Griffiths, Elly: Flickan under jorden ***+

Faktiskt, den här deckaren var riktigt bra. Den har ju fått så pass mycket positiv uppmärksamhet att jag tänkte ok då. Jag försöker med en ny deckareserie.

Boken var faktiskt riktigt spännande. Och intressant. Fast arkeologi inte är mitt favoritämne direkt. Dessutom höll den hela boken och jag listade faktiskt ut hur det skulle sluta. Sen är jag svag för katter och universitet.

Stäckläsning, vilket sällan händer nu för tiden. Så det blir mer Griffiths:

Läst 2011

   Collins, Suzanne: Revolt***

Hungerspelen, dvs första delen i Hungerspelstrilogin, var väldigt bra. Lite otäck men fascinerande, intressanta karaktärer, dystopikänslor, spännande, naturnära.

Del två, Fatta eld var inte lika bra även om det som jag funderat över i Hungerspelen visade sig vara rätt, och att den här sista boken heter Revolt är helt i sin ordning.

Som alltid när det gäller barn känns det mer när våldet kommer så nära. Kanske läser barn och ungdomar nu för tiden så mycket våldsamt att de inte bryr sig och att de kan skilja mellan sanning och fiktion, nutid och dystopisk framtid. Jag hoppas det. För bitvis tyckte jag det var riktigt otäckt. Den handlar om politik står det men jag känner mest krigets vanvett. Vilket väl också är politik iofs, tyvärr.

Ett tips är att läsa alla böckerna i ett svep, vilket inte var möjligt tidigare eftersom de kom ut eftersom. Nu har jag läst med långa uppehåll emellan och det var en nackdel då det var mycket referenser till hungerspelen och de tidigare böckerna med episoder och personer som jag inte riktigt kom ihåg.

Böckerna kommer som film och jag är faktiskt nyfiken på hur Gale och Peeta kommer att se ut där. Katniss ser ut på ett enda sätt och det visade sig stämma när jag sett bilder på skådespelare som kanske ska spela henne. Jag tror att kärlekshistorien som jag benämde tjafs (förlåt alla som tog illa upp) i första boken kommer att få stor uppmärksamhet i filmen. Det kan nog behövas för att uppväga alla våldsamma scener med muttar och andra vansinniga varelser.

Sammantaget tycker jag att Hungerspelstrilogin är klart läsvärd. Kommer böckerna på biblioteket om några år att vara lika nötta som Marsdens i morgon när kriget kom-serien? Jag tvivlar, det är för mycket tvspel över Collins böcker. Och filmen kommer direkt också. Så man kan se filmen och behöver inte läsa böckerna.

Blir filmen bra kan den dock bli en klassiker. Fast böckerna kommer alltid att hitta sina läsare, det är jag övertygad om.

Läst 2011 

  Vigan, Delphine de: Underjordiska timmar ****

Omtalad författare, vars ungdomsbok No och jag jag tyckte var sådär, ganska bra. Jag gillade språket i den och det gillar jag verkligen i Underjordiska timmar också.

Men ännu mer gillar jag innehållet. Vuxenmobbing är mycket mer utbrett än man kan tro och här visar Vigan stora insikter.

Jag gillar slutet som var överraskande och logiskt. Det blev sträckläsning mellan lunch och middag i skuggan under rönnen för min del. Så boken var verkligen snabbläst, vilket inte alltid är fallet med de böcker jag läser nu för tiden.

Den var riktigt, riktigt bra. Men så är jag också mycket intresserad av ämnet mobbing, och vet dessutom att det ses med mycket större allvar i Frankrike än i Sverige. Det kan ju få förödande konsekvenser för de som utsätts för mobingen så jag hoppas verkligen att det ska uppmärksammas mer. Många insiktsfulla meningar fanns det i boken, läs den och ta till dig den. Här finns inga ursäkter för det som händer som det alltid finns här i Sverige, bara det känns befriande. 

