Inlägg publicerade under kategorin AAAAA
Anyuru, Johannes: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar ***
Det var ett bra tag sen jag läste denna dystopi med förhoppningstouch. Den var så annorlunda att jag har varit tvungen att smälta den ordentligt.
Den var inte helt lättläst. Jag hade lite svårt att hänga med men jag tror att det finns intertexter som jag inte hängde med på riktigt, den beskrivs ha SF inslag och det är inte vad jag läser direkt. Absolut inte heller fantasy eller skräck. Kanske innehåller den alltihopa? Svårt att veta. Men jag måste erkänna att det är just den biten som intresserar mig mest. Jag hoppas att någon väl förtrogen med genrerna skriver en analys av denna bok och förklarar allt. Den vill jag läsa. Det vill jag veta!
Och det är kanske det Anyuru gömmer sig bakom. Att plocka in alla dessa intertexter (?) gjorde säkert boken lättare att skriva, för det här är nyskapande. Det finns inte direkt någon mall att hålla sig till. Den springer helt ur invandrarnas egna erfarenheter i nutid och och en oroande framtid. Något ingen skrivit förut men som jag väntat på en tid.
Anyurus förr bok En storm kom från paradiset tyckte jag verkligen om och berördes av. Där fanns meningarna som lyste med sina ord. Här upplever jag en trånghet i texten, det finns liksom ingen anledning att brodera ut skeendet. Och det saknas den styrka som fanns i förra boken. Anyuru famlar, men är trots allt den förste att göra detta ärliga försök. Det är modigt och nödvändigt gjort.
Läst 2017
För att riktigt njuta av den här pärlan till bok ska man a: lyssna på författaruppläsningen. b: känna till något av mentaliteten i nni*. För det här är en tålamodsprövande läsning. Eftersom jag lyssnade på den hade jag inte möjlighet att markera sidor (en stor brist med ljuböcker vilket gör att jag helst håller mig till enbart deckare där) men kanske att det uppvägdes av författarens sätt att läsa vilket verkligen var suveränt. Gillar man konst och målningstekniker njuter man nog också av innehållet. Annars var det lite trögt utimellan och det där glaset, visst, men det kändes lite sökt, förlåt.
Även om det används som en väckarklocka.
Det finns ju meningar och uttryck och egendomliga människor, vilket nni* var fullt av vid den här tiden, som jag skulle vilja citera för att själv ha kvar, men tyvärr försvann de med ljudets hastighet. Funderar på att köpa boken framöver och då återkommer jag. Och det är just där, i människornas egensinnighet som Lindgren fångar något om nni* som det var då, då släkten följa släktens gång. Själv flyttade Lindgren som ung från dessa släkten, men de har hela tiden levt kvar inom honom, omodifierade. Nu erkänner Lindgren också ett hemma**, där han kanske t.o.m vill samsas med förfäderna i grundvattnet**, vem vet.
*norra norrlands inland
** – Det här är ”hem” för mig. Det kan hända att man av misstag benämner andra ställen för ”hem”, men det är fel. Allt här berör mig. Norran 201407019,
*** citat från Lindgrens bok Minnen: Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207
Läst 2014
------------------------------------------------------------
Lindgren Torgny: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....
---------------------------------------------------------
Lindgren Torgny: Pölsan ***** Lysande! Den här boken kan vem som helst läsa, tro mig! Början var medryckande, sen blev den lite trögare det måste erkännas men den riktigt doftar Västerbotten. Trots att jag personligen hatar pölsa så blev det en fempoängare. Den är skriven med lätt hand och humor och innehåll som kanske är lite väl västerbottnisk, men vem har sagt att det är fel att lära sig nåt om vårt avlånga land?
-------------------------------------------------
Lindgren, Torgny & Åkerlund: Döden ett bekymmer: *** Visst, det här är en ironisk skildring av en pingstförsamling. Kanske för att jag nyss läst Solstorm som handlade om samma sak eller så är det morden i Knutby, men jag förstod inte riktigt det komiska i berättelsen. Kanske att verkligheten hunnit ikapp den fördomsfulla beskrivningen av pastorer och ledning. Och därför fastnar skrattet i halsen.....
----------------------------------------------------------------------
Lindgren, Torgny : Dores bibel **** Det här är nummer tre i Torgny Lindgrens triptyk (altartavla med en mittdel o två fasta el rörliga flyglar, tredelat (bild)konstverk i allmänhet, enligt Bonniers svenska ordbok 1990) som speglar västerbottens inland med dess invånare. Första delen, Hummelhonung, fick det här omdömet av mig 2000:
Torgny Lindgren: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån....
och del två Pölsan var bara ännu bättre 2002:
Torgny Lindgren: Pölsan ***** Lysande! Den här boken kan vem som helst läsa, tro mig! Början var medryckande, sen blev den lite trögare det måste erkännas men den riktigt doftar Västerbotten. Trots att jag personligen hatar pölsa så blev det en fempoängare. Den är skriven med lätt hand och humor och innehåll som kanske är lite väl västerbottnisk, men vem har sagt att det är fel att lära sig nåt om vårt avlånga land?
