Brott och straff

Man kan förledas tro att i Brott och straff består brottet enbart i mordet på pantlånerskan, och straffet i den åttaåriga förvisningen, men Dostojevskij har ett helt annat syfte med boken och låter därigenom inte Raskolnikov undkomma så lätt.

Mordet på den gamla gumman är faktiskt bara ett medel att nå målet, och vad är då målet? Ja, Raskolnikov säger det själv, i sin bekännelse till Sonja:

- ”Du förstår - jag ville bli en Napoleon, och det var därför jag mördade……”

Raskolnikovs teorier om de ”vanliga” och ”ovanliga” människorna som han skrivit om i Periodisk Tidning, återges första gången av biträdande poliskommissarie Petrovitj, vid Raskolnikovs besök. Detta att det finns ovanliga människor, genier, som därigenom ges rätt att undanröja andra för ex. vis en idé, är något som inte tilltalar de övriga församlade. Razumichin, vännen, mumlar att han måste läsa artikeln själv och att det inte kan vara möjligt. Men Raskolnikov försvarar sina åsikter, och pekar där på att Napoleon m fl var brottslingar - ”enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla” och att alla - ”som…förmår komma med något     nytt - de måste på grund av sin natur bli brottslingar” - och…”om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod”. Sedan förnekar han att han betraktar sig som någon Napoleon och då utbrister  Petrovitj - ” Men herregud, vem i Ryssland i dag anser sig inte vara en Napoleon!” Detta med Napoleon dyrkan var alltså något vedertaget. Något som kanske var på väg att ”infiltrera” samhället. Att det var möjligt hade naturligtvis också att göra med att samhället hade ett mycket vitalt idéliv. Många ismer uppstod, allt från slavofilerna, som ville ha kvar det traditionella ryska samhället med sin knutenhet till kristendomen, till nihilisterna som ansåg att samhällsutvecklingen fick kräva våld om så var nödvändigt. Den senare riktningen nämns också i samband med Raskolnikov, även om han förnekar detta.

Senare, när Raskolnikov bekänner för Sonja, säger han dock rätt ut att Napoleon aldrig skulle ha tvekat att mörda gumman och därför: - ”slutade jag också med mina betänkligheter….och tog kål på henne…efter hans exempel”. (Ett exempel som naturligtvis vidareutvecklats i Raskolnikovs egen hjärna).

Precis som en del människor vid 1800 talets mitt ville Raskolnikov bli en övermänniska, han vill förkroppsliga en idé och därigenom hävda den, inte bara i ord utan också, som här, i handling. Han mördar för att pröva om han tillhör de få starka som har rätt att sätta sig över den allmänna moralen, över Gud. (Om Gud inte finns är allt tillåtet, enligt Dostojevskij i Bröderna Karamazov). Och däri består kanske brottet, att han kan tänka sig att fullföljasin tankegång, inte direkt att han tänkt den.

Detta är mästerligt skildrat i del 3, kap 5. (Det avsnitt som citeras ur här ovan ) Det kan faktiskt betecknas som Raskolnikovs egentliga (psykiska) rättegång, där replikerna haglar i en dialog som verkligen är som en kamp mellan brottslingen själv och Petrovitj,  Zamjotov (även han kommissarie) och ”försvararens vittne” som Razumichins roll kan tänkas bestå av.

Straffet genomlider Raskolnikov i sin febersjuka kropp, och i sin dröm, där han åter hugger yxan i gumman som nu skrattar åt honom, tillsammans med den mänskohop som beskådar hans förnedring; han är trots allt ingen Napoleon, han är bara en mördare rätt och slätt och kan alltså inte undgå att ange sig själv. Teorierna håller bara om man är en Napoleon hela vägen, och en sådan samvetsdröm liknande Raskolnikovs, skulle aldrig Napoleon ha drömt.

Rättegången, där samhället dömer det fysiska brottet, leder till förvisningen där Sonja, författarens språkrör, med sin/Guds kärlek, låter honom skåda ljuset.

Ljuset som enligt Dostojevskij finns i den traditionella religionsuppfattningen, tro genom lidande, något Raskolnikov verkligen fick uppleva.

