Ajvide Lindqvist, John: Låt den rätte komma in***

Nu har jag äntligen läst denna omtalade bok. Och det ångrar jag inte, den var.....fascinerande. Det som är kvar efter att ha läst boken är utanförskapet och därmed samhällskritiken, som Gösta förmedlar den till Lacke. En svidande kritik mot området Blackeberg....

Inte så. Här. Här. Hela skiten. Blackeberg. Alltihop. Dom här husen, vägarna man går, platserna, människorna, alltihop är bara...som en enda stor jävla sjukdom, fattar du? Det är som nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli ... perfekt, va. Och på nåt jävla vänster blev det fel istället . Nåt skit. [...] Så att man går här mellan husen och bara känner att...nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du? sid 294 pocketupplagan.

Eftersom jag läst den i en Bokcirkelföralla svarar jag på frågorna och det får bli min reflektion........

1) kan du beskriva din bild av Oscar?

Oscar är en symbol för alla dessa utsatta och mobbade barn som finns på våra skolor. Jag tycker att Ajvide Lindqvist verkligen har lyckats fånga Oscars liv, en pojke som har god kontakt med sin mamma och även till viss del med sin pappa faktiskt. En tänkande ansvarstagande (drar in pengar själv) pojke som bara inte får blomma ut, och därför kan dras till nånting, vad som helst som han tycker ger honom något........jag känner starkt med Oscar......jag gillar att han fick hämnas......

2) vem behöver vem mest av Oscar och Eli?

Eli behöver Oscar och Oscar tror att han ska få något, kärlek vänskap, av Eli och därför vill han behöva henne/honom.

 Eli träder in och gör det som krävs för den mobbade Oscar till slut, något samhället borde ha gjort fast kanske inte så drastiskt iofs. Jag tycker ju att den här boken är samhällskritisk och det visar sig här när skolan inte kan hindra mobbingen.

3) John Ajvide Lindqvist skildrar ett utanförskap med vampyrtema. Hur ser du på det? Funkar det? varför? varför inte?

Funkar och funkar.........det funkar på så sätt att en grupp som aldrig skulle ha läst om detta utanförskap gör det. Och det är väl iofs bra. För mig funkar det med skildringen av utanförskapet, riktigt bra skrivet måste jag säga. Insiktsfullt, även om jag tycker att han skulle ha lämnat katterna utanför ;-) gillar katter nämligen.......

Men vampyrtemat är ju helt vrickat tycker jag. Men fiktion som fiktion, det är en ryslig saga helt enkelt........med sensmoralisk undertext som de flesta sagor.

4) har du läst någon bok av John Ajvide Lindqvist innan? isåfall, vilken är din favorit?

Pappersväggar har jag läst och skrivit ingående om. Jag tycker att den här boken helt klart var bättre än novellsamlingen, men han skriver bra Ajvide Lindqvist, fast bättre i det långa formatet där personskildringen är riktigt bra bearbetad. Att Eli känns diffus och dessutom asexuell (en märklig vinkling) gör inget för de andra personerna är faktiskt levande. Eller kanske inte personerna men miljön känns helt glasklar.

5) Vilket betyg vill du ge ”Låt den rätte komma in” ?

I början var det helt klart en fyra, jag läste och läste och tyckte att den var så vansinnigt bra skriven! Men sen hände plötsligt nånting, ju mer utstuderat det blev ju mindre intressant blev det. Jag ser ju nästan aldrig skräck men om jag ser det blir jag bara så full i skratt, det är så vansinnigt overkligt. Och så blev den här boken också allt eftersom. Så den slutar som en trea därför att Ajvide Lindqvist verkligen är bra på att skriva, men ämnet liksom bara flippade ur. Skulle nästan kunna tänka mig att läsa mer av honom ändå.....

