Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***

Direkt jag såg den här boken ville jag läsa den. Men sen har den legat länge för jag har inte riktigt vågat. När jag väl började läsa uppdagades en otrolig historia om en fundamentalism som jag själv känner igen från den tiden, men i andra sammanhang. Jag var själv klasskompis med en person i de här kretsarna men eftersom jag tidigt bestämde mig för att inte engagera mig politiskt så tog jag aldrig ställning åt något håll. Nu häpnar jag när jag inser vad det var frågan om. Även om hen tillhörde en "mjukare" falang.

Det parti Utvik tillhörde var ett utbrytarparti utan större förankring, de förblev ett fåtal. Men mönstret är ju ändå detsamma som i all fundamentalism, en stark ledare fångar och styr personer som tror på det han säger, kanske av olika skäl men deras tro är ändå utan tvekan. Allt är svart eller vitt, men ledaren har alltid rätt.

Jag kan känna ett visst släktskap med Utvik, jag läste ofta tidningar med helt motsatta åsikter än mina egna, jag är t.ex fullt medveten om att Albanien framhölls som en mönsterstat, mest pga sin ateism, och fortfarande väljer jag böcker utan navelkliande. Jag vill tänka själv helt enkelt och veta vad och hur andra tänker.

Jag frapperas av hur lätt de andra verkar ha gått vidare med sina liv. Det är väl också ofta de man lägger märke till, de som bara skakar av sig. Att fundamentalism kan skada så otroligt tycker jag Utvik, på ett annorlunda sätt, åskådliggör. Hur mycket smärta, energi och sorg den här boken åsamkat honom är det ingen som vet, den är för saklig för att avslöja det. Men för de som befunnit sig i liknande situationer och mer intellektuellt än känslomässigt tagit till sig budskapet, är den här boken ovanligt givande, jag brottades med den men efteråt kände jag mig befriad.

Tack Norstedts för recensionsex.

Läst 2012

Gcz, Lz, Occ.062

   Herngren, Moa: Jag skulle aldrig ljuga för dig ***

Så länge sen jag läste en liknande bok. Vad kallas genren tro?

Början var bra och den var lättläst och faktiskt riktigt spännande. Cecilia är framgångsrik och har det man ska ha, man med hög inkomst, tre barn, fint hus, snygg kropp. Ja hon har själv ett spännande jobb som psykolog. Men något skaver (ett nytt ord som jag tillsammans med svärta känner är trendigt) och hon är fast i ät och träningsmissbruk.

Och så går det som det går. Och så slutar det som det slutar. Trots att det känns sant är det liksom inte trovärdigt. Sorgligast är barnen där jag kan känna lust att gripa in.

Jag vet inte vad jag ska säga, det är allvarliga saker men det tar liksom inte. En stunds tidsfördriv och det är absolut inte sämst.

Men samtidigt, varför springer Cecilia? Framgångsrika kvinnor med allt, varför känns deras smärta liksom...bortskämd? Det är olika trådar och alla blir för många. Det skulle räckt med några nystan som blivit klara. Det blev för ytligt. Men jag anar att det är meningen.

Läst 2012

   Strindberg, August: Hemsöborna ***

Ja, så har jag läst den omtalade Hemsöborna och även sett lite på den tv serie som gick för många år sen, här finns del 1.

Och det känns som att jag sett förlagan till den svenska litteraturens sätt att skildra präster, landsbygdens fester, pilska fulla karlar och lättfotade pigor. Och slagsmål.

Jag blev inte särskilt imponerad, och när jag sen läser att Strindberg tydligen tagit sina erfarenheter och personer från Kymmendö utan att maskera dem överhuvudtaget så förstår jag plötsligt varför han aldrig återvände dit, han var inte välkommen helt enkelt.

För den tiden var han oerhört frispråkig, eller ska man säga, provocerande. Jag förstår inte riktigt varför. Han ville väl beskriva sin älskade ö, och naturskildringarna är väl det som bär berättelsen, men att använda folket där för att ge luft åt det han var motståndare till, kyrkan och överheten, känns i mina ögon närmast... nedlåtande. Är det staden mot landet i alla fall? Och han spränger ju gränser som knappt är ok ens idag, scenen med den sexuella anspelningen i kyrkan känns i mina ögon helt onödig. Varför? Fast ju mer jag läser om och av Strindberg förstår jag honom bättre och bättre. Ingen nice guy precis, men sökande och tänkande intill självförbränningens rand. Ikaros tragiska broder. Fast Strindberg blir svedd om och om igen.

