Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2010

Av violen - 23 juli 2010 14:30

Shelley, Mary: Frankenstein***


Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.


Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?


I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.


-----------------------------------------------------------------------------------------------


När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 








När jag läste boken var mina tankar:


  • Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
  • De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
  • Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
  • Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
  • Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
    Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

  • längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
  • nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
  • cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
  • empirismen tydlig
  • sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
  • gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
  • spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
  • Vad menade producenten med filmen:
  • Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)
  •  
Av violen - 13 juli 2010 11:30

Krusenstjerna, Agnes von: Den blå rullgardinen ****


Länge har jag sneglat på fröknarna von Pahlen. Och då talar vi decennier. Men aldrig kommit till skott förrän nu i och med Martinas läsutmaning Skrivande svenskor  Och jag blev positivt överraskad. Visst, boken är väldigt högtravande skriven med många porträtt som säkert skulle gå att analysera varenda ett. Men jag gillade att Krusenstjerna i nästan varje mening hittar en slags essens, som t.ex när hon beskriver moderns död


Det ofattbara som hänt sökte hon icke fatta. Hon tyckte att inne i det som förut synts som ett enda stort mörker nu tänts en fladdrande ljuslåga. Hon lutade sig fram med drömmande ögon. Det var ett litet barn som höll upp ljuset i sin hand. Hon hörde dess späda nakna fötter mot marken. Så gick människan genom en natt av gåtor ensam med ett fladdrande ljus. Ett sådant mod! Vad hände med henne sedan, när ljuset slocknade? Tändes lågan, den lysande själen, då i en annan värld långt borta? sid 29

  

Men det är naturligtvis inte språket och dess inträngning i både det mänskliga psyket och naturen som gjort att Krusenstjernas böcker fortfarande läses. (Naturskildringarna är också riktigt bra, jag är ingen vän av sådana, om jag nån gång hoppar i en text är det vid de partierna. Men här kunde man verkligen känna naturen. Jag blev nästan förflyttad till min barndom där hemma på småbruket med skogen runt knuten och tänkte, ja men visst, så kändes det ju! Fast jag inte skulle ha kunnat sätta ord på det själv).

Nej det är ju som skildring av det kvinnligt sexuella som Krusensjerna fortfarande röner intresse. Som det står i I gränsland av Eva Adolfsson:

Samtiden läste Fröknarna von Pahlen som realistiska sedeskildringar och kvinnostudier. sid 39

men:

Drömbilder, sexualsymboler, sagans häxor och viduner - det är sådana realiteter som möter Petra och Angela på deras väg mot lyckan. Fröknarna von Pahlen blir ett psykodrama om kvinnans kamp för att finna sin plats i världen som älskande människa.

I det drömartade symbolmättade kan man se Krusenstjernas djupa samhörighet med tidens freud- och junginspirerade avantgarde. sid 41


Det är nästan så att man önskar att von Pahlen serien skulle ha varit obligatorisk läsning för flickor vid den tiden den skrevs. Jag blev imponerad och kände när jag läst Adolfssons essä att jag känt rätt. Här finns en symbolmättnad utan dess like, parad med klar realism (födseln av kalven t.ex.)


Jag ska inte göra någon djupare analys (då blir jag fast hos fröknarna resten av sommaren) men kan konstatera att de kvinnliga författarna har en:

strävan att "dekonstruera och rekonstruera" den manliga litteraturens kvinnorbilder.  sid 36


Inte konstigt att de mötte på motstånd!


Jag rekommederar verkligen en läsning av essän; Det uppbrutna kvinnoteckenet: Agnes von Krusenstjerna, Moa Martinson i Eva Adolfssons bok I gränsland.


Det blir ett nytt lån av den boken till nästa författare Moa Martinson.




Läst 2010

Av violen - 11 juli 2010 20:19

 McCall Smith, Alexander: Tedags för normalt byggda damer ***

 

Med tvekan godkänt även om jag läste boken med vanlig behållning. Men det var nog den naivaste boken på länge tror jag. Den lilla vita skåpbilen......nä det gick lite för långt där kände jag.......nånstans måste det gå en gräns ändå.