Men det där med skräcktemat och vampyrer osv. nej det är bara inte min grej. Dessutom tycker jag att han inte riktigt lyckas få med den andliga dimensionen och intertexterna till den religiösa världen som gör skräckfilmer så djupa. Det kan göra att jag ryser ibland och är något som helt klart saknas i boken. Jag känner istället att det är en samhällskritik i den som nästan stör mig. Pockettidningen R blandad med Dracula. Konstigt!

Öhlin, Per Robert: Den mentala orgasmen***    (Doebb)

1) vilken av de sju kategorierna tror du att du tillhör?

Det låter förmätet men jag tycker att jag känner mig mest som en hjälte. Jag är ofta steget före, tänker ännu ett steg längre, struntar i konventioner och regler. Tyvärr är jag inte i ett sammanhang där jag kan leva ut min kreativitet utan enormt motstånd, så jag måste ofta ligga mycket lägre än jag skulle vilja.

2) Vad betyder kreativitet för dig, hur ser du på det. Och vad definierar en kreativ person?

När jag, efter ett antal tester bl.a en mer seriös under utbildningen, insåg att jag verkligen är en kreativ person har jag börjat förstå mig själv mycket bättre. Tyvärr är jag som sagt inte i tillåtande sammanhang och därför hindras mitt kreativa tänkande hela tiden.

En kreativ person hittar inte bara på nya idéer utan är även fördomsfri och tänker utanför ramarna, se nedan, och framförallt är en kreativ person modig. Vågar misslyckas och erkänner det. Och vill förbättring, även om det inte uppmärksammas, dvs ett visst mått av ödmjukhet är också inblandat hos en genuint kreativ person.

3) Per Robert Öhlin använder uttrycket ”think outside the box” ”att tänka utanför boxen” och han förklarar även vad som menas med det uttrycket. Hur ser du på det? Är det bra att tänka utanför boxen? varför? varför inte?

Det är absolut bra, det gör jag hela tiden, se exemplet här:

Som i helgen, två höga billybokhyllor som måste fästas i väggen flyttades till ett rum där inget fick fästas i väggen. Alltså, de skulle inte gå att använda......

Då kom jag på att lägga dem på varann istället, vips blev det en låg bänkhylla med massor av plats för pärmar, lådor osv och en lång hylla att ställa grejer på ovanpå. Och inget fäste i väggen behövdes……och hyllan slapp tillbringa sin tid i ett sunkigt förråd. Plus att jag fick tillbaka en liten lägre hylla som jag tänkt låna ut, den behövdes inte!

4) Vad tycker du om ”Den mentala orgasmen” är det en bok för dig?

Verkligen. Jag kommer att läsa om den så småningom, därför är jag väldigt glad att jag äger den eftersom den är  sponsrad av författaren själv.

Läses i en bokcirkelföralla augusti.

Läst 2010

Guma, Alex la: I dimman då sommaren dör ****

Beukes vände på fläcken och gick tillbaka. Hjärtat slog litet  hårdare. Människor som inte var vita reagerade alltid så - även om de inte begått något brott. Det fanns hundratals brott man kunde ha begått utan att veta om det. Hjärtklappning hade blivit en folksjukdom. sid 79

De här hjärtslagen, liknande det Hjärtdjur som Herta Müller skriver om, förföljer en genom allt förtryck, hur det än skildras. I den här boken är det Rädslan och Modet som går hand i hand. Skildringen av  kampen mot apartheid är som ett slag, ett hårt hjärtslag i magtrakten. Jag blir berörd av den här boken. Jag vet att kampen gett resultat, såhär 30 år efter det att boken skrevs är förhållandena annorlunda, just där boken utspelar sig.

Men kampen är inte slut, den pågår överallt och hela tiden, mot regimer, mot religioner, mot kvinnoförtryck, mot mobbning, mot rasism. Den här boken påminner en om hur det känns. Vi behöver påminnas, om smärtan och styrkan i kampen.

