Wiman, Björn: I en sal på lasarettet : en berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet ****

En bok jag lyssnade på i många timmar, men som jag gärna skulle ha läst och kanske framförallt ägt för att få markera allt jag lärde mig om denna sjukdom, och historien om folkhemmet, men kanske framför allt för igenkänningens skull. Jag låg mycket på sjukhus i min barndom, tidsmässigt senare än tbc:ns härjningar. Och därför skonad från den tid som var innan blickarna vändes mot barnen som barn, och att omsorgen därmed blev en helt annan, mjukare, vänligare. Och jag hade turen att få uppleva den istället. 

Någon reflektion av boken är inte lätt att göra, men i en sammanfattning kan jag lägga fram en mycket läsvärd bok med ett stort mått svensk historia och med många och långa exempel på den tidens smittsjukvård. Helt enkelt en ordentligt intressant bok.

Läst 2022

Axelsson, Linnea: Magnificat ****

Aednan var en otrolig bok, med sitt omfångsrika format och mäktiga ordflöde. Och Axelssons stil känns verkligen igen. Fast Magnificat är så tunn att den måste bli full av fragment för att hinna nå fram. Det kan vara så att den också svällde ut, som många författares böcker gör, vilket innebär att den sen måste utesluta rad efter rad. Och så kan det kännas att vissa sammanhang kanske ändå borde skrivas om, ja kanske till och med uteslutas. 

Nånstans fick jag den känslan, men när jag läst boken klart förstod jag att allt som ändå behövdes hade kommit med. 

Jag har läst en hel del senaste åren, böcker av kvinnor där handlingen förläggs långt bort, en svensk kvinna reser helt enkelt ut i det okända, och där händer det. Så är det för kvinnan i Axelssons berättelse. 

Hon bär på sorgen efter pojken som skulle ha hållit henne kvar i det invanda och hans skugga följer henne tills hon slutligen ser glorian falna. Och kan omfamna livet igen. 

Här finns det alltihop, berget, marken, älven, uppväxtens stenar. Sättet att tvingas till något bara för att hon hade mer tur än någon annan när hennes barn fick leva. Hennes, kanske, bildningsresa där hon söker och finner, söker och finner, och där hon till slut kan inkänna vad hon verkligen vill. Och gör det. 

En bok som jag läste i ett svep en sömnlös nymånenatt. Och plötsligt återupplevde den magiska känslan från länge sedan, när en enda bok plötsligt gav mig allt. 

Läst 2022

Reyes, Dolores: Hon som äter jord ***

Kanske är det bara jag som känner mig lite besviken på den här boken. Jag upplevde den som en ungdomsbok och allvaret i den magiska realismen fick inte riktigt fäste i jordätandet. Det var som en bisyssla i flickans övergivna liv. 

Den bild som grep mig mest är nog den med alla flaskor som står och väntar på att öppnas, och allteftersom blir mer och mer som kalla fall. Där kunde jag känna sorgen som boken beskriver över alla försvunna människor, och hur flickans arbete är en droppe i havet. Och inget som ett barn ska hålla på med. Visst, hon ses som en häxa av andra häxor, men systerskapet i skrået verkar obefintligt.

Läst 2022

Sundström Lindmark, Anna & Widmark, Elisabeth : Vera vem? ****

En grafisk roman om ett numera eftersatt ämne, mobbing. 

Det är på tiden att det diskuteras igen, och boken använder sig av sociala mediers inflytande på jargongen och tillgängligheten hos, i detta fall högstadieungdomar, för att skildra hur snabbt något kan sprida sig och hur vuxenvärlden tittar åt sidan. 

Annars är det samma gamla vanliga visa där tecknen finns och skulle kunna avhjälpas.

Boken känns som ett svartvitt konstverk och jag har ingen aning hur den kommer att tas emot av målgruppen. Kanske får den inte den uppmärksamhet den förtjänar utan betraktas som tråkig och färglös. Det är i alla fall ett mycket bra försök av SundströmLindmark att närma sig detta ämne igen. Som vuxen är boken i alla fall glasklar och borde läsas av all skolpersonal. Tycker jag. 

Månadsläsning oktober 2022

 Bra: Wolff, Lina: Djävulsgreppet **** Insikten och beskrivningen av hur en psykopat arbetar nedbrytande med sin partner, och hur partnern till slut inser detta, är riktigt bra skildrat. Jag blev riktigt upprörd och arg. Gillar att bli det ibland.

