen, en kyla som strålar ut från många människor och som bara skulle behöva lite mänsklig värme för att bli hanterbar.

Hjälp Lykke, någon!

Läst 2012

   Nesbø, Jo: Frälsaren***  (mp3) 

Det här var inte nån av de bättre av Nesbø. Jag lyckades knappt hålla isär de vinrödsklädda personerna och slutet blev verkligen en överraskning, fast då lyssnade jag med bara ett öra så jag fattade inte riktigt men det var ju de där vapnen som spökade igen. Eller så var det inte det. Nåja, det kommer fler böcker och mer förklaringar. Jag rekommenderar faktiskt att läsa i följd då en del finns med från tidigare.

Ser nu fram emot nästa bok, Snömannen, som verkar populär bland läsarna.

Ha dé till dess....

Läst/lyssnat på 2012

   Qvandt, Charlotte: Du ser draken genom fönstret ***

Alla som varit med om sjukdomstillstånd av något slag, egna eller anhörigas, känner igen sig i den här boken.

Och de som står inför något sådant (även om det inte handlar om att slutet är döden) borde läsa den här boken. Det finns en slags ärlighet i Qvandts berättelse som fick mig att inse att så här kan det också vara. Alla gör så gott de kan och håller ihop. Och livet spirar på nytt till slut. Till Juno skriver Qvandt, ja hon skriver för framtiden i ett nu som inte går att hejda eller bota. Berörande på ett mjukt, vänligt och sorgligt sätt.

Läst 2012

   Aleksijevitj, Svetlana: Kriget har inget kvinnligt ansikte ****

Aleksijevitjs bok brinner, det är både krigets eld och minnets eld, och därför smärtans eld. Det känns att här kommer jag att möta något oändligt ofta skildrat, men beskrivet på ett helt annat sätt. Bara sättet att bygga upp boken är annorlunda, kvinnoröster hörs, öppna osminkade ärliga. Och så namnet och graden. Graden som känns så manlig...

Den här boken måste läsas med omsorg, och det innebär några sidor åt gången. För hur ska jag annars kunna skilja rösterna från varandra?

När en människa blickar bakåt vill hon därför inte bara berätta om sitt eget liv, utan också försöka nå fram till själva tillvarons gåta. Hon vill försöka finna ett svar på sin egen fråga "Varför hände detta mig?" Hon ser på allt med en blick aom tar avsked och är lite sorgsen...Nästan som om hon redan befann sig på andra sidan.... sid 16

Men berätta kan jag inte. Jag orkar inte...Då skulle jag bli tvungen att genomleva alltsammans en gång till. sid 17

Människan är större än kriget...

Det hon minns är just det som gör henne större. [...] Det kan inte hjälpas att ondskan är förförisk. Den är mer omväxlande än godheten. Mer lockande. sid 17

Aleksijevitjs beskriver i början en slags bakgrund och tar även in det som censurerades när boken först gavs ut 1984.

Och hon beskriver boken som är full med punkter ... (vilket jag personligen verkligen gillar) och skriver:

Jag blev övertygad om att jag nu var dömd till att för evigt skriva vidare på mina tidigare böcker. Inte att skriva om, utan just skriva vidare. Man sätter en punkt, och plötsligt har den förvandlats till tre punkter... sid 29

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Men det har många hörn av verkligheten, sett genom (i detta fall ett kvinnligt)

temperament.

Tack till Ersatz förlag för rec. ex.

  Sigurdardottir, Yrsa: Eldnatt ***

Jag har läst Sigurdadottirs tre böcker som tidigare kommit ut på svenska, Det tredje tecknet, Den som gräver en grav och Aska. Tyckte bra om dem alla tre. Hon sticker ut minns jag att jag tänkte direkt efter första boken.  

Det här är den omfångsrikaste av de fyra böckerna, men gick otroligt lätt att läsa. Kanske för att ämnet var intressant och väldigt ovanligt, handikappade barn, brinnande vårdhem, sorg och elände. Och över alltihopa lägger börsbubblans platta fall sordin på stämningen.

Jag gillar Sigurdadottirs kopplingar till verkligheten, Facebook t.ex Det märks att hon har använt det själv, och jag tror att det framöver kommer mycket mer om brott kopplade till eller lösta med Facebook. Men om det används ska det verkligen stämma, det gör det. Däremot behöver man inte koppla på gestaltningsnyfikenheten då allt förklaras in absurdum. Ingens beteende görs enbart med kroppen utan att man får veta vad det verkligen betyder. Ibland kan det faktiskt vara befriande, som här.

Kort sagt en bra deckare, småspännande med trådar hit och dit som knyts ihop på slutet. Det handlar om makt, utlämnande, förtvivlan och sorg. Den berörde mig faktiskt.

En del var lite långsökt men men, någonstans i den isländska kulturen finns overkliga syner, lukter, vinddrag. Sigurdadottir har valt att ha det med i sina böcker. Och, kanske att det fungerar...

Tack Modernista för recensions/reflektions exemplar.

Läst 2012