Englander, Nathan:Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank ***

Noveller är knepiga. För att det ska vara riktigt bra ska alla novellerna i en bok kunna stå som solitärer samtidigt som nånting ändå måste hålla ihop allihop. Jag har ibland svårt för det korta formatet, och den här väldigt omtalade boken
vidrör judendomen med allt annat än ett lätt anslag. Så det är kanske lika bra att det är noveller. För vilken av dessa genomträngande berättelser skulle vinna på att förlängas? De ger nedslag i till ytan små rum/omgivningar. Men där rörs det desto mer, och allt landar i det judiska. Nutid blandas med dåtid och gamla med unga. Rädsla med förföljelse och tid för hämnd med förståelse.

Allt jag vet om släkten på min mors sida tilltalade mig mest. För det är väl släkten det här handlar om, eller det judiska släktet. För religionen märktes inte så mycket av, mest som en stelnad trohetsivrare.

Sammanfattningsvis är det här en bok om judar för judar med judar och för alla ickejudar som får en inblick, utan pekpinnar, i det judiska arvet på gott och ont.

Läst 2013

 Schwalbe, Will: Bokklubben vid livets slut ***

Böcker om böcker är ju alltid läsvärda. Tänkte jag när jag fick den här boken i postlådan. Men själva ämnet tilltalade mig inte så mycket och så såg den tjock och tung och anonym ut. Fast jag började ändå läsa och sen var jag fast och läste ut hela på kort tid. Den var alltså bra men ändå inte riktigt bra om jag kan säga så.

I en av första böckerna som beskrivs, Flyga drake, har Will inte samma åsikt som sin mamma. Han säger:

Mamma och jag var inte helt överens när det gällde Flyga drake. Jag tyckte den var mycket bra, men den hade för mycket intrig. Var det verkligen nödvändigt att den elakaste talibanen också var nazist? Jag hade också lite svårt att tro på en nyckelscen där en slangbåge spelade en viktig roll. sid 44

Jag markerade stycket eftersom jag kände att just uttrycket för mycket intrig är användbart för vissa böcker, som är bra men som ändå inte riktigt håller ihop. Och jag tycker att den här boken har lite för mycket intrig. Det är säkert medvetet eftersom det klart tas ställning för homosexualitet, Obama, Afghanistan och hur Män som hatar kvinnor ska tolkas. Se nedan. Och böckerna vävs in väldigt naturligt i handlingen.

Boken var väldigt annorlunda men samtidigt....igenkännbar. Och jag måste säga att MaryAnne hade en för mig obegriplig (o)vana, att läsa slutet först! Jag som sällan läser ens baksidestexten. Men vi är alla olika.

Så boken är bra och jag tror att många kommer att gilla när de läser den. Jag fick inte direkt något boktips, konstigt nog, men eftersom jag ofta läser i väntrum tycker jag att den idén är mycket god.

Tack Modernista för rec.ex Det var oväntat! (fast jag ser nu att jag faktiskt har velat ha den! Bra val av mig alltså)

______________________________________________________

Sverige i boken: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. sid 257. Här har författaren låtit mamman, med utgångspunkt i Larssons bok, redovisa sin syn på kvinnor som hon mött med mod och beslutsamhet och misstro mot auktoriteter. Precis som Lisbeth. Och att hon kopplar boken till sitt arbete med Women´s Commission samt att Larsson gjort mer för hennes hjärtefrågor än någon annan författare hon kan komma på.

På de här raderna har alltså essensen i Larssons bok synliggjorts. Det var riktigt intressant läsning. sid 257.

   Griffiths, Elly: En orolig grav ***

Som vanligt reserverade jag den här boken direkt den kom upp i bibblans katalog. Jag gillar ju verkligen Ruth och Nelson och Flint (som här bytte plats med Tingest som Djuret). Cathbad också och i viss mån Katie som kallar alla män pappa och det är nog hennes största uppgift än så länge.

Men problemet är nu att det här är den femte boken och i och med det så börjar gamla episoder att pocka på hänvisning....så mycket tid går åt till andra skelett än det som finns i den här boken.

(det jag skrivit om de andra böckerna kan läsas här och omslagen kan ses också, de är verkligen snygga tycker jag.)

Intrigen var som vanligt lite spretig och ibland snudd på overklig, men ändå helt ok. Och Cathbad fortsätter i periferin verkar det som. Allt kan hända och det händer säkert i nästa bok av Griffiths!

Läst 2013

   Said, Samir: Väldigt sällan fin ***

I början var den här boken så intressant. Jag gillade det egensinniga språket, jag gillade Noha och hans skygghet.

Men sen, när handlingen flyttade till Eritrea, blev det liksom otryggt. Texten hakade upp sig ibland, det kändes som att Said dolde någonting. Det kan vara medvetet, en rädsla över att inte heller höra hemma bland släkten. Och det kan vara omedvetet, ett resultat av Nohas rotlöshet.

I vart fall levde den inte upp till mina förväntningar, som faktiskt var väldigt höga. Men visst, Noha gör en bildningsresa åt motsatt håll liksom. Återvänder "hem" och finner en far, ett land, en slags förklaring. En besvikelse över att fadern svikit honom och inte låtit honom pröva sina vingar utan att han varit fast i religionen och inte vågat leva, fått leva. Som fadern tydligen gjort. Sorgset känns det när boken är över. Men det känns ändå som Noha lärt sig nånting väsentligt, jag önskar honom all lycka!