Mindre bra: Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden Det är dags att sluta läsa Sigurdadottir känner jag

Jag har tillbringat ett antal veckor i Rwanda under folkmorden 1994. Det har inte varit någon rolig läsning men den triggades igång när jag såg netflixserien Black Earth Rising. (En otroligt bra serie med en bländande vacker huvudperson och ett intressant persongalleri. Ingen humorserie dock utan smärtsam på gränsen till det uthärdliga. Och ändå inte sentimental. Puh, stark.) Dessutom lästa jag redan i Karavan 2/2009 (finns säkert att låna på biblioteket) om Rwanda och bland annat om just den här boken som då nyss kommit ut. Jag köpte den men har läst den först nu. 

Jag har även lånat tre andra böcker som jag vill läsa men vet inte om jag orkar ta in mer smärta just nu. Dessutom ska jag se filmen hotell Rwanda, som jag undvikit tidigare.

Bakgrunden

Skeendet

Omvärlden 

Efteråt: Offer och mördare

Innan de kom tillbaka hade myndigheterna samlat ihop oss för att medvetandegöra oss. Vi fick förbinda oss att inte angripa dem eller reta dem, och att vänta till gacaga-rättegångarna med att anklaga dem, inte visa någon illvilja. Till tutsikillarna som sa att de ville hämnas sa mydigheterna att de mycket väl själva kunde hamna i Rilimafängelset. sid 18 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Vi blev undervisade i hur vi skulle uppträda mot de drabbade familjerna. Vi skulle visa oss ödmjuka, försiktiga och ängsliga när det blev gräl, undvika handgemäng när de överlevande betedde sig galet. Likaså skulle vi undvika att drabbas aids och såna där sjukdomar. Och vi skulle lära oss att bränna tegel åt de sörjande änkorna och de övergivna barnen. 

Men lektion nummer ett gällde våra egna fruar. [...] otrohet, oäkta ungar, sålda jordlotter. Vi fick lära oss att eftersom staten hade förlåtit oss, måste vi nu förlåta våra otrogna hustrur. sid 19 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] Ändå kunde jag se att båda sidorna hade blivit ordentligt medvetandegjorda. Hutuerna hade lärt sig att lägga band på sin grymhet, tutsierna att lägga band på sitt agg. sid 20 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Jag skulle kunna se dem skjutas offentligt, en efter en. De högg tills deras egna armar höll på att gå av, mitt på ljusan dagen. Att förlåta dem vore inte mänskligt. Det kan kanske vara Guds vilja, men det är inte vår. sid 23 Antilopernas list Jean Hazelfeld

I grund och botten tror de att de inte längre behöver be om förlåtelse, eftersom de inte har fått något riktigt straff. sid 24 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Man såg inte tutsierna som människor längre, inte ens som Guds skapelser. Vi uppfattade inte längre världen som den är, jag menar som ett uttryck för Guds vilja. Det var ingen konst för oss att döda dem. Det var därför som de av oss som bad i smyg gjorde det för vår egen skull, aldrig för våra offer. sid 33 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Jag tror inte på dem som säger att vi har nått gränsen för det ohyggliga för sista gången. När ett folkmord har hänt, då kan det hända igen, när som helst och var som helst, i Rwanda eller någon annanstans - om orsaken fortfarande finn kvar och om man fortfarande inte vet vilken den är. sid 86 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Rwandas öde är unikt i världen, eftersom det nästan omedelbart efter folkmordet tvingar offrens familjer att leva sida vid sida med mördarnas, anstiftarnas och planerarnas familjer. sid 96 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Ingen tutsi skulle våga leja en giftmördare för att hämnas folkmordet, och ingen giftmördare skulle pröva att göra det. sid 173 Antilopernas list Jean Hazelfeld 

De var rädda för inkotanya-rebellerna, men mest av allt hade de stora förväntningar på att kunna lägga under sig landet, rensa ut tutsierna, ta deras jordlotter och äta upp deras kor. sid 197 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] delar upp sig i två grupper, [...]  växlas mörka blickar, [...] försöker blanda sig i samtalet utan att någon tar notis om det [...] vägrar besvara en hälsning. [...] det ständiga ledmotivet - "försoning"? sid 260 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Tutsierna arbetar inte som förr, det märks. De förblir sorgsna. De fortsätter att ha det svårt...[...]

Medan hutuerna, de känner sig stärkta, de trodde att det var ute med dem för gott[...] Men så blev de frigivna. Det är därför de tycker att försoningen är väldigt bra. sid 261 Antilopernas list Jean Hazelfeld

De högg ju ändå så mycket de orkade utan att ställa sig en enda fråga om vad det var de gjorde. Det är just det som är det allra märkligaste. Frågor som: Om jag hugger så här mycket, kommer det att lösa mina problem? Kommer jag inte en vacker dag att sakna grannarna som jag har lämnat att dö nere i träsket? Om jag dödar på det här viset, kommer jag då inte att bli dödad i min tur? sid 269 Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] tyckte vi inte att det var lika farligt att använda macheten som att bli hånade eller ut skällda för att vi inte gjorde det. Detta är en sanning som ingen som inte var på vår sida kan begripa, och nu kan den plåga mig. sid 285 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Om en människa har insett att hennes liv är slut, om hon en gång har känt att hon inte kommer att överleva, då har hon sett in i tomheten i sitt innersta och det glömmer hon inte. Om hennes själ har övergivit henne för en liten stund, då kan det vara mycket svårt för den människan att hitta tillbaka till livet igen. sid 302 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Religionen. 

Nej, jag är inte utled på allt det där. Jag har inte lust att strunta i alltsammans bara för att jag är troende. Att vara kristen hjälper mig att acceptera de besvikelser som möter mig i livet. Om grannarna den där ädesdigra aptilmånaden uppriktigt hade tänkt på människan som Guds avbild, skulle de inte ha svingat sina macheter. Vad vi önskar idag är inte att glömma. Jag vet inte vad vi önskar oss. Tyngden av det förflutna kommer inte att minska. Att hugga ned sina grannar som djur är fruktansvärt. Det är emot människans natur. I generationer framöver kommer människor att berätta om detta. Jean-Pierre Habimana, före detta fånge, hutu. sid 21 Pappas blod av Jean Hatzfeld. 

[...] reagerar de troende tutsierna tvärtemot hutuerna. Tutsierna vände sig omedelbart till Gud, de skyndar sig att ta sin tillflykt till kyrkorna i Nyamata och N´tarama. [...] Hutuerna däremot överger kyrkorna, utom dem dit tutsierna har flytt. Dit går de för att döda. sid Antilopernas list Jean Hazelfeld

[...] hutuerna sjunga att Gud har förlåtit dem. [...] han är inte rädd för någon människa och inte för Gud och inte för att hamna i fängelse igen. När vi möter varandra på vägen tar vi i hand. Jag gör det för att inte bli illa sedd av Gud, för att inte dra hans onda öga till min familj. [...] När det gäller jordelivet väntar jag mig inget av Gud. sid 231 Antilopernas list Jean Hazelfeld

När jag predikar talar jag om Gud, om medlidande, om försoning. [...] Men om man berör dödandet, då blir hutuerna arga, de blir mörka i ansiktet och stämningen är bruten. Dödandet är inget ämne som passar i mässan, det retar upp hutuerna. De kan resa sig upp mitt under predikan och gå sin väg för gott, Om jag agerar glädjedödare, då tömmer jag min kyrka. sid 238 Antilopernas list Jean Hazelfeld

Förut byggde vår uppfostran på religionen. Rwandas skolbarn brann i tron och prästerna visade upp sig och var mycket respekterade. Nu vet vi att människorna som blev nerhuggna i kyrkan hade samlats ihop av prästen.

Hur kunde det ske.

Bohman, Therese: Andromeda ***

Det är härligt att hålla i en lagom lång, lagom stor bok och läsa den nästan utan pauser. Dessutom en bok som har ett innehåll av litteratur, gammal god litteratur, vilket även omslaget visar med sin bokhylla, innehållande böcker från uppsprättandets epok. Och med citat som visar att författaren är på samma våglängd som en själv. 

Själva historien är dock inte särskilt intressant. De två huvudpersonerna har en slags vänskap som aldrig går över gränsen till något annat. Och frågan är, utnyttjar någon den andre? Kanske helt omedvetet men ändå. Kanske är det ändå två ensamma själar som möter sin tvillingsjäl? Två skepp som möts i natten helt enkelt. 

Bohman skildrar ensamheten genom dessa två lite tråkiga personer. Det känns ändå lite vemodigt efteråt.

Lundgren, Andrea: Den underjordiska solen ***

Det är framförallt språket som jag gläds åt i Lundgrens bok. Det flyter både lätt och tungt, som att det följer en älv med forsar och lugnvatten om varann. 

Själva historien känns inte ny på något sätt, därmed är den liksom bara bakgrunden för orden. Människorna finns men är det inte bara Mela och Sasja egentligen

Särskilt muntert är det ju inte, men naturen och djuren levererar trots allt styrka. Dessutom är temat åter till barndomens stenar intressant, att det kan innebära inte bara glädje som de flesta skildringar gör, framförallt innan det händer. Men här lever mörka minnen kvar och dyker upp hela tiden. 

Slutet visste jag redan från början men hoppades på ett annat. Varför? Är jag gammalmodig eller mån om vissa regler. Jag vet inte...