Madame Bovary

Hos Emma Bovary ligger ”brottet” på flera plan, både kvinnligt och manligt så att säga. Ser man henne med enbart kvinnliga drag, och utifrån den tidens sätt att betrakta kvinnor, var det sätt hon tog till sig romanerna på, närmast fanatiskt, något som skulle kunna förklara hennes osedliga beteende, ja t.o.m motivera att romaner inte skulle spridas i någon omfattning, nästan som på Don Quijotes tid. Men då skulle alla romanläsande kvinnor ha agerat som Emma, och så var knappast fallet.

På ett ställe i boken ges en bild av den Emma som hon är i sig själv: (min kursivering)

Apotekaren sade: Det är en kvinna med stor begåvning. Hon skulle inte

göra sig illa i en residensstad. Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet,

 patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.

Men hon var full av åtrå, raseri och hat.

Hon var alltså till det yttre en riktig kvinna, med alla dessa goda drag; sparsam, artig, barmhärtig, men hon var också begåvad. Och däri ligger en del av problemet, och om man så vill, brottet sett ur samhällets synvinkel. Hon hade, med den tidens sätt att se, en ”manlig”(begåvad) hjärna i en kvinnlig kropp, och det är detta som gör att hon känner på ett manligt sätt; åtrå, raseri, hat! Väl dolt, så väl att hon nästan inte är medveten om det själv, finns dessa känslor, som sedan driver henne mot sitt öde. Hon vet, redan som ung flicka, att hon saknar någonting. Den enda kunskap hon inhämtar är ur romanerna, och det vill hon uppleva. Det är det enda sätt hon är medveten om, och det blir därför det enda hon kan använda sig av för att förlösa allt det som finns inom henne. Men hon är fast i konventionerna, och i det faktum att hon lever i fel århundrade. I dag skulle hennes energi kunnat ta sig uttryck i nästan vilket arbete som helst, och hon skulle ha lyckats. För på ett sätt lyckas hon ju också i boken, hon upplever den åtrå hon eftersträvar, men hon är för beroende, hon utnyttjas gång på gång, och ser det inte klart, hon kan inte vara lika kallsinnig som männen. Detta både p.g.a att tidens seder sätter käppar i hjulet, och så det att hon ju trots allt är kvinna, med en kvinnas känslor men utan tillåtelse ( från samhället) att bejaka sin manlighet; att få leva ut sitt raseri och sitt hat i något konstruktivt. Det kunde hon t ex ha använt till att genomskåda herr Lheureux (pantlånaren) och herr Homais (apotekaren), dessa män som båda genom att utnyttja paret Bovarys svagheter, hjälpte till att frammana den slutliga katastrofen.

Emmas man, Charles Bovary, kan dock bejaka sina kvinnliga drag. Dyrkar sin hustru och är henne trogen, tror på allt hon säger. Men det är heller inte bra, han lever kanske också i fel århundrade, de kan helt enkelt inte mötas eftersom människan enligt Hippolyte Taine är:

                 en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden.

Och tiden var inte rätt för Charles och Emma Bovary, därför hade inte heller Emma rätt att göra det hon gjorde, särskilt inte självmordet. Det visar Flaubert, dels med den utdragna dödskampen på slutet, som gör att man alltid kommer att minnas Emma Bovary med en svart vätska sipprande ur munnen och med bara fläckar i den svarta hårmassan, dels med Charles död, där han sitter på bänken med Emmas hårlock i sina händer, och underförstått, med krossat hjärta efter avslöjandena om hur hans hustru egentligen levt. Trots det fanns det strömningar som ville fria Emma Bovary, hon väckte viss sympati hos sina läsare redan på sin tid.

Facit blev två döda och ett föräldralöst barn, två f.d älskare som skakat av sig alltihop, och så den manliga makten i form av herr Lheureux och herr Homais, blomstrande som vanligt i fotspåren av en katastrof.

