Ekman, Kerstin: Grand final i skojarbranchen ****

Bland de som recenserat/skrivit om den här boken har jag uppfattat att flera känner sig förvirrade. Jag undrar varför. Jag menar, det här är ju ingen självbiografi utan snarare en roman med fragment av ett liv, som sticker fram här och var utan att man som läsare vet när det sker. Jag anar att både Lillemor och Babba har drag av Ekman och är mer eller mindre övertygad om att de litterär referenser som finns är Ekmans egna.

Men kan man veta att Ekman verkligen undanhöll sina föräldrar Nevil Shutes På stranden? sid 68. Och är hennes tankar om skrivandet hennes programförklaring?

Jag läste och smälte det och det blev mitt. Litteratur lever av litteratur, fattar du inte det? Kommer av det som är skrivet, berättat, kommer av det som är läst! sid 111

(Just de här raderna är ju intertextualiteten sammfattad!)

Det är svårt att fånga den här bokens själ...att fånga dess skäl är lättare. För här visar Ekman att hon är listig, väldigt subtilt beskriver hon två sidor av författaren och det behöver inte nödvändigtvis vara enbart henne själv. Men det som tidigare gällde för kvinnliga författare, Babba behövde ett alias som kunde vara kropp åt hennes hjärna, behöver alla författare nuförtiden kunna; marknadsföra sig själv med en vacker yta.

Dessutom gillar jag att Ekman är så full i f*n och skriver könsord och har sig. Heja Ekman, du lyfter tanten till nya nivåer. Du motbevisar citatet till kvinnan som hölls på balen:

Det var invecklade tal som hon inte riktigt hängde med i därför att tröttheten höll på att erövra henne. Men hon hörde att ett av dem slutade: med kvinnor är det som med Stradivariusfioler, ju äldre och mer misshandlade, desto sprödare och finare i tonen.

Det måste ha varit talet till kvinnan och det väckte dundrande skrattsalvor. sid 94

Det är både en skröna, en nej två kvinnorskildringar, en memoar utan bevis, en historiebeskrivning, en inblick i maktens (nåja) korridorer och, det är jag övertygad om att man skulle upptäcka vid en ordentlig genomlysning, referenser till Ekmans författarskap. Dessutom är den småfräck och rolig, jag skrattade flera gånger.

Ekman tillhör mina favoritförfattare, nu har hon lyckats hitta en helt ny genre, igen. Vad den heter? Livssammanfattning; med hjälp av erfarenhet, humor, vrede och fantasi kanske.

Läst 2011

Kjersen Edman, Lena: Böcker som samtalar ****

Begreppet intertextualitet myntades av den bulgarisk-franska litteraturvetaren och psykoanalytikern Julia Kristeva på 1960-talet för att beskriva hur texter går i dialog med varandra, antingen medvetet eller omedvetet. VK

Det här är ett ämne som verkligen intresserar mig. Därför ville jag såklart läsa Böcker som samtalar av Kjersen Edman. När jag fått den som recensionsexemplar läste jag den tämligen omgående och tänkte låta den ligga till sig och läsa den en gång till för jag gillade den så mycket. Men tiden räcker inte till så därför skriver jag om den nu istället.

Boken är skriven på Kjersen Edmans vanliga sätt, en stil mellan tal och skrift. Det går hela tiden att höra hennes inspirerande röst i texten. Och hon tar upp massor med exempel från dåtid till nutid. "Litteraturen lever av litteraturen" de orden är verkligen sanna i diskussionen om intertexter. Någon som läst en hel massa och sen själv ska skriva är naturligtvis påverkad av allt som finns lagrat i tankarna. Och dessutom har jag en känsla av att det finns eviga sanningar som dock kan tolkas olika utifrån en människas egna erfarenheter.

Avsnittet om Hjalmar Söderberg fann jag extra intressant då flera författare försökt sig på att tränga in i texten med nya verk, Ekman, Mordets praktik t.ex Spännande. Osv. Osv.

Boken är skriven på ett sätt som kanske skulle kunna kallas lite ostrukturerat men jag ser bara inspirationen bakom. Både Bernur och västerbottens kuriren recenserade och hade en del kritik att komma med. Bernur hittade en del sakfel (vilket jag också gjorde för inte skrev Strindberg Inferno 1998?) och VK tycker att det är en bok om "allt och ingenting".

Att den skulle ha varit skriven på ett annat sätt (?). Det tycker inte jag. Verkligen inte.( Kanske att den skrivits i all hast eller enbart på inspiration, den borde i alla fall få läsarna att bli sugna på att veta mer och kanske förstå; varför känns vissa böcker mer eviga än andra? För att många eviga sanningar dyker upp i olika klädnader i dem förstås!)

