Stakset, Sebastian: Bara ljuset kan besegra mörkret. ***

Omvändelseböcker är nog väldigt svåra att skriva. För hur förmedla det som händer på ett så personligt plan? Och för många även väldigt privata skeenden. 

Men jag tycker Stakset lyckas ovanligt väl. Han skildrar sin omvändelse i ett längre tidsperspektiv. Han får återfall, hans medbröder/systrar får också återfall. Men han reser sig igen. Mycket med hjälp av den församling och den pastor som hjälper honom. Det händer inte blixtsnabbt, men visar sig ha en viss stabilitet som resulterar i en förvandling, synlig för omgivningen.

Vare sig man tror på Gud eller inte är det gripande läsning. Kan detta befria människor tycker jag att vi ska se på det med välvilja. Även om det kan verka egendomligt. 

Läst 2018

   Strout, Elizabeth: Vad som helst är möjligt ****

Denna Strouts tredje bok är lätt att läsa. Men påminner för mycket om Mitt namn är Lucy Barton i sitt persongalleri. Och jag har vissa svårigheter att hålla isär personerna. Borde ha skrivit en personförteckning allteftersom.

Men de är såklart alla intressanta och helt utelämnade åt Strout som kan göra vad hon vill med dem. Och hon gör det. Alla har sitt, ingen har frid eller ro eller lycka i någon större omfattning. Och därav har det blivit en bra bok.

Fast jag kan tycka att det kanske ändå är ett sätt att hämta inspiration från Ferrante, som dock aldrig blev upprepande. Vilket jag kan tycka Strout blir nu och då. Trots allt är det böcker som den här som jag måste få läsa emellanåt. Annars tappar jag tron på litteraturen som den slukande kraft den alltid varit sen jag knäckte läskoden som det heter nu. Då lärde man sig läsa helt enkelt. 

Läst 2018

Olive Kitteridge

Mitt namn är Lucy Barton

  Skugge, Linda: 45 morbus addison ****

Skugge, vad jag förstår dig. Jag bara tokförstår dig.

Så här är det att vara kvinna och sjuk och utmattad och färdig och helt enkelt urdålig i dagens samhälle. Dessutom att vara en person som säger sanningen om sitt tillstånd, och talar om vad ens egna efterforskningar lett fram till, och tror att det ska underlätta (?) läkarens bedömning. Då det tvärtom gör läkaren ( som i de flesta fall nu förtiden verkar lida av dålig självkänsla och inte vill bli sagt åt) rasande. Ibland lyckas de dölja det, ibland inte. Men alltid känner patienten sig förvirrat kränkt och till slut övertalad att tro något som den innerst inne vet inte stämmer. 

Ja, det är sorgligt och orättvist och klagar gör Skugge rätt i. 

Men det är klart, det kan ju uppfattas som gnäll och nämns inte utebliven sjukskrivning flera gånger och vad vill hon egentligen människan? Ha betalt av oss andra för skriva kränkande krönikor. Det är bara förbehållet män, fatta! Före metoo hände det här också, vad kan man begära? (obs ironi)

Jag gillar verkligen att Skugge läser samma litteratur som jag, som jag samlat under kategorin sjukdom här. Jag önskar mig visserligen en litteraturförteckning längst bak hos Skugge, men jag är ändå nöjd att få så många citat mig till livs.

Dessutom har jag lärt mig vad Addisons sjukdom är. Det bör öka min förståelse om jag träffar en sådan person. För mitt livsord är och förblir, var snäll mot din nästa, så länge du inte själv blir skadad.

Gcz är klassificering på mitt bibliotek. Knepigt att hitta dit kanske.

Men ni mina litteraturäskande vänner, läs och lär denna bok.

PS Upplägget störde mig i början men sen insåg jag vitsen. Läser snart 40 constant reader också.

Läst 2018

   Suter, Martin: Small world ***

Det som verkligen gör Suters bok intressant är skildringen av den ahlzeimer som drabbar huvudpersonen.

I övrigt är den synnerligen lättläst men thrillermomentet och historien i övrigt känns lite påklistrat. Personerna är inte särskilt levande och historien drivs iofs fram av gåtan, som hade en finurlig koppling till den sjuke.

Upplösningen, tja lite oväntad faktiskt. Där hade Suter klurat ut det. 

Läst 2018

   Sauma, Luiza: Kött och ben och vatten ***

Språket flyter utan begränsning i Saumas debut. Plötsligt har jag läst allt och känner mig aningen besviken. 

Jag grubblar på varför och känner att det jag saknar är den kvinnliga blicken som så många kvinnliga författare fokuserar på nuförtiden. 

Det kändes som att jag läste en historia om en bortskämd man, en historia som likaväl kunde vara skriven av en man. Den kvinnor han möter är vackrast i världen (såklart), det sex han har är alltid bäst (såklart), han gör sin ungdomsresa (därför att han kan det pga ett arv) för att till slut stadga sig och så skilja sig (förstås).

Men han glömmer aldrig Henne (såklart).

En del av boken kändes som utfyllnad när jag läste den, men så här i efterhand kan jag inte erinra mig var det hände. Så stilmässigt höll den men historien kändes lite väl "grabbig" för min smak. Och saknade djupet som jag funnit hos många andra författare.

Men det är en debut och Sauma är en intressant författare, så jag hoppas hon skriver mer.

----------------------------------------------------------------------------

Sverige i boken:

"Du borde ha valt en man från ett progressivt land, som Sverige eller Danmark. De hade varit längre och stiligare också.".sid196

-----------------------------------------------------------------------------------

Läst 2018

Tack Modernista!

   Selahn, Monika: Brytning ***

Jag skulle inte vilja kalla det här en spänningsroman, i alla fall inte i den bemärkelse det är tänkt. För skumma män på bänkar och stolar och i svarta prejande bilar intresserade mig inte så värst. De var mest jobbiga.

Däremot läste jag med stor behållning om spelet kring uranbrytningen, som ju kunde ha varit vilken fråga som helst, och dess konsekvenser för alla inblandade. 

Jag är mycket tacksam att jag redan i gymnasiet, efter ett fullmäktigebesök, insåg att politik inte var något för mig.

Det kändes ganska jobbigt med alla intriger och PM som ska läsas.
När jag ser politiker på TV nuförtiden inser jag faktiskt varför de slingrar sig och säger både det som är sant och osant. Allt verkar göras upp bakom stängda dörrar ändå. 

Som politiskt inträngande material var den här boken riktigt intressant. Men som sagt, spännande? nja. 

Tack författaren för exemplaret!

   Stamm, Peter: Ta vägen ***

Krass. Så skulle jag vilja beskriva den här boken. 

Det är en pojkdröm som tydligen många män har, att få lämna allt och bli ett med naturen. Jag har läst om det förr och kommer säkert att läsa om det igen.

Boken var nästan en thriller, och det var spänningen som fick mig att fortsätta läsa. Sanning, lögn, dröm och verklighet blandas på ett overkligt sätt och vad är slutet? Jag vet det inte än, men jag vet vad jag tycker om dessa män som flyr fysiskt bara för att de kan. Kvinnor måste stanna kvar och fly i sina hjärnor samtidigt som ingen frihet gives dem.

Det logiska och riktiga är ett av sluten, det andra gör mig lika.

Men ett nyttigt citat markerade jag.

Det var inte länge sen han lärt Konrad det gamla scouttricket: rikta klockans timviasare mot solen, så har du söder mitt emellan timvisaren och klockan ett. sid 28

Lästa böcker 2018

Jag har även läst Sju år

   Seethaler, Robert: Ett helt liv ***

Uppenbarligen sökte människorna något i bergen, något de trodde sig ha tappat för länge, länge sedan. Han lyckades aldrig förstå exakt vad det handlade om, men under årens lopp blev han allt säkrare på att turisterna i grund och botten mycket mindre stapplade runt efter honom än efter någon ostillbar längtan. sid 101

Egger, mannen i boken, ror projektet livet i hamn. Boken är enkel på ytan men under levs ett liv, fullt av händelser med mer eller mindre meningsfullhet. Pojken utan förflutet lever sitt liv i den bedövande vackra omgivningen. Den mäktiga naturen tar hans kärlek. Men den ger honom möjligheter genom sin exploatering av linbanorna.

Seethaler gör en slags kulturgärning genom att skildra försöken till tämjning av den vilda naturens djupa dalar. Elementen ger och tar. Bokens undertexter kan vara många, författarskapet, den lilla människans utsatthet, kärlek i lavinernas tid. Men det som stannar kvar är citatet ovan, den ursprungliga människans inre längtan efter skönheten i den genuina naturen. 

Läst 2018