Bibliophilas läsutmaning

Läst 2010

Bernhard, Thomas: Undergångaren ***

Det här var en ytterst märklig roman, som jag sett fram emot att läsa men som inte tilltalade mig riktigt. Jag tycker att Bernhard skriver på ett intressant sätt och jag är säker på att jag kommer att minnas den här boken länge, men jag kan inte känna att den tränger under ytan, visst den talangfulle möter geniet men hur påverkar det  i grunden? Jag ser bara ytan, beskrivningen av hur denne Wertheimer drivs mot sitt, av Gould tidigt uttalade undergångareöde. Ord ord ord. Det läser jag i den här boken. Men de berör mig inte........

Jag undrar varför, varför ser jag inte Bernhards storhet, är det ämnet som inte tilltalar mig eller vad?

Nåja, tänker jag så här mycket efter att ha läst en bok kan den ju inte ha lämnat mig oberörd så jag kommer att ge Bernhard flera chanser men vad vad vad ska jag läsa som nästa bok? Hjälp mig ni som vet........

 Ahrens, Anita: Häst Häst Tiger Tiger ***

Juni-Juli månads bok i Enbokcirkelföralla

Jag ville läsa den här boken av en enda anledning, att den handlade om organdonationer. Och det visade sig att det var det enda intressanta med den. Historien i övrigt var väldigt spretig men kom ju till slut fram till det egentliga budskapet, hur oetiska transplantationer går till.

Boken var tyvärr inte riktigt trovärdig vad det gällde just transplantationerna och det tog verkligen ner helhetsintrycket. För själva frågan är intressant och säkert inte alls överdriven eller osann, tyvärr.

1.) Hur känner du för Vita som person?

Ingenting faktiskt, jag tycker att hon var väldigt anonym. Och den stora frågan: Skulle du vilja ge av dig själv? svarade hon nånsin på den?

2) Har du någonsin själv funderat på det här med om organdonationer, och om det kan gå till så här?

Absolut! Det var länge sen jag läste att dödsdömda fångar  (i Kina bl.a.) tvingades ge blod innan de avrättades.

Det här är ju ett riktigt skräckscenario. Bristerna i tillvägagångssättet som det beskrivs i boken ger iofs brister i trovärdigheten, men jag tror säkert att liknande saker sker. Att folk säljer njurar är ju allom bekant, men att även andra organ tas på detta sätt är ju bara möjligt om personen lever så det är ju mer komplicerat.

3) hur kommer det sig att du läste boken? Som jag sa, enbart för att den handlar om organstölder som jag vill kalla det nu efter att ha läst den.

4) vad tyckte du om Häst Häst Tiger Tiger och varför. (ge gärna ett betyg)

Jag tyckte att ämnet var intressant och dessutom skrivet utifrån ett väldigt negativt sätt, många böcker i ämnet skildrar transplantationen som något positivt. Här är allt bara negativt och frågan skulle du kunna ge av dig själv? får aldrig något svar vad jag kunde se.....

Organhandel är vidrigt och här dras den till sin spets med mord som satts i system.

Även här i Sverige beskrivs organdonationer utifrån ett kriminellt perspektiv, läkaren ville ju helt enkelt stjäla organen och dessutom be Vita kontakta anhöriga, har det förekommit borde det anmälas omedelbart tycker jag.

Och att det ställs så orimliga krav på de som ska ta emot ett hjärta (sprit och rökstopp) att de måste fara till självmordskliniker för att slippa dessa krav, låter väldigt egendomligt. Jag menar, den som får livet åter vid en transplantation måste väl ändå kunna känna nån form av ödmjukhet inför det de fått. Även den svenska kvinna som skulle köpa en njure uppvisade väldigt negativa drag tyckte jag.

Boken får en trea enbart för att ämnet var så intressant.

Läst 2010

Obs! ska du läsa boken, gör det först. Här avslöjas kanske lite för mycket.

 Lyrans jordenruntutmaning nordamerika

Tyler, Anne: Och var hör du hemma? ****

Jag var helt övertygad om att jag skulle gilla den här boken. Och det mest för att den handlar om adoptioner. Men jag har läst andra böcker av Tyler som jag tyckt om så jag vet att hon skriver läsvärt. Liksom lättsamt om oerhört svåra saker.