Dock är ju Strindberg nyskapande som författare och skildrar i Hemsöborna det mesta som sant, rakt upp och ner, vill han att man ska tro i alla fall. Precis som i Röda rummet vågar han gå från gängse normer och låta personerna säga det han själv tycker. Konstigt nog har hans bilder levt kvar i alla tider och återkommer som sagt i mycket av tidens litteratur. Så bortglömd är han nog inte. Bara inte offentligt närvarande. Förrän nu.

Jag fortsätter att läsa Strindberg.

Läst 2012

   Lundberg, Ulla-Lena: Ingens Anna ***

Här är fortsättningen på Kungens Anna, och den här boken var också mycket bra fast på ett helt annat sätt. Det är som att Kökar blir ännu mer levande när det besöks enbart på sommaren. Precis som många från byar utflyttade kan uppleva sina sporadiska återkomster. Och det skildras vackert och med inlevelse:

Luften var starkare och mera påträngande än den hon blivit van vid i östra Nyland; den var bräddfull av substans och lukt, och ljuset som svedde de fördragna gardinerna verkade starkare och mer egensinnig än det hon vant sej vid, färdigt att ta ett språng och rulla fram till sängen som en brand. sid 147

Annas liv skildras ju i dessa två böcker, och det som fascinerar mig är att Lundberg kan hålla ihop berättelsen på ett så lättsamt sätt, ingenstans har jag upplevt att det finns för många ord, även om orden är många. Hon skildrar t.ex tiden efter moderns död när arvet ska delas så enkelt, så osentimentalt och Annas personlighet lägger sig som ett balsam kring den gryende konflikten, och löser den. Men som utomstående kan jag bli arg och tänka, nej var inte så mesig hela tiden. Fast vad skulle hon ha vunnit med det, tänker jag sen, uppgivet.

Dessutom kan Lundberg med små medel förmedla en slags psykologiska sanningar om människor, deras liv och möten. Jag ångrar så att jag inte markerade fler sådana...

På baksidan står det:

I sin självklara stolthet och undergivenhet blir Kungens Anna ett av de bestående kvinnoporträtten i finlandssvensk litteratur.

Jag håller med och jag är verkligen glad att jag hittade de här två böckerna.

Så småningom måste jag bara läsa mer av Lundberg. Och se om alla orden i de böckerna sammanfogas lika lysande som här.

   Holt, Anne & Holt, Evan: Flimmer ***

Excess formatet kom för ett tag sen. I början fanns det inte många böcker att välja bland.

Nu finns det betydligt fler, se Excessförlaget.

Jag gillade verkligen det här formatet, och hade inga problem att läsa i det heller. Lätt att hålla i en hand, men jag ville använda andra handen att bläddra med iofs. Dessutom känns boken gedigen fast den är så liten, omslaget är hårt och därmed stabilare än en pocket. Det är bra särskilt när man ska ha den i fickan eller i handväskan. Jag tycker det är kul att det kommer fler böcker hela tiden, vilket jag insåg när jag besökte förlagets sida.

Innehållet i boken var tyvärr inte så bra. Visst, det innehåller mycket medicinska fakta men historien ikring var mager. Och lite schablonartad och framförallt inte trovärdig i vissa stycken:

Sara frös fortfarande, trots att hon hade suttit i kokhett badkar ända tills vattnet började kallna. sid 474

Att sitta i kokhett vatten är omöjligt och när det sen kallnar blir man ju såklart kall igen! Bara ett exempel på meningar utan eftertanke.

Men frånsett det så kommer jag att läsa fler böcker i det här formatet. Hittade genast några titlar jag vill ha!

Camus, Albert: Myten om Sisyfos **

Ok, 1999 läste jag den här boken och skrev såhär

Camus Albert: Myten om Sisyfos **(*) När jag väl förstår den här boken, kommer den att få godkänt, det är jag säker på. Men efter en första genomläsning måste jag erkänna att jag inte hajar ett dugg. Själva myten om Sisyfos, som upptar en och en halv sida går att greppa, men resten......Jag insåg omedelbart att den här boken måste jag köpa för att kunna läsa om i små portioner. 

