Herrström, Christina: Tusen gånger starkare ****

En ungdomsbok från 2006 som nu kommit både som film och i pocket!

Jag tyckte verkligen om den här boken. Och jag tror att den pekar på mönster som många nog är medvetna om men ingen vill/kan/orkar ta tag i.

Med enkla medel, bara en ny tjej som uppfostrats att vilja rättvisa och ta sin rättmätiga plats och som vågar säga det, lyckas Herrström skriva en både rolig, spännande och lite otäck historia. Och den är samtidigt realistisk, för mönster bryts inte på en enda skola på en enda gång. Men det kan göra skillnad för någon här och där att få läsa om och känna att de tankar som finns inuti är rätt. Jag är glad att exemplaret jag lånade var tummat och nött, mer sådana böcker på skolbiblioteken. Då ser man att de verkligen är lästa!

Nu har den kommit som film och den finns på ett bibliotek när mig så jag måste ju bara se den.

Jag ger den fyra stjärnor för ämnet var så otroligt intressant och angeläget. Hur boken var skriven brydde jag mig ärligt talat inte om......men det var väl också bra kan jag tycka.

 Lotass, Lotta: Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet ***

Otroligt egendomlig bok. Kanske med ett poetiskt språk, i alla fall i början. Det där språket som gör att man inte alls förstår orden men känner rytmen. Vilket jag gjorde i den här boken, särskilt under första halvan.

Sen kände jag nånting annat, äckel, motvilja, en fråga varför? dvs Varför skriver man om det här? Varför visar någon alla dessa bilder av Den innersta grymheten, det innersta våldet, det vansinnigaste vansinnet?

Jag förstår det inte alls, jag är oförberedd eftersom jag inte läser baksidestexter men när jag till sist gör det i ett tappert försök att mota illamåendet inser jag att det här är ju helt medvetet, mördarna finns tydligen. Men de får inget straff i den här boken. De tar bara en helt oförstående plats.

Trots det flyter språket i en jämn, lugn ström över sidorna.

Så olikt en snaskig deckare. Och så likt.

Var finns Lotass bok, den bok som tar mig in i hennes storhet? Här snuddar jag bara vid den tyvärr.

Läst 2011

   Hjort, Elisabeth: Hängivelsen ***

En bok om Knutby eller en bok om sorg och övergivenhet?

Hjort skriver en roman med ett språk som jag känner igen att jag läst sista tiden. Poetiskt kallas det har jag lärt mig. Och då kan man skriva obegripligt utan att det gör nånting har jag också lärt mig. Och det är just det som gör att jag känner att Cecilia i boken, som tillhör subkulturen frikyrkan, (för det är ju en subkultur idag som inte behöver några andra egentligen) Cecilia har inte sin mamma som hon borde ha haft att stöta och blöta sina förvillelser mot. Och det döljs i texten som handlar om makt och patriarkat och sekter och egoism och perfektionen som kräver mobbning av de som inte hör dit. (Inom parantes tycker jag att Hjort även skildrar kvinnors maktbeteende mot varann på ett skickligt sätt.)

Som Cecilia säger i slutet av boken när allt krackelerat och hon återvänder till huset med fotografiet, det enda som finns kvar:

Det händer att pappa får syn på henne. Men lilla gumman, i hans tysta ansikte. Cecilia springer med tröjärmen över ansiktet, avvärjande rygg. Stannar på toaletten tills hon hittar något som kan övertyga. Tvingar gråten in under ilskan. Mamma skulle aldrig. Inte låta henne komma undan med det här. sid 202

Nej, en mamma skulle ha tagit sitt (vuxna) barn i famnen och ställt allt till rätta igen. Hon skulle aldrig ha lämnat platsen utanför den låsta dörren innan den öppnats igen.

Hos Malou här berättar Hjort om att samtalen med psykologen är centrala i boken, och jag kände också att det fanns en snaskig nyfikenhet där som tangerar skvallerpressens förmåga att hitta material som kittlar nyfikenheten. Vad är en sekt egentligen, hur fungerar den? Även i TV programmet nämns ofta det erotiska. Men är det erotik, är det inte bara gammal hederlig (hmm) manlig makt som kommer fram och ingenting annat? Tror jag i alla fall. Och en ensam kvinnas behov av att få bli sedd och som hon tror, älskad.

Var finns Gud i allt detta kan man undra? Jag kan inte låta bli att tänka på Lina Sandells Blott en dag där ursprungstexten är, Han som bär för mig ett modershjärta, vilket sedan ändrades till fadershjärta.

(Minns jag rätt, finns något av detta med någonstans i boken? Jag är inte säker men tror det.....).

Är det inte det boken egentligen handlar om? Gud ska verka genom församlingen som en far och en mor till de fader och moderlösa? Istället kröker den hela tiden håret på dessa mina minsta och förverkar därigenom sin ställning.

Slutet gick inte ihop tyvärr.

Men jag tror att Hjort kommer att skriva mer och kanske tydligare nästa gång.

  Lenz, Siegfrid: En tyst minut ***

En liten bok om nånting som jag tycks ha läst flera gånger förut.

 Inget stack ut direkt i den här boken kan jag tycka. Jag är dessutom inte särskilt förtjust i fiske och/eller båthistorier. Men boken var lättläst och lite mindre kylig än flera av de andra tyskspråkiga böcker jag läst. Och att vända lite på perspektivet, gammal man skriver bok om ung man (nåja yngling) som älskar äldre kvinna gör det väl lite intressantare.

Läst i min tyskaspråkigautmaning

Läst 2011

  Stridsberg, Sara: Drömfakulteten ***

Så har jag äntligen läst denna omtalade bok. Och jag måste erkänna att jag förstår inte storheten med den. Men jag förstår en hel del annat.

Jag får samma känsla som när jag läste "Blonde". Ilska, obehag, medlidande, nedstämdhet, sorg, tankar på kvinnokroppen som kött. Men dessutom känner jag att SCUM manifestet som jag inte satt mig in i tidigare, verkar helt overkligt. Även män är ju människor eller? Kvinnor tar också till våld och älskar inte alltid.....eller vad handlar det om??? ( det måste läsas känner jag nu!)

Kanske det var nödvändigt när det kom iofs. Men måste en enda person offra sig så? Halva mänskligheten är ju kvinnor.

Och Valerie Solanas känns overklig. Men ändå så verklig. Hennes tankar och känslor och längtan efter rättvisa är helt relevanta om man inser hennes utsatthet och, naturligtvis hennes psykiska hälsa. Men ändå.....

Boken är ju en blandning av sanning och fiktion, som "Blonde". Men den är ju också en slags poetisk beskrivning av ett tillstånd som ingen egentligen vet något om. Egentligen är den här boken kanske enbart mellan berättaren och Valerie. Jag känner mig helt klart utanför. Det känns som att lystet beskåda en bilolycka eller ett sammanbrott. Det känns liksom inte kul.

Jag kan hålla med Stridsberg i det hon säger i intervjun i SvD 2006, Jag känner mig snarare sorgsen än arg.

Det var mycket intressant att läsa den. Mycket intressant.

Och Scum manifest av Solanas är beställt till ett bibliotek när mig!

Läst 2011

   Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 

Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!

Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.

Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:

Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296

Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.

Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.

Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011

Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.

    Khoury-Ghata,Vénus : Sju stenar till den otrogna hustrun ****

Huvudpersonen i den här boken är lika med duet, eller biståndsarbetaren, eller kvinnan som längtar efter att fylla sin famn med ett barn, eller:

Du som förväntades vara där för att hjälpa ett dödsdömt folk fann dig nedkletad med medeltida seders grymhet. sid 178

Och duet finner Noor som ska stenas, som ska sona sitt brott att ha blivit våldtagen, som ska upprätthålla normaliteten genom att utstå de medeltida sedernas grymhet. Som faktiskt accepterar det, som tror att hon njutit. Som ändå vill överleva visar det sig.

Duet vill hjälpa, duet är övergiven av SIN man i sin civiliserade del av världen, för duet betyder detta att Noor skonas allt. Hon underkastar sig sedvänjorna för att Noor ska få leva tills hon fött sitt barn. Eller är det för att skriva sin bok? Eller för något annat omedvetet som ändå händer och gör slutet till vad det är?

Boken är skriven på ett vackert språk, en kontrast till det vettlösa våldet som drabbar kvinnorna, de är flera stycken, inte bara Noor och Amina. Boken är inte alls vad jag trodde den skulle vara. Det är flera historier i historien, en mycket komplex bok. Märkligt nog är det Zana som berör mig mest, Dottern vars liv och kropp tillhör fadern som har rätt att ta både för sig och ta livet av. Zana vars:

[...] benknotor lät som små klockor när de klirrade mot varandra. sid 128

Zana vars mor inte fick mod förrän hon hört klockklangen, då hon avslöjar faderns vidriga dåd. Men ingen drar honom inför rätta, som de gjort med Noor.

Och dessutom, vilken kvinna som helst kan ersätta en annan, bara blodet utgjutes. De är ju ändå bara lika hyndor.

Det är ju så många kvinnorna, alla är huvudpersoner i sitt liv, varför tycker jag då att den franska kvinnan är huvudpersonen? Jo, allt kretsar trots allt kring henne, hennes bok, hennes engagemang, hennes skenäktenskap, hennes skola, hennes tankar och känslor. Som jag sa, det här är en komplex bok. Läs den.

Läst Lyransjordenrunt.

Läst 2011

   Collins, Suzanne: Fatta eld ***

Hungerspelen, första boken i Hungerspeltrilogin var mycket bra. Och jag tänkte att det fanns mer att spinna vidare på till nästa bok. Vilket Collins försöker göra i Fatta eld. men jag tycker inte hon riktigt lyckas. Första delen av boken är riktigt tråkig och det är först nästan mot slutet som den blir spännande igen. Men då är den invecklad och märklig och jag måste erkänna att jag inte riktigt hängde med. Men cliffhangern är ännu tydligare än i bok nr 1, så det är väl först med tredje boken som allt ska få sitt rätta slut.

Böckerna ska filmas och hur det vansinniga våldet ska göras tillgängligt för åldern den är skriven för undrar jag. I krig brukar väl inte yngre tonåringar delta men så är ju fallet här. Och inte i revolutioner heller. Men det blir intressant att se. Kattniss är ju ett namn i litteraturen efter de här böckerna, det är helt klart.

Läst i Paulasnästabokiserienutmaning

Läst 2011