Läst 2010

Av violen - 1 juli 2010 14:15

Östlundh, Håkan: Jag ska fånga en ängel***


Tveksamt blev det en trea här, Släke var jag ju lite kluven inför, men där fanns det ju så många ovanliga och uttrycksfulla meningar att jag bortsåg från att intrigen inte tilltalade mig och att den föll som en sten på slutet. Det jag såg fram emot då var den här boken, Jag ska fånga en ängel, som verkade så mycket bättre.

Men tyvärr var den inte det. Språket var ytterst måttfullt, inga uppseendeväckande meningar här inte, de tog kanske slut med Släke?.

 Ett relationsdrama som ska få de två att känna sig "levande". Hm.


Här var däremot mordet lite intressant och förlagsvärlden var intressantast! Ett försök att lägga in en gåta om och huruvida det ena eller andra jobbet var mest lovande föll platt och förutsägbart, men allt omkring det var ju lite kul att få veta.

Dock gick det lätt att läsa de 400 sidorna vilket talar för att det verkligen var en stunds underhållning. Och det är ju inte sämst......

Av violen - 29 juni 2010 09:30

 Stasiuk, Andrzej: Världen bortom Dukla**


Hm, den här boken var helt klart skum. I början fick jag läsa alla meningar flera gånger och ändå hängde jag inte med. Tills jag började tänka att jag läste meningar för att de innehöll ord, dvs för språkets skull och inte för att de direkt innehöll någon handling. Och då blev det genast mycket mer läsvärt. Men ändå.


Jag tänkte tillbaka och kom fram till att precis så här trodde jag att nobelpristagare skrev förut, fullkomligt obegripligt. Bara ord som staplades på ord. För så är den här boken faktiskt. Jag försöker verkligen gilla den, men nej. Ibland glimtar språket till men det är så fragmentariskt att det bara blir en gnista. Kanske att alla upprepningar av allt möjligt betyder nåt men vad? Ja inte vet jag.


Den sista delen med kortkorta novellaktiga texter var aningen lättare att förstå och där glimtar språket oftare. Men det var ju inte de texterna som var boken.


Nu har jag läst så många nobelpristagare att jag vet att såhär skriver de inte. Får Stasiuk nån gång nobelpriset blir jag bestört men inte förvånad. Besviken men inte uppgiven. För det kommer ju mera. Så många bra böcker som jag läst sista åren kan jag tänka mig minst tio kandidater........Och höstarna har blivit mer spännande sista åren......:-)



Av violen - 29 juni 2010 09:15

Axmacher, Susanne: Näckrosbarnen***

 

Den här boken gapar över lite för mycket. Den var iofs intressant med syskonperspektivet, som ju ofta anses ovanligt som ämne i skönlitteraturen (vilket jag håller med om). Att vara ett sjukt syskon och att ha ett sjukt syskon, när läste jag nånting sånt senast? Det borgade för en givande bok.

Här var det ju en syskonrelation präglad av rivalitet, avundsjuka och mobbing av ett sådant slag att socialen borde ha ryckt ut ett antal gånger, när nu föräldrarna inte gjorde det.(Kanske för att det var en  överklassfamilj vilket jag inte riktigt tyckte kom fram i någon högre grad).

 Det var ju dessutom kryddat med yngsta dotterns hjärta, vars operation beskrivs som lyckad men där hjärtat nämns ett alldeles för stort antal gånger med sin (psykiska) smärta.

Boken skulle helt klart ha vunnit på en större koncentration, det är ju en roman och inte en film som behöver exotiska miljöer med sand och krig för att hålla intresset vid liv. Claras liv med sina syskon skulle ha räckt gott och väl.

Själva syftet med boken borde väl vara att barndomstrauman bör bearbetas, ja måste bearbetas, annars går det omkring en massa människor med våldsam ilska och hat inom sig i vårt samhälle. Vilket vi väl alla vet redan eller hur? Av mycket mindre anledning än det som händer i den här boken där man till slut tänker att hur står Clara på benen? Jag känner verkligen med Clara men skulle ha velat veta lite mer hur syskonen tänkte om henne.  


Boken var ändå intressant och ville verkligen bli utläst. Men det var för mycket småsaker som störde, trådar knöts inte ihop (vad hände med Claras händer egentligen?) och känslorna luktade (?). Läste i en recension att en hel del research var undermålig också. En bisak men ändå.......


Axmacher har mycket att säga och hon gör det bitvis bra. Nästa bok har potential att bli bättre......"kill your darlings" bara........