Det är alltså en omläsning det är frågan om, och den har inte blivit så mycket mer förståelig om man säger så. Eller jag har blivit antingen mer kräsen eller inte utvecklats som läsare på dessa år för jag tyckte tydligen att den var ännu jobbigare nu. Men riktigt sant är det inte för jag tycker ändå att jag hängde med i mer tankegångar den här gången. Så det är tydligen så att jag fått större krav på det jag läser. och det är ju inte helt fel. 

Man måste läsa för att lära sig, bättra sig och trösta sig.” - Drottning Kristina Ingenting av det lyckades den här boken åstadkomma tyvärr, inte nu heller.

Camus var ju en banbrytare på många sätt, och han öppnade ju upp för en diskussion om ateismen. Här är det självmordet som behandlas, vilket knappast var accepterat när den skrevs.

Konstigt nog tror jag att fler skulle kunna känna igen sig hos Camus idag än för 50 år sen. För visst speglar hans tankar en hel del av nutidens människa, sökande efter mening och vadande i mängden av antidepressiva medel?

Jag önskar bara att ett slags svar skulle ha inflikats på bokens sidor. Jag blev faktiskt lite nedstämd av den.

Men i övrigt gillar jag Camus böcker, har läst en del här. Borde jag ha läst om Fallet istället? Tror det.

   Casta, Stefan: Huset där humlorna bor ***

Böcker benämnda Hcf läser jag ytterst sällan. Så när jag fick den här boken genom Booked så blev jag glad. Nu fick jag chansen. Och även om jag upplevde den aningen (eller ja, mycket) overklig var den kul på sitt sätt. Den speglar ett ensamt barns enorma fantasi som direkt börjar anas med den osynliga hunden som följer överallt. (Den hunden läste jag om för första gången i min barndom, där hette den Ravajack. Osynliga klubben och kungliga spöket av Gunnel Linde) Alltid lika fascinerande den hunden var den än dyker upp.

Och så längtan efter våren, äventyr, sällskap, pappan och även mamman som inte heller verkar ha tid med Myra.

In till ateljén skulle man helst inte gå, i alla fall inte utan lov. sid 17

Inte konstigt att Myra lever i sin drömvärld. På slutet låter författaren henne förmedla det också till läsaren.

Flera gånger hade hon kommit på sig med att tänka på om det hon upplevde med Humlekungen verkligen var verkligt.

[...] kändes det ett tag som det kan göra när man ligger i sin säng på morgonen. Till hälften vaken men ändå kvar i en dröm. sid 114f

Ja, är det inte sådana här fantastiska drömmar författare drömmer när de skriver sina fantasifulla historier? Och skriver de såhär bra kan mycket förmedlas till läsare som än inte stängt av sin fantasi!

Tack Booked för boken

Läst 2012

   Strandberg, Mats & Bergmark Elfgren, Sara: Cirkeln ***

Trots att jag inte gillar fantasy, häxor och magi överhuvudtaget så var den här boken förvånansvärt bra. Jag funderade medan jag läste den, varför gillar jag det här egentligen?

Ja, först och främst förstår jag varför ungdomar gillar den, den är ju skriven helt utan bedövning, dvs inga tillrättalägganden och moraliseranden, utan bara rakt upp och ned, såhär, precis så här kan det vara att vara ung idag. Såhär säger man, såhär bär man sig åt. Det coola gänget har sex och de icke coola blir mobbade. Ok. Alltså borde det smyga sig in en och annan kondom och upprättelse för de utsatta. Men det gör liksom inte det. Så det känns att författarna har kopplat upp sin tonårshjärna när de skriver. Och språket är inte uppstyltat utan verkligen trovärdigt. Det kändes nytt på nåt sätt.

Och sen, tjejerna dominerar. Och det jag gillar mest är såklart deras liv, även om jag blandar ihop dem lite nu och då. Det som går mig mest förbi är ändå det magiska, elementen och den svårtydda boken. Det är kanske därför jag inte begriper så mycket av det. Eller inte bryr mig kanske.

När jag vann boken för många månader sen tänkte jag att när jag läst den, vilket lät vänta på sig, att jag inte skulle vilja fortsätta att läsa nästa bok. Men nu vete katten om jag inte vill läsa mer om Engelsfors, dvs Eld. Den verkar nästan ännu bättre innehållsmässigt och språket lär vara lika lättläst i den.

Läst 2012

Hittade en länk där de utvalda finns avbildade, här hos Kimberleys