Sammanfattning

Dostojevskij och Flaubert tränger båda i sitt författarskap under huden på två gestalter, helt i realismens anda. Här förenas arvet från romantiken, den självständigt tänkande och känslomässiga individen, med realismens empirism, de går nära personerna, som verkligen kommer till uttryck i sin egen rätt, vare sig de är goda eller onda eller är de helt enkelt offer för den realistiska  ”utvecklingen?”. D.v.s verkligheten till varje pris.

Likheterna mellan verken grubblade jag länge över, eftersom jag slukade varje ord i Brott och straff, men fick skärpa mig för att inte börja hoppa i Madame Bovary. Trots det upplevde jag båda böckerna ”i magen” så att säga. Kanske beror det på att båda dessa män drivs av något inom dem själva. Dels en inre övertygelse, Dostojevskij har religionen i bakhuvudet, dels en inre litterär glöd, Flaubert med sin impersonalitetsdoktrin.

Även det faktum att Flaubert yttrat:  ”madame Bovary det är jag” visar på att det till syvende och sist är manliga (Flauberts) tankegångar som bejakas i en kvinnas (Emma Bovarys) kropp.

Månadsläsning mars 2020

Levy, Deborah: Simma hem ****

Vigan, Delphine de: Om det inte vore för dig ***

Laforet, Carmen: Nada ****

Carlsson, Olle: Kallad ***

Loe, Erlend: Djuren i Afrika ***

Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet ***

Moström, Jonas: Skuggorna ruva 

Bäst Flera bra men jag väljer ändå Laforet, Carmen: Nada.

mindre bra Levde inte riktigt upp till förväntningarna Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet

Eftersom jag helt missat att sammanfatta månadsläsningen för Januari och Februari länkar jag. 

Levy, Deborah: Simma hem ****

En ny favoritförfattare är Levy. Hennes Varm mjölk var helt klart annorlunda bland de böcker jag läst.

Det här är den första boken som översatts till svenska. Och den är riktigt bra.

Jag tycker att Levy verkligen lyckas med gestaltningen. Kitty Finch är inte riktigt klok men gör det hon ska göra för att bokens smärtpunkt ska uppnås. Det är det offer som berättelsen behöver. Det gör boken skrämmande och outförsägbar. 

Även språket rinner lätt, men stannar ibland upp med oväntade meningar. Jag har en känsla av att översättaren verkligen lyckats känna in Levys stil.

Nu väntar nästa bok på att bli läst.  

Vigan, Delphine de: Om det inte vore för dig ***

Jag läser inte gärna böcker om dementa personer. Men jag hade faktiskt ingen aning att den här boken handlade, kanske inte fullt ut om det, men om afasi.

Vigan är en författare som jag alltid läser och visst, det här var bra, men styrkan ligger inte i handlingen utan i språket, som väl skildrar hur afasi kan vara. Det kändes som att jag fått en lektion i hur det yttrar sig, och dessutom en ärlig sådan. Så jag lärde mig en hel del. 

Men hade jag vetat hade jag avstått.

Laforet, Carmen: Nada ****

En gotisk bildningsroman. Från 1945. Som håller än idag.

Är det här urmodern för alla väninnerelationer som sköljer över oss? För det är klart att Ferrante har läst den här. Och hämtat stoff. Plus många andra. 

Laforet vill skildra en mörk tillvaro, där hunger, barnskrik och misshandel omger huvudpersonen. Boken är bra men jag har en känsla av att det fattas ett antal sidor. Trots att den ändå krävde sin uppmärksamhet för de 300 sidorna var jag inte less när den var slut. 

Men så erinrar jag mig att den faktiskt skrevs för 70 år sen. Och som bildningsroman ska den sluta när den slutar. Och de ord som finns ska leda mot slutet

Carlsson, Olle: Kallad ***

En präst som låtit tala om sig är Olle Carlsson. Och Katarina kyrka i Stockholm. 