Läst 2013

   Enquist, P-O: Liknelseboken **** (mp3)

Det är en njutning att höra Enquist läsa sin bok. Även om jag inte riktigt förstår varför boken har skrivits. Kanske hade jag gjort det om jag läst hans memoarer, som stått på läsalistan sen den kom, före. För det verkar ha kommit fram ännu mer om barndomen, ungdomen och Enquists liv (?).

Är allt sant, är det fifty-fifty eller är det här en av de större skrönor Enquist muntert skrivit? För jag drog på munnen ganska ofta.

Jag kom osökt att tänka på en novell ur Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet; Störstorden. Där är det en predikant som förför en kvinna med ord, precis som kvinnan i Larsgården gör med den unge pojken (Enquist?). Jag tror att en jämförelse mellan de två berättelserna skulle ge ett intressant resultat. Vänd på perspektivet men skriv samma story.

Nåväl, jag vet inte om det här är Enquist eget Memento mori, de döende vännerna nämns frekvent, eller om det verkligen är ett försök att skriva en kärleksroman. I vart fall var boken verkligen värd att lyssna på. Jag gillar de lokala uttrycken och det saktmodiga talet. Ibland är det lite väl mycket upprepningar, högerhanna, vänsterhanna osv. Men det gör ingenting. Det är bra!

Läs eller hellre, lyssna!

Läst 2013

   Rossholm, Elisa: Jag sträcker ut handen mot evigheten ****

(efter Mary Wollstonecrafts: Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark)

Även om jag inte är riktigt bekväm med det konstnärliga klipp och klistra uttrycket i denna bok om Mary Wollstonecraft, så förstår jag fullt ut dess innebörd. Det är en kvinna i kamp som boken skildrar. En kamp för sitt barn, sitt förhållande, men mest en kamp för sig själv. Iakttagande omvärlden finner hon slutligen sig själv. 

Och de avslutande orden

- och livet är mer än en dröm

skänker ett hopp som inte visar sig bestå, både hennes och dotterns liv blir dystert.

Men den nordiska resan blev ändå livsbejakande om än bara för en stund.

En intressant och gripande bok.

Läst 2013

   Holmberg, Bo R: Bedragarna ****

Det är inte många böcker jag läser direkt de kommer, men när en bok i Morellserien ges ut är jag alltid på.

Den här var riktigt bra, faktiskt spännande och mord* kändes i erfarenheten. Dvs jag vet mycket om hö och hässjning (här snarare avhässjning=höintaget). Nog spoilat.

Det här är polisarbete i början på 50-talet och kvinnoförtryck så man vill gråta. Ja, utnyttjandet av kvinnor, särskilt ensamma sådana känns in i märgen. De behövde verkligen en man som ställde upp för dem. Inte konstigt mammorna på 40- och 50-talet ville ha sina döttrar gifta. Boken känns helt klart trovärdig.

Det här tillför nånting nytt till Holmbergs författarskap. Jag tror inte att jag tidigare känt mig så upprörd i min feministiska själ när jag läst någon annan av Holmbergs böcker. Bra skildrat. Oberoende vem det handlar om. Ingen är värd ett sånt bemötande.

Jag tänker på skildringen av episoden på bussen, detta att vara allmän, känna hotet, försvara sig och bli stämplad som galen, (vilket kanske behövdes för att våga en sådan sak, protestera). sid 101f

Och det som kunnat sluta hur som helst, jag känner kvinnans utsatthet. sid 83f.

Fler exempel finns också. Intressant.

Nåväl, i övrigt känns det lokala tydligt, i ord och uttryck, Örnsköldsviks stad som hela tiden finns där, Arnäs där det ännu inte var så bebyggt. Kanske att det var lite väl mycket återblickar, men de som inte följt med de äldre generationerna i de tidigare sju böckerna kan ju inte veta förstås. Och jag tycker polisarbetet blir klurigare och klurigare och brottslingarna psykiskt instabilare. Precis som förväntat för den tiden.

Det känns som att Holmberg låter personerna följa med in i vår tid. När jag läst historiska romaner i serie har det ofta varit en svårighet för författaren att gå från det helt fiktiva till den tid när hen har egna erfarenheter. Jag tycker Holmberg har lyckats ovanligt väl med det i denna bok.

Jag ser med spänning fram emot fler böcker om Morellarna. För det är ju så att även 60 och 70 talet är historia nu, trots att det känns som i går.

Tack Ord & visor för rec  ex

Läst 2013

   Lindström, Merethe: Saknade ***

Den här boken gav inte speciellt mycket avtryck. Men jag fäste mig vid ett tillfälle:

Du är så upptagen av böckerna, sa Silje. Det är precis som om det är det viktigaste du har här. sid 146

Jag läste en bok, sa hon[...] Han skrev en massa, och ändå försvann hon nästan helt. Medan han blev mer och mer tydlig. sid 147f

Vad vill Lindström säga med den här boken? Kanske att det skrivna ofta slutar i att författaren blir synlig, att människorna i boken bleknar bort. Skrämmande tanke men det kan kanske vara en förklaring att personer i vissa böcker bara lämnar en. Som Silje skulle ha gjort om hon inte sagt det hon sa ovan.

Läst 2013