Hur är då trean, Dores bibel? Såklart är även den sååå bra, men riktigt fem poäng blir det inte ändå, kanske för att historien inte lyckades beröra mig som de föregående gjorde. Och bilderna var malplacerade tyckte jag liksom namnteckningen....även om jag inser att det finns djup i boken som kanske gått mig förbi.......men hur många böcker har en lista på att-läsa-böcker? inte så många men ändå........jag är glad att jag äger den bara pga det, även om den just för tillfället är utlånad så jag inte kan ge er det titlarna........Mitt råd är: läsa alla tre och lär er något om västerbottens inland och dess innevånare.....
---------------------------------------------------------------
Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in.
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt.
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.
----------------------------------------------------------
Lindgren, Torgny: Minnen ****
Skratt och vemod blandas när man läser Minnen av Lindgren.
Som det mesta Lindgren skrivit (nåja det finns kanske ett eller annat undantag) är det suveränt bra.
Boken låter sig inte beskrivas, den måste i så fall läsas. Och begrundas. Och kännas i kroppen och själen och i det tvivlande sammanhanget. Är det sant eller är det ett ominne, ett minne som innebär att bildrutan visar fel bild? Vem vet......
Många författare, läs äldre män som insett sin dödlighet, skriver nu en form av memento mori (latin "Kom ihåg att du är dödlig") där de gör upp med, framförallt kvinnorna i sitt liv. Det har känts lite patetiskt att läsa Roth och Oz när de framfört sina tankar i den vägen. Ja, till och med Leif G W nuddar ju genren i sin senaste bok........
Men det här är en uppgörelse med ett liv, en glimt in i de västerbottniska tbc sjuka sammanhangen, en uppgörelse med den sjuka kroppen och den tid när berättelserna, som sen blev ord i böcker, kom till i tankarna hos författaren.
Jag är mycket glad att Lindgren skrivit den här boken, ja jag skulle nästan kalla det en slags kulturgärning över en svunnen tid, alldeles tillräckligt detaljerad och med precis rätta mängden ord....
och
Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207
Läst 2010
-------------------------------------------------------------
Palmqvist, Jeanette: Det enda som betyder något ****
Sparsmakad med innehållsrik, ordrik men komprimerad, infallsvinkelrik men når fram, gåtfull men med klarhet. Ja så skulle jag kunna fortsätta för att beskriva de känslor och tankar jag får när jag utan ansträngning tar till mig innehållet i den här boken. Skriven utifrån författarens minnen och tankegångar.
Jag är imponerad av den här boken. Den är helt klart annorlunda skriven vilket gör, att trots att tidsmarkörer finns i mängd, så upplever jag det inte så. De flyter in i texten och Palmqvist hinner med många. Men de finns inte inplanterade utan är där helt naturligt. Karaktärerna finns för Astrids skull, för allt hon ska få uppleva, men jag märker det inte förrän jag skulle berätta innehållet för närstående.
Det är Astrid, hela tiden Astrid. Hennes värld är visserligen fiktiv, men kunde vara sann, är säkert sann i vissa stycken. Hon är en av dessa ovanliga kvinnor som redan som barn hade egna tankar, inte gick att kuva. Men som samtidigt fick bära med sig minnen som hårt begränsade hennes liv. Som ett straff för sin längtan efter frihet. Sorgligt. Och jag gillade när hon satte ner foten på slutet.
Det är svårt att skriva känner jag, utan att avslöja detaljer. Jag vill att du som läser ska få uppleva dem själv.
Läs! Jag menar det.
(Jag tror att en del av textens magi beror på att den bearbetats i författarens huvud sedan hon var barn. Just det finner jag mycket fascinerande. Det är sällan jag läser en bok nuförtiden som ger mig samma känslor av läsupplevelse som när jag bekantade mig med alla olästa författare i min ungdom. Innan sinnet mättats.)
Tack Hoi förlag för läsupplevelsen.
Från förlagets sida:
I 1930-talets Norge slår sig Astrid fri från ett religiöst hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar därefter engagera sig i kampen för frihet och rättvisa.
Astrid lär känna Thomas, en man med musikerdrömmar. De planerar en framtid tillsammans, men Thomas möter Astrids syster Ågot … och allt förändras.
