Månadsläsning maj-juni  2022

Rubin Dranger, Joanna: Ihågkom oss till liv ****
Mattson, Ellen: Den svarta månens år ****
Ogawa, Yoko: De förlorade minnenas ö ****
Helle, Helle: Bob ***

Wilde, Oscar: Dorian Grays porträtt ****
Marklund, Anton: Under falkens vingar
Starnone, Domenico: Bekännelser ****

Starnone, Domenico: Bekännelser ****

Starnones tidigare böcker var båda läsvärda. Så även denna. 

Kanske att innehållet var lite svårt att greppa. Skildringen av mannen var uppenbar, men sen kommer dottern och väninnan med var sin del. Och tillför, ja vadå?

Är boken bara för att beskriva att rädslan för upptäckt är den enda drivkraften till att vara god? Och är han god egentligen? Kanske är det  bara han själv som tror på det...

Helst skulle jag ha velat diskutera helt öppet men jag vill inte spoila heller. Så när boken var slut kändes det som att mannen inte riktigt gick att greppa alls. Att leva sitt liv i fruktan för någon slags dunkel och trots allt inte alls särskilt ihågkommen bekännelse gjorde honom svag. Men inte god för det. Knepigt.

Här en länk till en rescension som kanske förklarar mer. Själv skriver jag ju bara reflektioner.

Den italienska vågen fortsätter övertyga | Alba

Läst 2022

Marklund, Anton: Under falkens vingar

Marklunds första bok, Djuvänner, var ett av dessa debutantverk som väcker intresse. Jag har hela tiden velat se en ny bok av författaren. Och nu kommer den, i form av en deckare med nostalgiskia hembygdsvibbar. Och övernaturliga drag som används i det godas tjänst, dvs mordutredningens tjänst. 

Ämnet är ett av dagens vidrigheter, och utsattheten hos offret är väl skildrat.

En deckare utöver det vanliga alltså.

Dessutom finns det med, det synska, det mystiska som vissa verkar kunna utöva. Det lyckas Marklund förmedla på ett sätt som gör det trovärdigt. Ja, jag kommer på mig själv att tänka att mycket mer finns i vårt inre som kanske skulle komma fram om det tilläts göra det. 

En riktigt bra deckare. Ja, jag rekommenderar att läsa den. Särskilt om du är från Västerbotten, för mångt och mycket känns igen. Det ger det lilla extra somkan lyfta en historia, igenkännande 

Wilde, Oscar: Dorian Grays porträtt ****

Det finns klassiker som av mig blivit olästa. Fråga mig inte varför. T.ex den här av Wilde. 

Den har lyckats gå helt under radarn vad innehållet beträffar. Jag vet inte vad jag väntade mig, och börjans adjektivbombning kändes bara så märkligt. Lägg där till att uppläsaren inte var den bästa och att innehållet, som frekvent använde ordet Hemsk och Hemskt, var skrivet på ett ytterst gammaldags språk, så fanns det bara några ljusglimtar kvar. 

Klassiker är ju ofta tidlösa på nåt sätt, den här historien snuddar vid nuet med sitt skönhetsideal och önskan att vara evigt ung. Dessutom visade den på hur onda gärningar kan göra en så avtrubbad att de egentligen inte betyder nåt. 

Det förs många olika resonemang, och jag skulle gärna ha gjort en analys om den dykt upp under litteraturvetenskapen. 

Faktiskt, väl värd att läsa eller lyssna på. Om man står ut med synen på kvinnor som verkligen är allt annat än feministisk.

Fast bered dig på att det mesta är hemskt på ett eller annat sätt. Där missade översättningen skulle jag vilja säga.

Helle, Helle: Bob ***

Jag tyckte inte särskilt mycket om den här boken. Fastän jag tror att Helle verkligen har tänkt till och prövat sina formuleringar ett flertal gånger, och hittat fram till ett intressant språk, känns handlingen bara jättekonstig. Fast jag måste erkänna att fast Bob både verkar smart och inte, så tycker jag ändå lite synd om honom, trots att jag retar mig på hans oförmåga att skärpa till sig. 

Men vet vi egentligen hur Bob är. Det är ju hans flickvän som lämnar ut honom, och vem vet om hon talar sanning. Just det greppet var ovanligt, men kändes alltså opålitligt. Bob, vad tänker du, egentligen?

Ogawa, Yoko: De förlorade minnenas ö ****

Ogawa förnekar att det här är en dystopi. Och jag förstår varför. Det hon har skrivit är ju en slags feministisk roman, där  inspirationen till handlingen tydligen kommer från Anne Franks liv.

För det är instängdhet i gömställen för de personer som har minnet kvar. Övriga glömmer och lever trygga med sina förluster. 

Men det jag kunde känna var att det här är  "Det osynliga barnet" (Tove Jansson) fast det är omvända scenariet. Huvudpersonen är klart synlig men försvinner mer och mer, både i livet och i den bok hon skriver.

Jag lyssnade på boken och problemet med att markera citat blev uppenbar, jag gjorde det helt enkelt inte. Och missade att komma ihåg flera ställen som visade på hennes utsatthet, och hennes övergreppsliknande tillvaro. Det viktiga anslaget är inte dystopiskt utan feministiskt. Konstigt nog har jag inte stött på det i någon av alla de rescensioner jag läst. 

Jag sökte vidare och hittade här en artikel där Ogawa själv fick komma till tals. Ser nu att jag inte kan nå den, eftersom jag tydligen måste ha en prenumeration för att läsa fler artiklar på NY times. Men så är det kanske inte för dig. Där visar det sig att Ogawa har feministiska tankar själv, så jag kanske känner rätt ändå. 

En bok med flera bottnar alltså.

Mattson, Ellen: Den svarta månens år ****

Mannen är egentligen inte lastgammal, men han jobbar inte. Det visar sig att han är avstängd från universitetet där han i vanliga fall undervisar.

Det känns som att den här mannens liv har varit, men det pågår ju faktiskt. Och är inte slut. Eller är det det?

"en man som anar att något omvälvande står för dörren" som baksidestexten säger. 

Och ja, han ska genomgå en skalloperation, efter ett fall. Eller är det en metafor för något annat. För hände fallet, har katten som vill bo hos honom verkligen varit där och ungdomarna som hälsar på, är de på riktigt. 

Vissa saker är klarare, som besöken hos rektorn med dekanen som medföljare, dekanen, hon som han gick i skolan med som ung. Men hans arbetsliv är över. 

Och nu är det operationen och han yttrar orden "Presens är allt jag begär" sid 194. 

Jag läser knappt om böcker nuförtiden, men om jag skulle läsa om denna skulle jag koncentrerar mitt läsande till att hitta alla pusselbitar som Mattson så skickligt lägger ut, och verkligen inse att det sjukdomstillstånd mannen lider av inte är vad det ger sig ut för att vara. Och min känsla av sorg skulle ha varit mycket större.

Eller så är det inte så. En snårig men både upplysande och ömsint bok. Att läsa en sådan här riktig roman i dagsläget känns som en gåva. Tack Ellen Mattson.

Rubin Dranger, Joanna: Ihågkom oss till liv ****

En stor bok, både till format och innehåll. Jag måste beundra författarens idoghet, noggranhet och nyfikenhet.

En beskrivning av Rubin Dangers släkthistoria, men minst lika intressant är annat som författaren förmedlar; hur det egentligen var med Sveriges handlande under andra världskriget. Det gjorde mig så beklämd att det är så mycket som inte brukar nämnas om allt som hände. Visst, tågen som fick köra genom Sverige med krigsmateriel brukar omtalas och sen är det slut på öppenheten. Men Rubin Danger vågar upplysa om allt det andra, och med ett gediget notarkiv även bevisa det. 

Det finns många saker jag skulle kunna citera, men jag uppmanar dig istället att läsa boken. Författarens familjehistoria är kort sagt komplicerad, så det som stannar kvar är allt ikring. Väl värt att läsa.