 

 

Av violen - 18 juni 2010 17:30

Kadare, Ismail: Stäppgudarnas skymning ****

 

Ah, Kadare! I början var dock den här boken riktigt seg och jag tänkte att det kanske berodde på att den inte utspelade sig i Albanien. Men sen tog den fart och jag har sällan läst nånting så vanvettigt inborrande om författarskolor (?) och politik som det här. Nånstans vet jag att här är en kärna till den ryska litteraturens våldsamt depressiva storhet! Även om den beskrivs utifrån, och självbiografiskt, av en albansk utbytesstudent.

Boken innehåller så mycket att jag blir nästan yr medan jag läser den, en yrsel som består nu när jag ska beskriva den. Vad ska jag ta med? Jag inser att det måste bli minimalt och hänvisar till Världenslitteraturs förnämliga recension av boken där även en sammanfattning ingår.

Ok, nobelpriset och Sverige är med en hel del men det tar jag sist som vanligt.

En enda mening som visar Kadares sätt att med några få ord göra språket vackert:

Jag såg hur min andedräkt stelnade framför munnen på mig och jag skulle inte ha blivit ett dugg förvånad om jag fått se den falla till marken och splittras i tusen fina kristaller. sid 160

 

I senare delen befinner sig huvudpersonen alltså i Moskva och på sitt studenthem talar han om för sin ryska väninna/älskade hur studenthemmet är uppbyggt, under en hissfärd.

På första våningen bodde nybörjarna vid institutet, de som ännu bara begått några få litterära synder. På andra planet litterturkritiker, konformistiska pjäsförfattare, livets blankpolerare. Tredje... kretsen innefattde de malltrogna, lismarna och slavofilerna. Fjärde kretsen kvinnor, liberaler och de som blivit besvikna på socialismen. Femte kretsen baktalare och angivare, Sjätte kretsen de nationslösa, dvs. de som övergett sitt språk för att skriva på ryska... sid 104

 

Sjätte kretsen, regimkritik så det förslår, där stäppgudarna breder ut sig både mot lettland och balkan, och där bor även utländska studenter som huvudpersonen.

Boken är tidvis riktigt humoristiskt skriven, jag log flera gånger fast jag inte tror att det var meningen. Jag kunde också känna en igenkänning till Mästaren och Margita, nånstans var den lite burlesk med sin fylla och sina litterära uppkastningar och manuskriptet som var på avvägar i slummiga rum. Det var fantasy utan fantasy, bara våldsam sanning.......sanningen överträffar dikten. Ingen behövde flyga iväg på en kvast utan istället kastar en mongol sig i förtvivlan ut och se, ingen kvast fanns tillstädes. That´s life!
Jag gillade den verkligen!



Och så antiflirten måste man nästan säga, med Sverige och Nobelpriset. Fast det är såklart ironiskt menat, tror jag i alla fall! (?)


Först berättelsen om legenderna som Kadare med förkärlek ju har med i sina romaner (till vilken nytt kan man nu undra se nedan!!!):

Den bosniska versionen tjänade som inspirationskälla för Ivan Andri´cs roman, Bron över floden Drina som gav honom nobelpriset. sid 31f.

 

Jag visslade till. Det var alltså allvar. En roman vid namn Doktor Zjivago hade fått nobelpriset. Det var en dålig roman, riktigt dålig. sid 119

 

Alla talade bara om detta, en del häftigt, andra mer försiktigt. Noblepriset, vilket jävla pris! Det var från Skandinavien det onda kom.

 - Men om nu Sjolochov åker till Sverige vartenda år för att inte Svenska Akademien ska glömma bort honom? sa någon bakom mig.

 - Du ska inte snacka så mycket, blev svaret.

 - Vad är nobelpriset för nånting? frågade Taburokov en av Jungfrurna från Vitryssland. Jag tycker jag känner igen namnet.

- Det är en giftgåva från den internationella borgerligheten, förklarade hon. sid 125

 

Nästan alla på vår kurs hade skrivit insändare som de nu gick och väntade på att få se i tryck. Bland dem var Taburokov, som fortfarande hade för sig att nobelpriset var ett påfund av amerikanska regeringen i maskopi med New Yorks judar, och Maskiavicius, som kvällen innan hade sagt att Pasternak var hundra gånger bättre än resten av sovjetlitteraturens slödder. sid 128.

