Edvall, Karin: Vinkelgatan 53 ***

Egentligen är den här boken inte en trepoängare, det finns vissa brister. Det haltar i tidsperspektiv, vilket jag inte gillar i böcker. I researchen likaså. Läseböcker från gamla tider verkar ha blandats ihop med författarens egen tid t.ex

Dessutom greppar den så otroligt mycket och det blir inte någon direkt fördjupning, det händer saker slag i slag och kvinnorna ges inte tillräckligt utrymme. Själva meningen med boken är oklar, den benäms på flera ställen som en deckare (?) men att Thea dör obemärkt känns som en parantes.

Hade det varit en deckare skulle det däremot ha fungerat, då den genren nuförtiden består i snabba överblickar av människors liv och det är kommissarien, juristen, journalisten som fördjupas i bok efter bok. Här fanns inte den personen med.

Men den skildrar i alla fall en intressant historia som skulle ha utgått enbart från Thea och låtit de andra kvinnorna förblivit skuggor.

Det känns som att det funnits dubbelt så mycket text och att strykningen gjorts med osthyvel, lite här och där, istället för att lyfta bort en hel karaktär, vilket boken skulle ha vunnit på.

Edvall har skrivit fler böcker och jag tror att debuten, Boken om Tora är mycket bättre. För handlaget finns, men i just denna bok inte engagemanget.

Sjón: Skugga-Baldur ****

Den här, till innehållet stora men till omfånget lilla roman, är oerhört komplex. Och hur skriver man ketchupeffekt med litterära preferenser?

För så här är det: den här boken spänner över ett så allomfattande och allmänmänskligt problemområde att den skulle ha kunnat vara skriven var som helst i världen. Jag fick en känsla av varma nätter i afrika trots att den innehöll mest snö och laviner. Den skulle ha kunnat vara skriven av en afrikansk författare nämligen (jag har ju läst en del senaste tiden). Eller vilken författare som helst som ärligt närmar sig människorna.

Boken är full av etiska tankegångar trots att den inte moraliserar. Hur bär sig karln åt när han tänker ut en sån här historia? Isländsk saga blandas med naturlära, hämnd med hat, cynisk fosterdiagnostik med acceptans, uttnyttjande med kärlek, en man som blir sin skugga, djuret i sig - och däremellan

- Jag har skådat kosmos! Det är gjort av dikter!

sid 65

Ord på ord på ord och så plötsligt (se ketchuppeffekt), förlossas läsaren när allt uppdagas, alla bitar faller på plats och jag inser att här finns material för en analys utifrån en massa infallsvinklar, intertexter och genrer.

Ah, en bok helt i min smak!

Wahl, Mats: Ormfågel ***

Opal förlag, tack för boken som jag fått genom Enbokcirkelföralla!

Jag säger bara, om inte en person som jag hört berätta, under en period jobbat i en skola liknande Brantingskolan i boken Ormfågel skulle jag lätt kunnat avfärda boken som överdriven. Och samma sak, om inte en modig mamma hjälpt sin dotter i en skola som heter Bjästaskolan, skulle jag också lätt kunnat avfärda den här boken som, just det, överdriven.

Nu vet jag att den tyvärr är helt sann. Jag blir beklämd, dyster, nervös och arg när jag läser Ormfågel. Vart är skolan på väg? Har jag sagt i snart tjugo år. Jag skakar bara på huvudet av missmod åt den här skildringen, skriven med stor insikt och ett stort mod vill jag tillägga. .

Jag har inte läst någon bok av Mats Wahl tidigare, men kände direkt att Ormfågel var välskriven. Dialogen känns trovärdigt korthuggen, Havelscitatet gick att få in med ett anpassat grepp och det med mera förklaras i slutet av boken. Och ok det är en ungdomsbok men lika mycket en debattbok, vilket slutordet och den uppföljande boken När skolan havererar vittnar om. Wahl vill väcka debatt och jag hoppas han kommer att kunna göra det!

Frågor i Enbokcirkelföralla!

Delta även du och diskutera om hur man kan förebygga utanförskap och ungdomars utsatta situation i skolan.

Hur kan vi få skolan bättre och hur kan man få alla att känna sig delaktiga i sitt eget liv. Det måste in mer resurser i skolan i form av vuxna människor. Och ledarskapet måste styras upp. Rektorerna måste ta sitt ansvar.

Bör vi ge barnen mer makt över skolan och sin egen situation eller är det vuxna, enbart, som ska ha den makten. Jag tycker att de vuxna ska ta sitt ansvar. Visst, det ska finnas en dialog med barnen/ungdomarna men de ska inte behöva känna att de, mitt i sin pubertet, pluggande för höga betyg och kanske dessutom med jobbigt socialt liv ska måsta ta även det ansvaret att styra upp sin och andras skolgång. Nej, mer kloka vuxna som bryr sig.

Hur ser vi ett utanförskap? Förstår inte riktigt frågan men om det är hur barns utanförskap visar sig i skolmiljön tror jag att det bara är att vara intresserad och se sig omkring. Vem blir aldrig inbjuden till grupparbeten? vem sitter för sig själv i matsalen och på rasten? Att bygga upp ett förtroende med dessa elever så att de till slut inte bara svarar bra om man frågar hur det är. Men det kräver tid engagemang vilja och empati vilket stressade lärare knappast har. In med fler vuxna i skolan.

och hur kan vi ändra den hårda attityd som idag, tyvärr, är ett signum i många skolor. Otroligt svårt tror jag. Börja på dagis kanske nästa generation kan räddas.

Oksanen, Sofi: Utrensning *****

Jag mår illa efter att ha sträckläst denna imponerande roman. Stalins kossor var rörig fast den grep tag men den här boken gick under huden och var dessutom helt klar i sitt genomförande. Den är väl värd sina pris!

Dessutom är den komplex och genreöverskridande med sitt innehåll av historisk roman (Estlands historia), samtidproblemsroman (trafficking), relationsroman (systrarnas relation), kärleksroman, hembygdsroman, andravärldskrigsroman (vad kallar man det?), feministisk roman. Och har även drag av thriller, spänningen stregras. (Eller varför inte deckare? Mordet finns ju där, även om det inte är mord utan överlevnad). Suveränt! Här skulle det gå att göra en uttömande genreanalys.

I sin första version var den en pjäs och det går att känna, Oksanen skapar rum i romanen där människorna går ut och in i dörrarna, Estland, Vladivostok där människorna i romanen lever. Och rum i rummen, där övergreppen sker, alltid mot kvinnorna. Samma slags herrar både nu och då och samma slags våld, mot kvinnors svaghet, sexualitet, beroende. Skräcken ekar över sidorna och scenen. Den lyckliga horan (som jag personligen inte anser existerar vilket härmed bevisas) är här bara ett smutsigt stycke kött, ett horkött. Sanningen skildras med brutal uppriktighet.....inga omskrivningar. Illa, jag mår illa! 

Historien är ytterst fascinerande, meningarna glöder. Här två exemepl från vardera huvudperson:

Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem.

sid 51

De som kom från lägren klagade aldrig på något, de var aldrig av annan åsikt och de gnällde inte. Det var outhärdligt. Aliide kände en stark lust att slita loss deras rynkor vid ögonen och fårorna i deras kinder, rulla ihop dem till ett nystan och kasta det tillbaka på tåget som gick bortom Narva.

sid 228

Jonna Fries skriver i tidningen Kulturen

Utrensning är en brutal berättelse, där den förintande skammen och viljan att överleva går sida vid sida. Resultatet är lika fasansfullt som det är välkomponerat.

Jag håller med.

Lönnaeus, Olle: Det som ska sonas ***

Svenska Deckarakademins pris: bästa svenska debut 2009 fick den här deckaren. Och nu har Lönnaeus fått även Vuxenskolans författarpris för sin debutroman "Det som ska sonas". Lönnaeus får priset för att "han beskriver stämningar, knyter ihop nu och då i skarpa ögonblicksbilder och visar på hur starkt det förflutna lever kvar och påverkar människor i vår tid.",

Det var pga debutantpriset som jag läste den här boken. Och den stack ut. Faktiskt. Som böcker som får priser brukar och ska göra.

Den inbjöd till stäckläsning trots att den hade en lågmäld ton. Kändes lite intressant med de två morden i början, det gick att se löpsedeln framför sig precis som man gjort flera gånger senaste åren. Själva historien var väl också intressant med nyfiken grävande journalist med lite väl dramatiskt förflutet vilket dök upp med några kapitels mellanrum och inte hade någon direkt mening tyckte jag. Men greppet att inte ha med någon schablonmässig kommissarie kändes befriande. Och det där med återkomsten är ju alltid intressant. Det förflutna bär vi ju alla på.

Länge förstod jag inte varför den fått flera pris men sen insåg jag att den påminde om Per Pettersons Ut och stjäla hästar som först efter ett tag kom in på andra världskriget. Den kopplingen kanske kändes långsökt men varför inte? Det gick ett stråk av kalla vindar genom texten när allt uppdagades.

Boken är värd sina pris, den påminner om något vi aldrig får glömma. Aldrig!

Craveirinha, José: Att stava till ett kosmos **

Mocambique kommer denna poet ifrån. Dikterna kommer från fyra olika samlingar och de tilltalade mig inte alls. De enda som jag stannade upp inför var dikterna till hans döda hustru Maria, särskilt denna som jag tycker förenar sorg och skapande:

Stavelser:

Jag sätter mig vid maskinen. Jag skriver

Tangenterna vacklar under mina fingrar.

Snett och vint radas bokstäverna upp.