Läst 2011

   Parrella, Valeria: Väntrum ****

"Ett barn som ingen vet om det håller på att födas eller håller på att dö".

Den för tidigt födda Irene ligger i sin kuvös. Lite fragmentariskt skildras livet kring kuvöserna. Maria, hennes mor, finns där men även i sitt vanliga liv, som lärare. 

Den här boken påminner om en bok som jag läste för flera år sen Rädslan i kroppen av Slavenka Drakulic.

Dubbla bottnar innebär att sjukhusmiljön och känslorna där inte riktigt får fäste utan det är den andra bottnen, i Parellas fall studievärlden, som känns nästan mer angelägen. Kanske för att den innehåller en verklighet som Parrella använder för att få fram ett politiskt budskap.

Dock skildrar Parrella moderskapet och den orimliga väntan bättre än Drakulic skildrar sin väntan och sin njurtransplantation.

Jag kände mig mycket berörd av Parrellas roman, den är som ett smycke i dödens väntrum. Vad jag vet har jag inte läst något i ämnet tidigare. Den stannar kvar.

Läst 2011

  Aboulele, Leila: Minaret ****

En bra bok om ett ovanligt ämne, islam som den religion som huvudpersonen återvänder till. Inte flyr ifrån. Ett islam utan politiska förtecken.

Boken utspelar sig både i Sudan och i England. Den är väl upplagd, med klara hänvisningar till vilken tid, nu och då, det handlar om. Najwa, bokens jag, utvecklas på ett milt, tydligt sätt. I den bästa av världar kan alltså religion vara på det här viset. Insikterna om synd, skuld, förlåtelse, möjligheten att upptäcka slöjans välsignelse och friheten i att valet är helt hennes eget speglas genom nutidens del. Helt enkelt hennes omvändelse. Men inte påträngande på något sätt utan bara så enkelt som en omvändelse till vilken religion som helst borde vara.

För första gången har jag snuddat vid islams väsen, och det var ytterst intressant.

Men jag kan ändå känna att någonstans är det bara det faktum att hon är ogift som gör allt detta möjligt. En gift kvinna skulle inte alls ha haft hennes frihet. Men det är ju författarens privilegium, att låta livets realiteter tillrättaläggas för att få fram sitt budskap. Och att hon skulle ha hamnat på samhällets botten som det står på baksidestexten tycker jag verkar lite väl negativt uttryckt. Om man jämför med då-tidens lyx i hemlandet kanske men hembiträde kan väl inte vara direkt en bottenplacering. Det hjälpte dock upp historien, för hur skulle hon annars ha kunnat träffa en så religiös man så nära inpå?

Minaret är en fantastisk, modig och utmanande roman.

Guardian på baksidan:

Jag håller med.

Det här är tydligen en ny genre av muslimska författare i England, enligt baksidan där det står "skriver från insidan om hur det är att vara troende muslim i dagens västerländska samhälle."

Intressant tycker jag som gillar nya genrer och stilar.

Läst 2011

  Rachman, Tom: De imperfekta ****

Min förväntningar på De imperfekta var såklart väldigt höga. Och det här var en bra bok. Den var inte perfekt men intressant. Jag ville verkligen läsa den, hela tiden.

Jag hade faktiskt inte en aning innan om hur den var uppbyggd, knappt vad den handlade om. Men den var uppbyggd på ett ovanligt sätt. Tydligen är det ok att kalla styckena noveller (?) fast de hör ju egentligen ihop ordentligt. Och det kursiva emellanåt, som en slags speakerröst, ja så kan man ju också göra.

Jag tycker boken påminner lite om filmen Citizen Kane som jag såg för nån dag sen. Och då inte bara ämnesvalet. Utan även personerna som skulle förklara gåtan och hur man eftersom lärde känna dem. Men De imperfekta saknar gåta och koncentrerar sig på människorna som får olika röst, såklart, de pratar ju med sin egen!