 

Ha, ha skrattade han illvilligt. Nobelpriset, tänka sig! sid 132

 

Av det skrivna om just nobelpriset kan man inse att det trots allt, i fallet med ryska författare, uppfattats som ett slags politiskt pris. Och dessutom ett pris som inte var direkt uppmärksammat efter förtjänst. Men ändå, intressant att lägga märke till då det inte framställs i någon direkt förtjusande dager......:-) Ironiskt som sagt (hoppas jag).

 



------------------------------------------------------------------------------------------- 







Kadare själv har tröttnat, hans röst vill tystna enligt den här intervjun. Och jag blir smått chockad, Bröllopet som jag verkligen gillade tycker han själv är hans svagaste bok!!!! Han har helt enkelt skrivit tillräckligt och är trött på politik.


"Om de gamla sederna och myterna han använt så mycket säger han ”det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.” "


Precis som artikelförfattaren blev vid intervjun av författaren som hon så beundrat, precis som hon blir jag........förbluffad. Men när jag hämtat mig måste jag säga. Bravo Kadare! Ärlighet varar längst! En sann förmedlare av orden och dess makt inser när orden tagit slut! Och är medveten om sina uppkastningar.

Trots DN:s artikel vill jag fortsätta tills jag läst allt av Kadare. Och då inte bara för innehållet (som tydligen är liiite fööör konstruerat) utan för ordens magi, en gåva som han tydligen inte vet om att han har eller i alla fall haft!

Av violen - 16 juni 2010 11:00

 Kjersén Edman, Lena: Godhet i litteraturen och i livet ****

 

Den här, till formatet, lilla boken, innehåller så mycket visdom. Och intressanta iakttagelser. Men jag är iofs inte förvånad då Kjersén Edman tillhör en av mina absoluta litteraturvetenskapsfavoriter.


Här finns många citat, en del kan jag hålla med om andra inte. Jag skriver ner dem mest för min egen del, så jag kan återvända till dem tills jag införskaffat boken till min egen hylla!


Godhet, menar han (Mankell, min anm) är medfödd - men den kan besudlas. Ondska, däremot, är inte genetisk. [...]Ondska är en omständighet som kan ryckas upp. sid 28


Inlevelsen i att var någon annan är humanitetens hjärta. Det är alltså en moraliskt god handling att försöka leva sig in i en annan människas medvetande. sid 36. (McEwans tankegångar)


När du försonas och är försonad är du inte längre splittrad, delad. Du är en. Du är dig själv, en hel ansvarstagande människa med förmåga till inlevelse. sid 39


God litteraur, liksom annan god konst, kan få oss att förstå vad det innebär att vara en människa med ett samvete. sid 43


Han (Horace Engdahl, min anm) har djärvt påstått att Selma Lagerlöfs romaner betvingar läsaren att uppleva sin egen godhet. Att läsaren av Gösta Berlings saga [...] (uppräkning av Lagerlöfs titlar min anm) faktiskt blir en bättre människa än vad hon trodde att hon var! sid 76


Att vi och bara vi har möjlighet att förverkliga Guds barmhärtighet. Vi har blivit skapade för det. (Ur Ekman: Skraplotter) sid 83

Men i det lilla. I att, som präst, mer tjäna människorna än en obarmhärtig Gud.  (Ur Ekman: Skraplotter) sid 85

 

Sammanfattningsvis gav den här boken mycket att grunna på. Och jag måste erkänna att väldigt mycket att det Kjersén Edman skriver skulle kunna vara, och är, mina egna tankar. Inte konstigt att jag tycker boken är bra!  :-)


Och min läsa lista fylldes på ordentligt, se nedan.

Om det finns böcker som inte är med som ni tycker borde vara med kanske det bara är så enkelt att jag redan läst dem!



Ranelid: Mästaren

Mankell: Comédia infantil.

Kjaerstad: Förföraren, Erövraren, Upptäckaren.

Oates: Stor i käften

Kundera: Odödligheten

Lee: To Kill a Mockingbird

Lagerlöf: Körkarlen

Hoeg: Den tysta flickan

Dostojevskij: Idioten



Läst 2010


Fackbok G



Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards