Blasim, Hassan: Irakisk kristus ****

En bitvis grym och skitig novellsamling. Många egendomliga berättelser, från barndomsskildringar till självmordsbombare, från flyktingar till författares liv (ibland döda). Och från omnämnandet av Finland till citat av Ingmar Bergman:

"hur kan jag lyckas få mitt eget liv att gå ihop med vetskapen om att en helt värld håller på att störta samman inför mina ögon?" sid 40

Ja, jag gillar det annorlunda, miljöerna är annorlunda, språket bitvis annorlunda, över allting svävar annorlunda tankar och uttryck. Det står en hel del annorlunda meningar och vem önskar inte att:

försöka tömma huvudet på alla tankar och lägga ut dem på tork i solen. sid 84

Novellerna är olika, ödena skiftande, vidskepelsen påtaglig liksom realiteterna. Mycket mångfacetterat. Jag gillar det. Ska en novellsamling vara såhär? Kanske jag kommit dess storhet på spåren...! Jag söker vidare....

Läst 2015

   Foster, Åsa: Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden ***

Jag bestämde ju genast när jag läst man måste inte alltid tala om det att även läsa Fosters andra novellsamling. Jag grubblar och försöker komma ihåg novellerna som jag läste för några veckor sen. Den enda jag kommer ihåg är den med kattungarna, kanske för att scenariot är vanligt om man som jag vuxit upp på ett småbruk, och älskar katter!

Jag funderar verkligen vad det beror på, denna glömska. Upptäcker att även och dagarna går är inne på samma spår. Precis som hon tyckte jag novellerna var riktigt bra när jag läste dem, men vart har de tagit vägen?

Kanske väntade jag för länge med att reflektera över dem...att tänka på till nästa gång...

Läst 2015

Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***

   Stoor, Stina: Bli som folk ***

Noveller är inte mina favoriter. Jag vill verkligen alltid veta mer.

Den här boken är faktiskt mer. Mer lokala utgångspunkter för händelserna, mer metaforer som känns...beskrivande för just det landskapet.

Tallarnas grenar, röda. Barren mörka. Skägglaven vit. Himlen blå som en väldig blåklocka när den böjer sig ner över mig. Fångar in. Blir min blåaste blåa blomma. sid 65

Vackert.

Trots det inser jag att även om det här är en stark debut, så är det ändå en debut. Det kommer mera av Stoor, jag hoppas en roman där det lokala får finnas med. Där myrarna har namn och går att orientera sig efter, precis som den mångfald av Stockholmslitteratur där gatorna nämns med en ägande självklarhet.

Det finns tydligen ett sug efter västerbottenslitteratur. och jag förstår det. Rötterna är ju ändå alla dessa småbruk som de flesta kommer ifrån. Och snart inte ens kommer ifrån, utan bara hört talas om när samtalet kommer in på avlägsna släktingar. De vill veta mer!

Läst 2015

   Bourdouxhe, Madeleine: En spik, en ros ****

 den här novellsamlingen är bra. Starka kvinnoporträtt, det är helt sant. Kvinnor som gör så gott de kan. Det händer att mina tårar spränger till i ögonens baksida. Men den behärskade stilen gör även mig behärskad. Skillnaden mellan män och kvinnor uppenbaras, männen tar av kvinnorna, nej de kanske inte tar utan bara helt enkelt låter bli att ge dem rättvisa, omtanke, mänsklighet. Det är därför allting sker.

Endast moderskapet kan skydda, just då när det så nyss hänt att sårbarheten framkallar minnen av att även de har en mor.

Men är männen lyckligare? Kvinnorna lever ett mångfacetterat liv i sina tankar, deras ögonblick av glädje håller dem vid liv. Det kanske är det männen inte riktigt tål.

Noveller ger mig sällan allt jag vill ha. Så inte heller denna. Men vad vill jag veta egentligen om dessa kvinnor? De är förebilder till verkligheten, vad behövs mer? En till * kanske.

Läst 2015

 Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***

Fosters noveller är flyktiga. Lättlästa, stilsäkra, språket rör sig framåt utan att man lägger märke till det och drar sen snabbt förbi. Kan det tyckas. Men vad som hänger kvar är verkligen Sydafrika. Eller afrika där aids som regel aldrig nämns vid sitt rätta namn. Så inte heller här. Och det som slår mig är att novellerna är intressanta. De förmedlar kunskap både om landet, och om människorna. Både det inre och det yttre.

Jag har tidigare läst novellen Semester vid kusten i Granta och kom genast ihåg den. Den hängde alltså kvar och det tror jag att de övriga novellerna också kommer att göra.

Jag gillar debutanter där jag vet att jag vill läsa mer. Foster är precis så.

I september utkommer hennes nya novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nu för tiden. Och visst, den är förprickad!

Läst 2015

   Skräpliv. Rumänska berättelser ***

Noveller av Rumänska författare. Både män och kvinnor. Längst bak i boken, en beskrivning av författarna och deras produktion.