Är det min gamla maskin som har ångest

eller det slitna färgbandet kanske?

För på det rena, vita pappret

kommer det suddigt fram

fem bokstäver:

Maria.

sid 46

Bibliophilas läsutmaning

Läst 2010

Östergren, Petra: Berättelsen om Esmara***

Jag läste Östergrens förra bok Att komma till ro med det allra värsta gillade den och fick den här nya boken, den första i en planerad trilogi, som recensionsex av Piratförlaget. Och nu har jag läst den.

Fascinerande tror jag är rätta ordet om den här boken. En fascinerande, ovanlig och ömsint skildring av Tornedalen där temat från Att komma till ro..... börjar berättelsen men sen kommer i skymundan, även om den på något sätt ändå genomsyrar den hela tiden. Och det varvas med dess motpol, huvudstaden och dess fastigheter, gator, klubbar och krogar.

Visste man inte att det kommer fler böcker skulle det ämnet vara allt för fragmentariskt, ja hela boken skulle vara för spretig i så fall. Men nu vet man ju som sagt att det finns mer att berätta. Det kommer (kanske?) ett 90-tal och ett 2000-tal efter det 80-tal som boken skildrar. Tidsmarkörerna är sparsamma men ändå välplacerade. Berättelsen innehåller mycket, allt från olika sexuella uttryck till aids, studier på Handelshögskolan till omåttligt djärva affärer, mörka minnen från barndomen till hisnande vackra meningar och uttryck om Tornedalens natur och människor. Där finns bokens absolut starkaste avsnitt tycker jag. Som t.ex.:

Men hjortronen ville Esmara ta själv, hon ville låta dem mogna så länge som möjligt. Andra hetsade och tog dem för tidigt, men då var kärnorna hårda och sylten blev surare. Hon ville att hjortronen nästan skulle smälta i handen när hon plockade dem. Det var heller inte någon risk att någon annan kom före henne. De vågade inte. I byarna runtomkring visste de att detta var hennes hjortronmarker. sid 109

De affärsmässiga avsnitten var mest transportsträckor för mig. Visst kunde jag bli imponerad och tänka aha gick det till så? ibland men det faktum att Esmara klarade sig själv, var smart och djärv, lesbisk och/eller bisexuell, och "ohyggligt vacker". sid 161 och hade förmögen släkt om än lite excentrisk och dessutom befinner sig i händelsernas mitt vad det gäller feminismens många nya uttryck, dock utan att ta för hårt på det, bäddar ju för att här finns en riktig he-kvinna som inte behöver männen för att komma framåt här i världen. Annat än som hjälpredor. När kärleken slår till ordnas det också på ett ovanligt sätt, både med och utan en man om man säger så!

Boken var lite vag i början för att bli riktigt intressant efter ett tag och sen tappade den lite på slutet. Så många händelser så lite tid kunde jag känna de sista sidorna. Kanske är fokus riktat mot fortsättningen, det gick att ana i en liten cliff-hanger om att ekonomin är i gott förvar inför kommande prövningar även om hjärtat inte är det......

Bonus: såsom varande bokintresserad var ju Alarik en trevlig bekantskap för mig, antikvariatiska diskussioner gjorde inte boken sämre på något sätt utan tvärtom!

Jag kommer helt klart att läsa Östergrens två kommande böcker om Esmara, önskar nästan att de fanns redan faktiskt.

Recensionsexemplar. Tack!

Gappah, Petina: Sorgesång för Easterly***

2009 fick Gappah Guardian First Book Award med motiveringen:

Novellernas vackra enkelhet, som förklär den krassa politiska verklighet som utforskas i dem.

Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Novellerna i den här boken matchar inte varken språk eller innehållsmässigt de flesta afrikanska böcker jag läst det senaste året. De är faktiskt enkelt skrivna, och det kändes märkligt att Gappah fått en sådan uppmärksamhet. De har ju varit publicerade tidigare i olika sammanhang och om de ska läsas hastigt en och en kan de ju fylla sitt syfte väl rent stilistiskt.

Och det är sant att den politiska verkligheten hela tiden finns i bakgrunden. Och Sjukdomen har fått röda läppar för nånting måste förklädnaden benämnas. Så trots allt berörde de och kommer att finnas i bakhuvudet när jag läser mer från Zimbabwe. Och kanske mer av Gappah framöver.

Läst 2010

Enbokcirkelföralla

Bonus: ny novell av Gappah

----------------------------------------------------------------------------------------------

om Sverige: Hans hustru samlade oss omkring sig i en liten krets av utländska kvinnor vars makar hade gift sig med dem i exil. Några kom så långt bortifrån som Jamaica, England, Sverige, några från Ghana, Swaziland, Sydafrika. Vi pratade engelska utan att känna att vi behövde be om ursäkt för det och drack vin och såg på film i premiärpalatset. sid 25