Peace, David: 1974 **  (mp3)

Så hemskt! Jag lyssnade på den här boken och det var riktigt otäckt. Inte spännande, inte intressant, bara.....usch!

Meningen "jag tittade på farsans klocka" som förekom med ojämn regelbundenhet (ca 30 gånger eller vad säger ni som vet?) lättade inte upp texten ett dugg. Jag blev mest bara arg, finns det inget annat att skriva?

Och jo visst fanns det, men det var så obehagligt att jag vill inte citera nånting annat.

Det enda försonande draget var tidsmarkörerna, 1974 känns nära för mig men det är ju väldigt länge sen ändå.....

Mer läsning av Peace går bort för lång tid, för att inte säga som det är: aldrig mer.

Läst 2013

   Boianjiu, Shani: Det eviga folket är inte rädda ****

En debut som jag genast ville läsa. Den tog sin tid och ibland uppfattade jag den ostrukturerad och t.o.m onödig i vissa partier. Lös i intrigen och berättelserna.

Flickorna kändes lika sexfixerade som pojkar som gör lumpen. Är det så eller blir de så eller blir inte boken bra utan dessa likheter? Ingår det i militärtjänsten, att bli som män för att kunna överleva mentalt? Och överlever egentligen män mentalt? Något svar finns inte.

Boken var tung att läsa för överallt kändes våldet och eländet även om det stod så mycket annat också att man ständigt kom tillbaka till att allt var helt naturligt, ett spel som har spelats i så många vidriga år och därför vinns ibland och ibland inte. Ingen vinner helt.

Intressant, javisst. Men stundtals förvirrande. Lätt att läsningen blev slarvig ibland.

Uppdatering: Jag har nu läst ett antal recensioner och uppmanar den intresserade att göra detsamma. Det jag upplever förvirrande och ostrukturerat är det. En samling noveller? Tack för den såhär efteråt. De tre flickorna får ingen briefing under tiden i armén, efteråt kommer verkligheten ikapp dem. Som den gör för pojkar också eller? Det känns som att ett feministiskt stråk (också) drar genom boken. Men det är en annan läsning.

Läst 2013

Sverige i texten:

Han hade lagt ganska mycket pengar på en paprikaskalarapparat

(i koppar, tillverkad i Sverige). sid 278

"Tror du att du kanske har drabbats

av Stockholmssyndromet?" frågade Lea sid 333

   Schalansky, Judith: Atlas över avlägsna öar ****

Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Skriver Schalansky som underrubrik.

Jag har väl aldrig varit fascinerad av öar, av den slutna linjen som skiljer ön från vattnet, från andra människor. (Det slutna rummet är en helt annan sak.) Robinson Crouse, ok. Robinson nä. Lost, en säsong fick räcka. 

Och när jag för nåt år sen lyssnade på Ön av Lotta Lundberg blev jag inte mer begeistrad. Men kanske ändå lite berörd för när jag såg Schalanskys bok blev jag genast intresserad.

Och den var, om något, fascinerande!

Alla dessa vackra teckningar av öarna, alla dessa lågmälda texter. Så mycket att lära sig som man bara hört avlägset förut. Ja, öarna är som en teater, med liknande kulisser men ack så olika dramaturgi. Varje ö har sin.

Förordet ger röst åt författarens tankar och där dyker ön Pitcairrn (sid 102) upp. Den ö som stått modell för Lotta Lundbergs bok Ön. Den isolering som öarnas innebär har gjort att seder och bruk av de mest varierande slag kan florera, och på Pitcairrn och flera andra öar begås det övergrepp av olika slag. Det är som Schalansky skriver:

Paradiset må vara en ö. Det är helvetet också. sid 18

Den här boken är ett presenttips till nästan vem som helst. Korta texter och alla har väl tankar om öar, även om inte alla vill bo eller besöka dem.

Läst 2013

   Åkervall, Jenny: Jag tjänar inte ***

En omtalad debut som var helt ok. Men inte mer.

Den hade ett driv som gjorde att jag utan tvekan fortsatte att läsa, men det var egentligen bara psykiatridelen som intresserade mig, och den kändes trovärdig tills det plötsligt var overkliga kollegor som gjorde sin grej precis just när det var som värst för Anna Sager.

Det andra kändes liksom bara konstruerat, och skrivet efter nån slags mall för att stadfästa samtiden åren kring 2012.

Det var som att deckargenrens flyt användes just för att beskriva det författaren vill ha sagt. Allt är eländes skit men till slut ska det nog ordna sig. Hur? För Anna? Utbrändheten var tydligen en chimär för de nya tagen kommer utan återhämtning. För landet? Det får man räkna ut själv.