Här berättas historien om Katarina kyrka och dess verksamhet. Och besökare som flockades under de första åren. Och de var inte vilka som helst

Där i våra första böne- och självhjälpsgrupper satt brutna sångare, skådespelare, politiker, fotomodeller, radiopersonligheter, konstnärer och regissörer. sid 65

Carlsson kommer undan med att kalla personer Underbarnet, Komikern, Regissören osv. Just Komikern tog sig en stor plats och ändrade på den stela kyrkan. Kändisarna flockades tydligen, kanske de som inte fick komma in på Kulturprofilens ställe här fick en plats att ändå få vara med, äta gratis bufé och syna varandra. För jag kan inte låta bli att tänka på Klubben när jag läser det här.

Och som så ofta, det här är en uppgörelse, Carlssons uppgörelse med Komikern, församlingen och de styrande i kyrkan han tog över, sina kärleksaffärer. Allt är inlindat i ord och återhållen vrede. Men det är också ett sätt att introducera sitt nya livsverk.

Carlsson är ärlig, pekar på det sätt han vill praktisera sin kristendom. Men också hur han låter sig manipuleras av en kändiselit som tar för sig. 

En intressant bok eftersom jag inte alls visste nånting om det här, utom att kyrkan fylldes söndag på söndag. Vilket ofta uppmärksammades.

Nu är Carlssons nya verksamhet igång, och eftersom jag ändå blev nyfiken kommer jag att följa den. Kanske landar ändå allt i en människovänlig kristendom för alla. Jag hoppas det.

Loe, Erlend: Djuren i Afrika ***

Liten spoilervarning

Ja det här var ju verkligen ingen trevlig läsning. Jag kan ärligt säga att det var gränsfall att jag kunde fortsätta läsa. Men nånstans blev jag ändå nyfiken på Loes intentioner. 

För mig blev det en beskrivning av hur en sekt kan uppkomma. Om hur människor kan manipuleras att det onda blir rättfärdigat med hjälp av det goda. För den här flocken människor intalas att de ska rädda planetens fem största med hjälp av uppseendeväckande men ytterst osmakliga metoder. Ja hade de inte själva just varit bärare av ett begär att få leva ut dessa metoder skulle de ju aldrig kunnat komma på tanken att göra det, och därför inte ställt upp. Hoppas jag.

Lise, den enda kvinnan, är här sektledare över fyra män och får dem att övervinna sitt motstånd. Intressant läsning. Och sen fortsätter historien i Afrika, där det finns inhemska grupper som exploaterar och bjuder ut djuren. Det känns lite som trafficking. Jag mår illa större delen av boken eftersom jag hela tiden tänker på utnyttjande och likheter med övergrepp. Var slutar det mänskliga och börjar det djuriska? Och vice versa. 

Men jag lyckas inte fånga essensen i boken. Vad vill Loe?

När jag tittar på det avsnitt av Babel 2019 där han medverkade, inser jag att jag nog läst in lite för mycket. Eller så är det mekanismer som Loe inte är medveten om. Enligt honom handlar det om just att rädda planeten, vilket han använt ironi till att beskriva. Det skulle förklara slutet, det finns ingen djupare mening med det offer som sker (?). Eller är det rättvisa som skipas? Och var kommer genusfrågorna in? Tydligen är de inte viktiga.

En i mänskliga mekanisker djupt grävande bok (som jag uppfattade den) försvinner i något helt annat. En bok som med ironi och humor inte tar tag i frågan om djur kontra människa utan slår det i skoj. Lite fegt kan jag tycka.

Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet ***

Ja, allt handlar till slut om pengar. Det skildrar Vanderbeke på sitt eget välformulerade sätt. 

Och hon har verkligen en poäng, eftersom alla vill tro på något. Förut kunde man liksom huvudpersonens farmor, tro på kantareller, att de till slut ska vara bra att hitta där i källarförrådet.

(Visst, alla som läste Kalle Anka vet vem Joakim von Anka är, men att vara så besatt av pengar vill väl ingen bli? Tänkte åtminstone jag när jag läste om honom för länge sen. Men nu vete sjutton om jag inte var unik redan då.)

Men det är sant att nu för tiden är pengar det första och det sista. Vanderbeke gör ett bra försök att berätta hur pengarna letar sig ner i inkomstlägena och tar alla (?) i besittning. Både från öst och väst.

Jag gillar Vanderbekes språk men den här bokens innehåll var inte riktigt så intressant.