En mer teoretisk bok om intertextualitet bör skrivas av någon annan. Den här är full av nya och gamla texter i böcker som jag bara vill kasta mig över och läsa!

Och det intertextuella kan finnas där du minst anar det:
Och genom kroppen far en isande virvelvind, ett litet djur av smärta som kittlar det allra innersta av ditt hjärta. sid 112

Jonas Karlsson, Spelreglerna

En intertext från Hjärtdjur? Karlsson samtalar med Müller? Jag skulle inte bli förvånad om det verkligen är så. Och då ger det ytterligare en dimension till just ordet hjärtdjur som jag hade lite funderingar kring när jag läste boken.

Och så går texterna, orden, sanningarna vidare. Som tankar som vindlar sig runt och hittar nya tankar att länka samman med. Precis så skriver Kjersen Edman. Precis det gör den här boken så himla bra!

Tack BTJ för recensionsexemplar!

Läst 2011

 Hustvedt, Siri: Sommaren utan män ****

När jag läst Den skakande kvinnan tänkte jag att bättre än så här blir inte Hustvedt. Men det går att bli lika bra. Tydligen.

Sommaren utan män spänner över kvinnoliv, allt från små flickor som vill ha sin peruk, basta! Till åldrade kvinnor som somnar in och dör.

Och däremellen, en galenskap, en äktenskapskris, tonårsmobbing i den grupp av flickor som på något sätt tar mest plats i berättelsen

Istället för att som författare använda ordet och låsa in det i skrivbordslådan kan man brodera sina hemliga tankar och gömma dem för omvärlden, istället för att förenas i en diktkurs kan man ägna sig åt utfrysning för att förstöra någons kommande liv (vilket ju mobbing ofta resulterar i).

Bokens jag har själv varit utsatt och tar tag i problemet, jag vill bara tro att det verkligen löser sig.

Jag gillar att alla dessa kvinnor får ta plats och finnas i bokens centrum, historierna vävs in i varandra på ett sätt som Hustvedt verkligen lyckas med. Det märkliga är att hennes böcker är så bra, för jag kommer sällan ihåg dem. Vad jag älskade, Sorgesång, jag läste och gillade verkligen men, vad handlade de om? Minns inte. Men det är kanske hur hon skriver och inte direkt vad som tilltalar mig.

Den här boken gjorde det, det enda jag inte riktigt accepterade var mr nobody, vem sjutton var det?

Läst 2011

   Johannisson, Karin: Melankoliska rum *** (Dodf, Vlaab)

Den här boken "Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid", var, precis som jag trodde, väldigt intressant och jag läste den i små portioner. Men den var ändå inte riktigt som jag förväntat mig. Faktiskt var delarna om nutiden, utbrändheten intressantast. Det kändes som att en ny bok började där, en bok som jag verkligen (också) skulle vilja läsa om den fanns. Johannisson visar på att just den stora tröttheten kännetecknade även senare delen av 1800-talet, så det är inte något nytt men det kanske drabbar nya grupper?

Den historiska delen var väl genomarbetad och jag måste säga att män verkligen hade mycket mystiskt för sig redan på den tiden. :-)

Då var det tillåtet för män att vara melankoliska, nu när det drabbar företrädesvis kvinnor blir det plötsligt en psykisk diagnos, helt utan status. Vem är förvånad?

Läst 2011.

   Persson, Leif GW: Gustavs grabb ***

Jag har läst en hel del av GW Persson tidigare. Alla deckarna utom de tre första. Och jag har gillat hans sätt att skriva. Självklart, annars hade jag inte tagit mig igenom böckerna, då de inte är några tunnisar direkt.

Den här boken innehåller samma stil, läsningen är följsam. Här har ingen spökskrivare fått tillträde.

Det som är mystiskt med den här boken är att den inte är självbiografisk fullt ut, har inte heller beteckningen Lz. men vad är den då?

Roman? Självbiografi? Det här är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den. sid13

Dödstäda är ett lantligt uttryck. Att man i god tid ser till att städa undan allt sånt som kan störa alla nära och käras goda minne av den som snart skall sluta sin tid på jorden. [...] Givetvis också att man tar tillfället att ge sin syn på saken, medan man ännu har chansen, för att till sist kunna andas ut i förtröstan på den fördragsamhet från omgivningen som endast kommer de döda till del. sid 357

Hm, det känns som att det är ett sätt att gardera sig och ett kanske lite sviktande minne. Men samtidigt, en bok för efterlevande. Det känns lite märkligt att inte veta men å andra sidan, läsupplevelsen är ändå lika bra.

