Bussi, Michel: Se dig aldrig om

Den fjärde Bussi var också helt klart värd att lyssna på, precis som den andra tre här.

Spännande men lite för otäck då barn var med. Och att stå ut med oerhört vackra kvinnor och intimiteter med dessa  är ett måste. Annars står man inte ut att lyssna.

Varför lyssnar jag då på "sån skit"? Den här boken toppar nog det innehållet, men när jag väl börjat lyssna var jag tvungen veta hur det går. Så var det bara. 

Det bästa med Bussis böcker är miljöerna, (ofta öar) och drivet i handlingen med väldiga omkast på slutet. Det här slutet var både lite sökt och sorgligt. Som vanligt klurig story på flera sätt. 

Inte Bussis bästa men det kommer väl fler.

Bussi är relativt okänd här i Sverige. Men böcker finns på rean.

Andersson, Lena: Dottern ****

(En berättelse om folkhemmets upplösning)

Efter en formidabel sträckläsning inser jag att jag läst något väldigt ovanligt och intressant. Så sällan detta händer nu för tiden. För Andersson skriver ännu en bok som är saklig och ärlig. 

Bara för att jag kan kollar jag igenom några recensioner, och inser att boken är lika svår som jag uppfattade den. Jag finner nästan ingenting som jag kan ta fasta på bland recensenterna, vagt beskrivs att den är kul och rapp och blivande "klassiker".

Men jag är djupt imponerade av Anderssons insikter. Första delen är kropp och andra är intellekt. Över allt svävar tänkta tankar i en outsinlig ström. Jag njuter av att läsa detta. Något svenskt kläs av och ny design kommer att introduceras. 

Själva essensen var för mig detta citat:

"Vi har alla levt i en lögn, säger Janet, [ ...] Mina och dina föräldrar och deras föräldrar hade fel om allt. Det är med oss det börjar. Det börjar nu. Vi är den första generationen som får chansen att leva med verklig, obesudlad insikt om hur det ligger till. Vad den hittillsvarande historien kan lära oss är en enda sak, nämligen felen som begåtts och det oriktiga som sagts. Inget annat." sid 230

DeLillo. Don: Tystnaden **

Kort som en längre novell, och helt utan den klarsyn och dystopiska känsla som präglat de böcker jag hittills läst av DeLillo. 

Jag fick inget sammanhang i det som hände, och i skuggan av Corona verkade allt väldigt tamt. Skriven före pandemin om en tid helt inom synhåll (2022), kändes den som, just det, en längre novell. Synd men det är min upplevelse.

Hadley, Tessa: Noveller ****

Riktigt bra noveller. Men jag har å andra sidan verkligen gillat Hadleys två böcker Sent på dagen och Syskonen Här

I en recension läste jag att Hadley avslutar sina noveller. Och det är sant. När det skulle kunna vara punkt finns det plötsligt mer kvar, och då vet man hur det verkligen slutar. Många noveller försvinner ju annars i tunn rök som bildar ett frågetecken. Inte här.

Det är kanske därför de inte riktigt stannar kvar, jag läste alla med stort intresse, språket flyter precis som i böckerna och beskrivningar av personer, kläder, natur skummar sig fram utan att kännas besvärande. Men när jag återkommer för att kolla upp kapitelrubrikerna är det ändå lite blankt. Jag har lämnat dem bakom mig.

Utom novellen "En liten orm". Där finns det där som bara måste få bli bra. Gode Gud låt det gå bra för Robyn! Medmänsklighet, moderskänslor som landar i osjälviskhet, jag blir glad att det är Hadley som skrivit detta. Då slipper jag fundera hur det gick för Robyn bakom rutan. Men alltid minnas henne.

Månadsläsning januari 2021

 Zweigbergk, Helena von: Mitt liv som dront ***

Kristof, Agota: i går ***

Eiriksdóttir, Kristin: Elin, diverse ****

Bäst Eiriksdóttir, Kristin: Elin, diverse. Vill läsa mer av författaren. Boken är den första i min Litteraturpristolva 2021

Mindre bra. Kristof, Agota: i går Tyvärr förstod jag den inte riktigt.

Eiriksdóttir, Kristin: Elin, diverse ****

Bokens flöde är fantastiskt. Språket flyter fram. Personerna är tydliga och finns där.

men

jag klarar inte av att hålla sammanhanget klart fullt ut. Lite synd, för de är alla på var sitt sätt både fria från varann och hårt bundna till varann. Och speciella. Men var i tiden befinner de sig?

Eriksdóttir beskriver svåra tillstånd. En demens som slår till läser jag med knutet hjärta och får ännu en nyckel till hur det  var, för min kära anhörig. 

Det finns situationer som liksom nämns i förbifarten som skulle kunna varit en egen bok. Och det finns en slags upprepningar som skall föreställa nyskapande (?) men för mig inte är det. 

Jag gillar den här boken som fick Isländska Litteraturpriset 2017. Jag hoppas på fler översättningar av Eriksdóttir, vill läsa.

Kristof, Agota: i går ***

Både Analfabeten och Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen/ var riktigt bra läsning av Kristof. Men denna korta bok var inte alls så. Tyvärr. Kanske förstod jag den inte riktigt utan fick nöja mig med att läsa den och tilltalas av dess flöde, utan att förnimma huvudpersonens typ av dilemma. Vad jag däremot kunde erfara var att det faktiskt är en kärlekshistoria av stort format. En kärlek som vill så mycket men inte lyckas.

 Zweigbergk, Helena von: Mitt liv som dront ***

Det slår mig när jag läser Zweigbergks bok, att jag faktiskt inte läst något av henne förut. Så jag kan inte hänvisa till någon igenkänning av det slaget. För den här boken är verkligen ordspäckad. Den är inte direkt sparsmakad mao. Vilket är synd för Zweigbergk har en hel del att säga. Och det drunkar i ordflödet. .

Men eftersom författaren faktiskt har lyckats frigöra sig, med hjälp då av ett tjejgäng som alltid funnits, vilket ytterst få har förmånen att ha, så är hon bara att gratulera. Och att hon låter oss läsare få tal del av den resan är intressant. Så många som känner och har det som hon skriver om. Där finns mångas igenkänning tror jag.

Om jag ska sammanfatta boken är det för många meningar som lindar in allvaret. De få exempel som nämns liksom försvinner. Och kanske den här boken skulle ha dröjt några år till, när författaren hunnit landa i sin nya frihet och förstått att självutlämnande inte är lika med att bli förstådd.