Jag önskar att jag fäst mig vid någon novell så pass att jag velat läsa mer av just den författaren, och antecknat hens namn. Men faktiskt inte. Var jag trött när jag läste eller har allt det skrivna påfallande likheter? Jag minns ingen särskild stil eller något särskilt innehåll. Bara att de kvinnliga författarnas ton ljöd lite klarare. Och stannade kvar lite längre.

Eller är det så att när jag väl läst Herta Müller har jag nått vägs ände?

Läst 2015

---------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

"Hjärtekrossaren och snyggingen i deras grupp fann en svensk kärring vid Svarta havet," sid 195

"Lägenheten  var sedan länge nationaliserad, ägarna hade hoppat av i Sverige men inte återvänt för att göra anspråk på den." sid 235

     Grigoriev, Maxim: Städer ***

Vinnare av Borås tidnings litteraturpris 2015.

För landsbygden betyder årstider, väder, ljuset, mörkret hela tiden någonting. Det påverkar skörden, möjligheten att överleva i armod eller överflöd. Bonden blickar mot himlen och väntar på regn eller torka. En tidig höst, en snörik vinter. Allt kopplas till kroppens behov.

Men nu lever nästan alla i städerna, och jag fascineras av Grigorievs förmåga att känna, uttrycka, värna om och tillåta "ute" att finnas i staden/städerna.

Början på novellerna visar ofta detta

• Vi satt under kastanjen och människorna passera. sid 9
• En sexårig flicka och hennes mor, en distriktsläkare, promenerar längs en kanal i Sankt Petersburg som på den här tiden alltjämt heter Leningrad. Sid 17
• Det regnar sid 27
• Allt är blått när man närmar sig Korfu sid 49
• Jag träffade honom på en bar i Riberia. sid 59
• En skolpojke och hans vän kastar smörgås i Moskvafloden sid 83
• En intetsägande och molnig junidag för två år sedan hade vi ingenting att göra och tog tåget till Potsdam. sid 93
• November i Porto är blåsig och blöt. sid 105
• Vi flyttade in i maj, och hade tänkt stanna fyra månader, men det blev inte mer än två. sid 117
• Oktober i Odessa doftar löv och spårvagnar. sid 127
• Det är morgon, eller åtminstone förmiddag, och luften dallrar i hettan. sid 149
• Vintern var regnig och jag hade egentligen ingen lust att resa någonstans, men min syster skrev till mig och antydde att hon ville att jag skulle komma till Berlin, gärna de närmaste veckorna. sid 167

En igenkänningsfaktor med Modianos sätt att skriva infinner sig när jag läser, men här betyder historierna egentligen ingenting. Utan det är orden som bär med sig "ute". Det upprepas meningar, olika katter, hundar stryker över gatorna.

Årstiden är viktigare än årtalet, stämningen starkare än historien, längtan bort genomsyrar allt. (baksidestexten)

Kanske är den här boken ett försök att föra över det gamla urbana till den nya staden som tagit form inför nya generationer?

Jag tar med ett citat som känns stadsgenuint:

 Trottoaren är smal och smutsig. I själva verket är det nog inte ens en trottoar. Asfalten är ojämnt lagd och har spruckit; stora vattenpölar med gråflytande pappersmassa har bildats. Det regnade igår; vattnet och leran har ingenstans att ta vägen. Inga människor syns till. sid 86

Det här är en novellsamling att grotta ner sig i, att räkna alla katter, tåg, regnväder och löv. Att försöka fånga dessa städers själ och sammanfoga dem till Staden. Men min studietid är över och högen med olästa böcker är som ett höghus.

Jag lämnar Städer och konstaterar att det känns som att Grigoriev förnyat sättet att närma sig novellgenren.

Välförtjänt är debutantpriset.

Läst 2015

   Lindström, Merethe: Arkitekt ****

Dagar i tystnadens historia och Saknade har jag läst sen tidigare. Och nu vågar jag mig på Lindströms noveller. Jag vet att det är ett risktagande för jag är inte så stort fan av noveller direkt, men här tycker jag att Lindström lyckas förmedla det som omslaget visar, Kvinnor i miljö.

Och det är en tankens miljö, de lever sitt liv i sin hjärna, för de hindras att handla moraliskt, etiskt, rationellt, omtänksamt. De är ensamma i tvåsamheten, männen lyssnar inte, förstår inte, vill göra bara som de vill, men de har makten och borde kunna lyssna och hjälpa. Men de vill inte, de vill bara ha. Och kvinnorna smyger vädjande och beroende omkring.

Jag grips mest av vårdbiträdet, som spelade Akitekt som barn men aldrig ville ha något, plötsligt vet hon vad hon vill och inser inte att hon utnyttjas förrän det är för sent. Jag gillar hennes hämnd, även om den är barnslig, futtig och knappast duger nånting till. Men hon gör det i alla fall. Hämnas. Lycka till Idun.

Läst 2014