Om man ser till Geijeraffären som upptar en viss del av boken. Vad ska man dra för slutsats av det. Är det sant eller inte? Han nämner personer vid namn, för det kan ju inte vara så att han tänker, hm jag ska såga Peter Bratt men jag kallar honom för.......ja just det Peter Bratt är ett bra namn på honom. Inte den andre journalisten som hade med IBaffären att göra eller nåt liknande. Nej helt klart uttalat. Kanske det är de sidorna som är självbiografiska, ett sätt att erhålla fördragsamhet för det som hände. Kanske är det därför boken skrivs....?

Allt det övriga, mammans tillkortakommanden, pappans heoriska framtoning, systerns osynlighet, alla barnen, de tre fruarna, där finns ju de som kan ge sin syn på saken. Så där blir det mer romanfiktivt.

Jag gillar att han tar med titeln på några av sina böcker här och var, en slags metaskrivning om titlarnas betydelse. Vilket jag som tidigare läsare naturligtvis undrat över, Faller fritt som i en dröm t.ex En poetisk titel för en deckare tänkte jag då det begav sig för den boken. Nu förstod jag den plötsligt.

Ja, jag vet inte, vad det nu spelar för roll som Persson själv säger (sid375). Rätt så intressant var det i alla fall.

Läst 2011

   Macbeth: Klassiska seriealbum *** (uHci)

Album två var riktigt avancerat tecknat. Bilderna var grymma men vackra. Jag fick inte riktigt nåt sammanhang i texten tyvärr, borde nog ha återvänt till personförteckningen i början lite oftare. Men det känns som att det här med seriealbume är här för att stanna. Nu ser jag fram emot nästa, Jane Eyre.

Läst 2011

   De la Motte, Anders: [geim] ***+

En riktigt spännande debut är det här. Historien var ju riktigt bra, jag tänkte: men tänk om det händer eller om det har hänt! Precis som HP började göra till slut.

Båda HP och Normén (den kvinnliga polisen) är riktigt tydliga personer med ett förflutet som uppenbarar sig allt eftersom. Snabb, spännande, intressant, "i tiden" är det här. Jag har redan beställt fortsättningen [buzz]. Även den som mp3 faktiskt.

(Men jag hoppas att inte någon blir inspirerad att utföra de illdåd som presenteras. Även om en del har skett på geims egen sida, så kan ju ingen veta om det är sanning eller fiktion. Fast det såg ut att vara på riktigt iofs........(?) )

För det här var en bra uppläsning! För första gången kunde jag hänga med utan att börja tänka på annat. Jag funderade direkt vad som skilde den här uppläsningen mot de andra jag lyssnat på och inte varit så förtjusta i. Ja, jag hade nästan börjat ge upp om att lyssna mig fram i en bok. Men så kom jag på det, han läser ju fort, lika fort som jag tydligen. Det gillade jag verkligen. Skulle vara intressant att höra om några tycker att han läser för fort.

Jag läser flera böcker parallellt, sk slalomläsning, och i Albert Manguels bok En historia om läsning föll det sig så att jag läser om högläsning:

Att låta någon annan uttala orden på en sida för oss är en långt mindre personlig upplevelse än att hålla boken och följa texten med egna ögon. Att kapitulera för läsarens röst - utom när lyssnarens egen personlighet är mycket stark - berövar oss förmågan att upprätta ett visst tempo för boken, en ton, ett tonfall som är unikt för varje människa. Det dömer örat till någon annans tunga, och i denna process upprättas en hierarki [...] som placerar lyssnaren i läsarens grepp. sid 123

Alltså innebär det att när vi lyssnar måste vi kapitulera för läsaren och följa dennes tempo. Vilket jag alltså har svårt för, vilket skulle kunna bero på att min "egen (läsar)personlighet är mycket stark." Eller med andra ord kanske man kan säga att jag är kräsen(?). Intressant måste jag säga att det var att läsa om i alla fall.

Läst 2011 

Indridason, Arnaldur: Svart himmel ***

Tyvärr kändes Indridasons senaste lite medioker. Jag saknar verkligen Erlendurs svårmod, var har han tagit vägen? Han kan ju inte söka sin bror på fjället heller efter så lång tid? Mest troligt söker han sig själv. Jag hoppas verkligen att han hittar tillbaka mellan pärmarna.

Historien lyckades inte fånga mig, men jag måste säga att även om slutet på sitt sätt var våldsamt, (äckligt våldsamt kanske, för öga och näsa) var det trots allt nyskapande. I deckargenren brukar ju annars avslutningen innebära att elden sprakar, skotten ljuder, hus rasar, bilar körs och så vidare.

Men här ställs stor sorg mot girighet och jag vet vilken av parallellhandlingarna jag kommer att minnas. Filmsnutten var väl uttänkt, en liten detalj som speglade en svunnen tid som levt kvar inom ett utsatt offer.

Nu säger jag inte mer, gillar du Indridason, Island och låter Erlendur vila sig utan protester är det här helt ok läsning.

Läst 2011