Så även i den här boken, som dock inte alls var vad jag trodde den skulle vara. Adoptionen kommer helt klart i skymundan och titeln, som jag trodde syftade på de adopterade flickorna, är i stället en fråga till den ena flickans farmor vars iranska ursprung hela tiden gör sig påmint och begränsar hennes liv.

Jag beslöt mig för att avstå från att bry mig om förväntningarna och helt enkelt läsa den för vad den är, ett försök till kulturanalys av en iranska i usa.

Tyler lyckas bra och jag har fått ännu en författare som jag vill läsa mer av. Hon skriver lätt och ändå analytiskt.

Jag har läst så många böcker från olika länder att det var riktigt intressant att läsa en från nordamerika, där numera elfte september bara måste vara med på ett hörn, precis som andra världskriget i norska böcker, verkar det som.

Men det hade gärna fått handla om det som jag trodde, adoptioner och tankarna kring det. Tyvärr kunde jag känna en liten negativ vibb där på slutet, där förankringen ifrågasattes. Det skulle ha behövts lite mer tankar kring det också......

Men som sagt, boken handlade om Maryam och var hon hör hemma, helt ok för mig

Läst 2010

Shute, Nevil: På stranden****

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  

Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Izner, Claude: Mordet i Eiffeltornet ***+

Jag hade turen att få den här boken av Titti som har bloggen Hellrebarfotaänboklös. Det var mest för att jag blev så förtjust i omslaget som jag ville ha den, eftersom många skrivit negativa recensioner om den. Allt från att efterordet är det bästa (och det är bra och kanske skulle ha stått först) till att den är rörig (vilket den är bitvis, det ska erkännas särskilt i början) att Victor Legris blir kär och uppträder som en idiot (ok. ok men så idiotisk var han inte i mina ögon, franska män skildras väldigt ofta på det sättet tycker jag), och att personteckningen är obefintlig (vilket jag inte riktigt tycker stämmer, men iofs, miljön är det viktiga, världsutställningen och Paris 1889 ges en stor plats, samt själva mordgåtan också, men hm visst är det en deckare eller? Jag blev väldigt nyfiken på varför mördaren gjorde det och när blev jag det sist? bara det är värt +:et).

Jag är ju riktigt svag för böcker i bokhandelsmiljö och det blev en överraskning att så mycket utspelades där. Och resonemang om böcker och då levande författare osv är ju alltid trevligt att läsa. Dessutom tycker jag att mordgåtan var väl genomtänkt, och trots alla personer som fanns med så gick de nästan (!) att hålla isär. Pistolen på väggen avfyrades regelbundet, dvs allt som hände och alla personer hade en mening faktiskt.

Det enda som jag upplevde som mindre bra var språket, särskilt i början. Det fanns inget flyt alls tyckte jag och hann tänka att de har nog rätt, alla som inte gillade den här boken. Men så plötsligt lossnade det och jag insåg att här är en blandning av Simenon (vars språk jag inte alls gillar) och Christie (vars böcker jag slukade för 40 år sen) samt säkert nån fransk historieskrivande författare som jag inte har en aning om.

Klart godkänt till Mordet i Eiffeltornet.

Så här står det på Kabusa förlag, som jag hoppas ger ut fler böcker i serien! Jag tycker att systrarna lyckades med sin önskan nämligen, se nedan

Bakom den framgångsrika franska pseudonymen Claude Izner döljer sig systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre. De arbetar som bokhandlare (bouquinister) på Seines kajer i Paris och har under många år skrivit litteratur för barn och vuxna. Deras önskan att förena kriminalromanen med en historisk berättelse resulterade i deckarserien där privatspanaren och bokhandlaren Victor Legris löser mordgåtor i 1800-talets Paris. Mordet i Eiffeltornet är den första boken i serien och belönades 2003 med det prestigefulla franska deckarpriset, Michel Lebrun-priset

Läst 2010