Det enda var att jag hade lite svårt att hålla ihop personerna fast det gjorde väl ingenting tyckte jag. Och att de trots allt saknade djup. De var som skådespelare, hämta ur varför inte Citizen Kane?.

Språket var lite schablonaktigt ibland men tidningsfolk är väl kanske inte kända för att föra oerhört intellektuella samtal på fritiden, heller. Och tidningen var väl lite av kvällstidningskaraktär om jag fattade saken rätt. Sen kanske de försökte ändra på det tror jag. Som sagt, tidningen var för mig bara en kuliss där människor rör sig och lever.

Boken var ändå en läsupplevelse och det tackar jag för. Det är inte ofta nu för tiden.

__________________

Det svenska:

[...] matsalen har en jättelik bild av tomma bord på El Bulli på Costa Brava, i salongen kan man beskåda inredningen på Skogaholms herrgård i Stockholm....[...]

sid 154

Läst 2011

  Fredriksson, Anna: Sommarhuset ***

En mycket bra debutantbok. Syskonproblematik brukar ju sägas vara sällsynt i litteraturen men här är det en riktigt bra historia om det. Och om en konflikt som många säkert upplevt/upplever fast man inte vill prata om det.

Personporträtten är väldigt bra, t.o.m barnen är tydliga fast de inte har så stor roll. Och historien flyter på hela tiden och jag vill bara veta mer, mer. Det vill jag också sen boken slutat faktiskt.

Är det en feel-good roman det här? Både ja och nej. Samtidigt som allt är död och bråk så blir jag lite småglad när jag läser den. Den speglar ju djupa relationer och konflikter och skulle varit mer i min smak om den varit mindre glättig. Men då skulle färre velat läsa den. (?)

Det kunde gott skrivas mer böcker om både självmord och syskonrelationer, det är svåra frågor som berör de berörda djupt. Nu trängde den här boken inte ner helt på djupet men jag tyckte ändå om att Fredriksson har skrivit om det.

Så mitt råd är: läs!

Läst 2011

   Meyer, Deon: Devils Peak ***

Jag har ju bara läst Död i gryningen av Meyer tidigare och tyckte inte så bra om den. Men beslöt att ge honom en till chans. Och det var rätt beslut.

Devils Peak är en deckare med ett budskap och ett socialt patos. Alkoholism, pedofili, prostitution (f´låt sexarbete var det visst) och så lite polisarbete på det. Mördaren är känd och man får veta hans tankar vilket jag kommit på är något jag gärna läser i deckare. Och så, det uråldriga vapnet, länken till historien.

___________________________________________

Så som deckare var den väl värd sina priser. Däremot kan jag känna att den innehåller något annat som jag reflekterar om här nedan, det gäller alltså inte bara Devils Peak:

Det jag inte tyckte om är som vanligt, synen på prostitution (f´låt sexarbete var det visst). Mer och mer tycker jag att man kan läsa om, kanske inte den lyckliga horan men i alla fall den hårt arbetande, självständiga och stolta horan. Hon fick mycket plats i den här boken, jag kände att pedofilin fördömdes (vilket var helt rätt, kunde ha gjorts ännu tydligare) men inte prostitutionen, Ok, det uppdagades att hon i princip inte hade något val eftersom hennes barndom var fruktansvärd, något maskrosbarn blev hon inte. Men jag kände ändå motvilja mot att hon tvingades leva det liv hon levde. Och i vilket annat arbete är det ok att utsätta sig för livsfarliga sjukdomar, så uppenbara att det kräver tester varje månad? Känns inte juste direkt.

(Och en ung flicka som blivit våldtagen av ett antal män under vidriga förhållanden går inte bara vidare med ett småleende på läpparna. Även om man önskar att det kunde vara så i denna onda värld)

Jag kan inte annat än känna att det här synsättet undergräver kvinnors rätt till sin egen kropp. Vare sig det sker i Bjästa eller i Kapstaden är det onormalt av män att tvinga sig på kvinnor sexuellt. Ingen kan få mig att anse något annat.

Läst 2011