Ej tidigare läst mening som inte tillförde så mycket:

Det var fortfarande bara förmiddag men Anna kände sig redan trött som ett helt ålderdomshem. sid 99

Läst 2013

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation i boken:

[...] samtidigt som psykiatrins andel av de totala sjukvårdsresurserna hela tiden minskade. Mycket berodde på att kostnaderna för den somatiska sjukvården hade skjutit i höjden - nya, oerhört dyra läkemedel för sällsynta sjukdomar, den växande transplantations - och hjärtkirurgin, det växande kravet bland människor att få tämligen triviala åkommor behandlade...sid 60

   Rynell, Elisabeth: Skrivandets sinne ****

Hohaj och Till Mervas. Båda har jag läst och tyckte om. Däremot har jag inte läst Hitta hem som tydligen skildrar en våldtäkt, och dess följder, vilket egentligen är bakgrunden till att Rynell menar sig inte vara feminist men tillhöra de rasande kvinnorna sid 79. Den texten, "Om a pawn in their game" (sid 70-82) är den jag helt klart tycker är intressantast i Rynells bok om skrivandets sinne.

Annars känner jag igen Rynell som en naturens försvarare, naturen som sanningen och hjälparen:

När jag nu klafsar runt i jättens hjärna här i Stockholm är ändå det som skrämmer mig mest inte de tankar som faktiskt finns härinne, utan de tankar som inte finns. Vem-är-jag-mer-tankarna. Människotankarna. Tankarna som strövar fritt. Som leder oss till vattenhålen och till gläntorna. Och som emellanåt låter oss spegla oss i Minnets brunn, sid 112f.

En slags urtankar, ett slags råd att främja naturen i ord, som ett sätt att hissa människoflagg. sid112.

Och det kan jag känna att Rynell gör i den här boken, det är hennes bidrag till mänskligheten, att skildra en del av sitt livs sinne med hjälp av orden.

Läst 2013

   Eder, Karl: Gale ***

Böcker om fiske, segling, hav. De brukar jag undvika. Men den här blev jag nyfiken på. Och den var spännande, välskriven, innehöll seglartermer men tack och lov även mycket annat.

Eder beskriver miljön ombord, trängseln, rädsla parad med tristess, omöjligheten att hålla distansen till varandra samtidigt som ingen kommer nån annan nära.

Boken heter Gale som den enda kvinnan i sällskapet, henne för vars skulle de är på väg, henne som de ska lita på, hon är skepparen. men hon är också kvinna och beskrivs mycket som sådan. Hon får även det som alla kvinnor får och som gör dem svagare, i männens åsyn desutom. Varför beskrivs det?

Gör männen misstag? Det vet man som läsare inte riktigt. Men Gale är ett misstag, hennes kön är en kvinnas och hon är inte det hon måste vara, starkare än männen. Hade fyra män klarat sig bättre? Vem vet. Det kanske är det boken och titeln vill spegla.

Jag tycker att boken var för kort, det hade behövts mer information. Eller så har jag fått den information jag behöver.

En bok som ställer frågor om varför och hur och om människans utsatthet. Läsvärd!

Läst 2013

   Brun, Jonas: Skuggland ****

Lyssnarjuryns motivering lyder: För en bråddjup berättelse om längtan och svek där läsaren själv får förtroendet att lägga pusslet.

Javisst kan man säga det så. Men det som gjorde den här boken riktigt bra var dels att den var spännande, lättläst och  tidstypisk. När jag läste Lundin, Susanna: Hindenburg var det nog första gången jag fick den här känslan, här kommer de nya författarna med sina egna referensramar. Här var det datorspelet, MJ och behovet av att slippa bli mobbad - behovet av en vän (längtan och svek) som fick sin plats bland tidens markörer. Men samtidigt en referens till Snövit och sagans värld. Till barnets värld. Och vad är dolt i texten, vad är det att byta ansikte, vad händer på rasterna och vad hände egentligen?

Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. sid 351

Ja och jag säger, det här är kärlek, speglad i nya former. 90-talets former.

Med nya ord som backup, han/hon ska vara min backup, mitt skydd mot haveriet som utplånar min hårddisk. Men om backupen kraschar, vad finns då kvar? Ingen vet eller hur?

Läst 2013

   Stefánsson, Jón Kalman: Människohjärtat ****

Återigen lysande. Men ändå, meningarna glöder inte riktigt lika mycket som tidigare. Livet börjar bli mer komplicerat för pojken, det handlar inte bara om liv och död och snö och iskallt vatten. Det handlar mycket om Kärleken. Och om tankar om det som varit.

Och antingen finns det osynliga stråk mellan författare eller så har Stefánsson betraktat Sara Lidmans gravsten:

Lev!

Sista ordet från hans mamma. Sista utropet. Lev, bilda dig, låt dig inte kvävas av

slit och släp, låt dig inte förminskas av grämelse. Han tänker leva, bilda sig. sid 258

Lev, så mycket du kan, lev! sid 389

Och det är ett starkt ord, som genomsyrar den sista boken. Den är mer praktisk än de två första, som rörde sig på ett mer filosofiskt plan. Där var så mycket bortskalat, tankarna vibrerade över tomma vita vidder.

I den här boken har pojken gått från sitt eget universum till människornas. De samlas i civilisationen som innehåller den moderna människans laster och frihetstörst och fördomar. Naturen har inget sådant, den bara är och kan inte blidkas med lögner och svek. Nej, det gäller att Leva, att bilda sig bort från naturen som är slit och släp och grämelse. Allt förseglat med en kyss!

Läst 2013