Parallellt med deras berättelse möter vi författaren Anna, som i nutid reser till Norge på jakt efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktingar hennes mor alltid talade om? Och hur såg deras liv ut? Tanken att det var något lurt med att två kvinnor levde tillsammans med endast en man växte med åren. Inga andra hon kände till levde på detta sätt. Det var konstigt, avvikande, kanske skamligt, och till och med oanständigt. Vad tyckte mamma? Hon vågade aldrig fråga.
Mot en historisk bakgrund utspelar sig denna skildring av fascinerande livsöden där tilliten till sina egna val ger styrka att gå vidare.
Inspirerad av sin mors berättelser om släktingarnas liv debuterar Jeanette Palmqvist med en gripande roman där dåtid möter nutid. Lika är den enskildes kamp. Och lika är kärleken.
Fosse, Jon: Trilogin ****
Jag har tidigare läst del ett Sömnlösa, och nu blev det även Olavs drömmar och Kvällning.
Trilogin är stark men blir mer och mer sorglig ju längre jag kommer i den.
Till slut blir det väldigt sorgligt innan det blir någon slags lugn i det hela.
Det intressanta är ändå slutet där jag förstår att Fosse sökt i sitt DNA för att få till detta. Och då faller allt på plats, och böckernas intensitet blir plötsligt förklarad, här har våndan hållit i pennan! Och skrivit ner orden i detta mästerverk.
Trilogin
Olsson, Linda: Nu vill jag sjunga dig milda sånger **** En mycket omskriven bok som jag bara hittade på Ny! hyllan på mitt bibliotek. Kan man kalla en bok finstämd så är det här en finstämd bok. Om vänskap mellan två kvinnor som långsamt får förtroende för varann och sen vågar utelämna sina livs svårigheter för varann. Sådär som man önskar att det kunde gå till IRL och inte bara i fiktionens värld. För den välvilja dessa kvinnor visar varann är ju ytterst ovanlig nuförtiden. Dessutom innehöll varje kapitel en diktstrof i början, tyvärr missade jag att det fanns hänvisningar till varifrån de var hämtade längst bak i boken. Men ett tips är att titta där vid varje nytt kapitel så får du veta lite om dikterna också...... Även titeln kommer från en dikt...
Läst 2004
Adichie, Chimanda Ngozi: Alla borde vara feminister *****
Feminist: person som tror på social, politisk och ekonomisk jämlikhet mellan könen |
Full pott för feminism i förståelig form. Adichie har verkligen många kloka ord att förmedla. Att bara lära sig uppslagsbokens förklaring utantill gör det lättare att förklara vad man står för eller hur?
Adichie tar upp exempel på exempel, och för att upptäcka vad bör du läsa boken. Tro mig, läs boken!
Sen skriver hon också utifrån en intressant, faktiskt ny synvinkel för mig:
[...]Genus spelar en viktig roll i hela världen.Och jag skulle vilja att vi börjar drömma om ett annorlunda samhälle. En rättvisare värld.En värld med lyckligare män och lyckigare kvinnor som är ärligare mot sig själva. Och det är såhär vi ska börja: vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste även uppfostra våra söner annorlunda. s33
Det här har jag däremot alltid hävdat:
Jag hade tänkt säga att kvinnor kanske ändå föds med något slags matlagningsgen tills jag kom på att majoriteten av alla berömda kockar i världen är män. sid 42
Alla, både kvinnor och män, måste bättra sig sid 55.
Langvald, Maja Lee. Hon är arg ****
En bok med det svåraste av ämnen, skriven på ett närgånget, ilsket, så uppriktigt sätt. Langvald ger svar på svar om i stort sett allt som drabbar/drabbat henne såsom varande adopterad till Danmark från Korea. Och här ges ingen nåd, för någon. Alla är skurkar, själv kommer hon heller inte undan. Man befinner sig i en domstol där förmildrande omständigheter kunde stå som spön i backen, men inte gör det.
Hon bryter ner sin ilska till den innersta delen, känslan av ilska ändå in i märgen får en att rysa och jubla samtidigt. Och hon skildrar sin vänner med en öppenhet och låter dem ge ett slags mot eller medbild.
Adoptionerna från Sydkorea har länge debatterats av de adopterade. Och innehållet i den här boken kan nog till vissa delar stämma in på alla från utlandet adopterade. Men det finns en sanning i just dessa adoptioner som river och drar i den som läser. Särskilt om man har en egen erfarenhet av ämnet. Langvald är en författare som lyckas förmedla sin ilska om ett land som förråder dessa sina minsta, både mödrar och barn.En intressant och välskriven och sorglig bok.
Intervju med författaren
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/718853?programid=767
Läst 2016
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se