Murakami, Haruki: Män utan kvinnor ***

 Lättläst, vilket väl Murakami ändå alltid är. Men hans kvinnosyn kommer hela tiden fram på olika sätt. Ofta i termer av kvinnan som ful,  som i  Drive my car.

Come on, baby, drive my car så ska jag under tiden lätta mitt hjärta för dig. Du är ful men köra bil och lyssna kan du, och ta mig sjutton snyggar du inte på dig till slut. /huvudpersonens tankar/

och i Shehrazade

Det är möjligt att hon tio år tidigare hade varit en livlig, söt och energisk flicka. Det är möjligt att det fanns en tid när ett antal män vände sig om och tittade efter henne. Men även om det var så, hade ridån gått ner för den tiden. Och det fanns inga tecken på att den skulle gå upp igen. sid 137

Eller att kvinnan är mannens egendom: Yesterday

"Du, blir inte vardagen tyst om man inte har en tjej" frågade Kitaru mig en dag

"Det är klart att den är ibland",sa jag.

"Hördu, Tanimura, har du inte lust att vara tillsammans med min tjej ett tag?"

Jag fattade inte vad Kitaru försökte säga till mig. sid 61

Eller besitter negativa egenskaper som i  Oberoende organ.

Doktor Tokai var övertygad om att alla kvinnor från födseln hade ett särskilt oberoende organ för att kunna klara av att ljuga. sid 132

Innehållet i novellerna imponerar inte riktigt alltså, jag blir mest irriterad och styrkt i min tidigare uppfattning om Murakamis kvinnosyn. Men flytet i texten känns inspirerande.

Läst 2017

  Askildsen, Kjell: Noveller ****

I en roman är det personer som lever och utvecklar (eller invecklar) sig framåt i handlingen.

I Askildens noveller är det personer som får bekräfta skeenden som aldrig verkar förändras. Jag får igenkänning från Modiano som hela tiden skriver samma roman, men stuvar om orden så det aldrig blir trist om än aningen förutsägbart.

Så gör även Askildsen. Språket känns skrivet av en ordens mästare, någon som behärskar varje stavelse och mening. Men innehållet rör sig kring samma axel, systrar, mammor, bröder, död utan förvarning och så begravning på det. Relationer som skaver och går mot sin upplösning, ofta utan betänketid. Medan andra aldrig förändras. Aningen pubertala, ekivoka ögonblick. Ensamhet. Ålderdom. Minnen. 

Man får en stor tomhet kastad över sig, det är som själva tillvarons meningslöshet kryper in i en och brer ut sig som ett ändlöst, naket landskap. sid 256

Jag blir mer och mer ensam för varje människa jag möter. sid 269

Meningarna ovan kanske sammanfattar Askildsens intentioner med sina noveller, det här vill jag åstadkomma tycks han tänka. Han har ju själv dessutom valt ut dessa texter ur sin produktion. Skulle det ha varit annorlunda om någon annan gjort det? Skulle det då inte varit lika uppenbart vad den innersta meningen med skrivandet betyder för Askildsen.

När det närmar sig att bladen i boken börjar ta slut känner jag en lättnad över att detta inte var en roman (även om det ibland kändes så), så mycket problem fördelat på bara några få skulle varit mer än jag stått ut med. Nu fördelas det ju i alla fall på flera stycken.

Läst 2017

  Levlin, Kurt: Vänstertrafik ****

Personerna som befolkar Levlins noveller är så sanna i all sin sorgsenhet. Deras liv vibrerar som ett hjärtdjur i deras kroppar och i deras tankar. 

Så skenbart enkelt han skriver Levlin. Av allt han skrivit är det här nog det enda som fått mig att svälja gång på gång för att hindra den vemodiga, sorgsna, ytterst veka känsla som vill nå mina tårkanaler. Och då är jag mycket svårt att få rörd måste jag erkänna.

...............

Vid en omläsning kan jag bara konstatera att allt är sig fortfarande likt. Personerna finns kvar och lever sina liv om och om igen på sidorna. Vart tar de vägen, vart hamnar de när novellen de befinner sig i är slut? De är fasta, dömda att om och om igen genomleva de skeenden Levlin ger dem. 

Trots den noirstämning som råder är många av personerna så starka, de inser att livet, det är det här. Det är inget positivt tänkande, ingen medveten andning, ingen framgångsteologi, ingen visualisering. Det är liv och det är gott nog för att platsa i Levlins noveller. Som jag personligen alltid tyckt bäst om av det Levlin skriver.

Det är bara att konstatera att Levlin har lyckats nå fram än en gång. Att nå fram med sin drabbande syn på verkligheten. Jag kan inte annat än omfamna även denna bok och säga: Läs!

Tack Kurt för exemplaret.

Recensioner:

Dezmin

Eva-Stina Byggmästar skriver i Österbottens tidning (tyvärr låst artikel)

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

   Lessing, Doris: Till rum nitton ****

Lessing är sorgligt eftersatt i min litteraturläsning. Men ska jag döma efter den här novellen måste det bli ändring på det.

Den här historien,Till rum nitton, dyker upp i olika skepnader lite nu och då. 

Essbaum: Hausfrau

Wolf: Ett eget rum (läst men inte dokumenterad)

Boardy: Allt som återstår

Perkins Gilman: Den gula tapeten 

 Eller som det beskrivs här

Mycket fängslande berättelse om en kvinna som känner sig fången i sitt äktenskap och i sin roll som kvinna. Förtrycket av detta fångenskap leder sedan till att hon blir galen.

(Jag är faktiskt intresserad av fler tips på liknande böcker. Den utmattning och depression som breder ut sig hos kvinnor idag känns faktiskt igen även i dessa böcker, eller hur? Resultatet blir ju dessutom helt förödande.)

Nåväl, Susan i Lessings novell gör ju verkligen försök att rädda sig själv, men när Mors rum också invaderas (av brist på respekt) måste hon söka sig vidare. Slutet är verkligen inte bra.

Helt klart bäst av novellerna som alla var intressanta. 

   Pirandello, Luigi: Krukan ***

Faktiskt tror jag att det är den här sortens noveller som fått mig att förhålla mig kallsinnig til formen under många år. 

Även om det är en nobelpristagare, vars text borde hålla, så känns den konstig, gammalmodig och ointressant. Visst, det är en gammal novell men ändå. Lite knivigheter som jag inte bryr mig om alls. Nånstans måste en röd tråd finnas, ett sammanhang, en händelse som griper tag. Envishet kanske är sensmoralen. Men nej.

Läst 2017

   Pamuk, Orhan: Att titta ut genom fönstret ****

En novell om Pamuks barndom. Så mycket kan man se från fönstret, men det går inte att se katastrofen komma. Plötsligt är den där.

Det finns en spänning i handlingen som tilltalade mig. Generationernas möte och samspelet mellan bröderna. Idolbilderna som byts i en så betydelsefull process, med oturen som drabbar hårt. Pamuk lyckas komprimera barndomens bilder inom en snäv ram. Plötsligt vet jag allt om hans uppväxt. Mycket bra novellkonst.