Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden

Ja, jag har läst Sigurdadottir med behållning under lång tid. Men nu tror jag att det är tack och adjö till hennes deckare. 

Visst, angeläget ämne och lite spänning men allt för mycket gick på tomgång. Det var som att läsa en ganska hastigt skriven text. Nu blir det inte många deckarförfattare kvar att läsa. Tur att det faktiskt kommer nån ny nu och då, Anton Marklund t.ex Ser fram emot hans nästa. Och Griffiths såklart. Men jag är inte säker på att Bussi blir översatt igen, synd i så fall.

Olsen, Tillie: Jag står här och stryker ****

Med förvåning läser jag en bok från 1956 och tycker att den känns aktuell.

Olsen har liksom skrivit en roman, persongalleriet hänger med hela tiden men samhällsfrågor kastas omkring bland de inblandade och får nedslag här och var. Och hela tiden gräver Olsen djupt och kommer med insikter som knappt finns ens i dag. 

Det är dottern som modern var för ung för att få. Hon klarade inte av dotterns svårigheter, hon nådde inte fram och deras förhållande blev kyligt. Men nu efteråt har modern kommit till insikt vad som var fel och hur hon skulle ha gjort. 

Kriget finns med i den sjöman som besöker fadern men som aldrig tar sig i kragen, trots all hjälp. Striderna tog honom med en kula.

Rasismen och religionen när modern med en dotter besöker dotterns kompis kyrka. En skrämmande upplevelse som parat med omgivningens förakt för kompisens hudfärg får dottern att skrämt rygga tillbaka. 

Och så till sist, döden. Att försöka hemlighålla och dölja, att inte riktigt kunna ta vara på tiden, att se hur lögnen skadar. Så sorgligt, så sorgligt.

Fyra starka noveller som kommer att stanna kvar, i varierande mån. Men kvar stannar en önskan att få läsa mer av Olsen. 

Meyer, Deon: Villebråd

En deckare som går utmärkt att lyssna på. Kanske lite väl egendomlig, att visa på kapaciteten hos en avdankad torped skulle ha låtit sig göras utan att fem (5) män är inblandade. Annars är inte våldet så frekvent. 

Nej här finns lika delar romantik, (blandad med nervositet) och polisarbete samt skumma typer som smyger omkring, för att inte tala om torpeden som smyger med sina handlingar. 

Men som vanligt med Meyer är det bra gjort. Det hänger samman och jag minns till och med en hel del detaljer efter ganska lång tid. 

Så om du vill lyssna på en rå men ändå mänsklig författare, läs Meyer. Den här är kanske inte hans bästa men den är god nog. 

Wolff, Lina: Djävulsgreppet ****

Det här var ju inte så kul, varken i början mitten eller slutet. Kvinnan i boken är skör med sina demoner och ett lätt byte för den kontrollerade man som hon blir förälskad i. 

Skildringen av hur han bryter ner henne är, så konstigt det kan låta, bokens stora behållning. Wolff måste ha gjort god research eller upplevt detta själv. 

Sen dras handlingen in i ett märkligt skeende, på ett sätt väldigt verkligt skildrat samtidigt som det känns som att fantasin skenat för Wolff. 

Det är så sorgligt att kvinnans oblida öde känns så omöjligt att bryta. Men det är det som Wolff skildrar så bra, hon ger en bakgrund till att det inte är ödet som härskar, utan att kvinnan är en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden. Arvet har gett henne skörheten och demonernas påverkan på hennes liv har tvingat in henne i en miljö där hon befinner sig, helt ensam i ett främmande land, där hon vill börja ett nytt liv och ett nytt yrke där hon inte lyckas särskilt bra. Tiden har gjort henne skenbart fri att leva sitt liv fast hon är kvinna. För 100 år sen hade det inte varit möjligt.

Men hon har bara en utväg när det kommer till kritan. Och så ska det bara inte få vara. Jag känner mig arg när jag läst klart.

Wolff har lyckats fånga mig ordentligt. 

Ypi, Lea: Fri ***

Albanien var ett vänsterns föregångsland när jag växte upp. Det enda land där man lyckats införa ateism. Det var fascinerande, för vid den tiden var jag mest inne i Love peace and understanding...i Jesu namn - stuket. Så Albanien behövde hjälp för att ge kristna sin frihet igen.

 I Fri berättar Ypi  om sitt liv, först i ett isolerat land där straffet för olovlig utresa är dödsstraff, sen i ett så kallat ”fritt” land med marknadsekonomi och inbördeskrig (pyramidkrisen). 

Där de levde med fokus på arbetets utförare, en vacker tanke, och inte dess kapitalistiska ägare.

”Vår lärare Nora hade förklarat att utanför Albanien visste folk inte namnet på den som tillverkade saker, namnen på arbetarna. Hon berättade att i väst kände man bara till namnen på fabrikerna där sakerna tillverkades, människorna som ägde dem och deras barn och barnbarn.”

När regeringen faller, efter farbror Envers död blir det plötsligt ett kapitalistiskt land av Albanien. Dvs ett land fyllt av girighet och avundsjuka.

”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exilalbaner hade tagit emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar. […] vilket värde har rätten att ge sig av när det inte finns någon rätt att bli mottagen? Var gränser och murar förkastliga enbart när deras syfte var att hålla människor inne till skillnad från när de höll människor ute?”

 Ypis nyanserade funderingar sätter fingret på direkta och indirekta tvång och hur övergången från socialism till liberalism medför förändrade tankesätt och normsystem. Det första hör samman med solidariska ideal exempelvis har en handikappad person inte sig själv att skylla och en socialist ser som moralisk plikt att kollektivt hjälpa personer i nöd. Det liberalistiska synsättet vars ledord är frihet bereder plats för egoism: det är inte mitt fel att hen är i nöd, tänker man.

”Min familj likställde socialismen med förnekelse: en förnekelse av det de egentligen ville vara, av rätten att göra misstag och lära av dem, att utforska världen på sina egna villkor. Jag jämställde liberalismen med brutna löften, en raserad solidaritet, med rätten att ärva privilegier och blunda för orättvisor.” Blogg Karenina

Boken kändes lite mysig sådär, hyllar hantverkaren, friheten, fri från reklam och varumärken. Ypi älskar farbror Enver och är för ung att förstå att universitetsstudier är ett täcknamn (säkert ett av många) för tid i fängelset. Hon slipper också få veta allt som varit och är, men det som skall komma drabbar henne med fullt kraft, då har hon vuxit upp.

En bra skildring av hur barnet ges frihet att tro på jultomten men slutligen måse inse att det är en lögn. 

Månadsläsning september 2022

Moström, Jonas: Blindspår 

Haushofer, Marlen: Vi dödar Stella ***

Moss, Sarah: Offermur ****

Kouchner, Camille: La familia grande ****

Darrieussecq, Marie: Avigt hav ***

 Bra: Kouchner, Camille: La familia grande Övergrepp skildrat utan åthävor och sensationslystnad

Mindre bra: Darrieussecq, Marie: Avigt hav Iofs en bra bok men författarens Man måste älska männen mycket hade höjt förväntningarna för mycket.

Moström, Jonas: Blindspår 

Moström hör till de deckarförfattare som jag alltid läser så fort de kommit ut. Så även denna gång.

Lika spännande som vanligt, men med en annorlunda vinkling. Hela boken genomsyras av en beskrivning av en 17årig kille med Downs syndrom. Moström skildrar honom med både värme och fingertoppskänsla. Jag lärde mig en hel del om Downs syndrom måste jag säga. Och om problematiken kring funktionsvariationen i livets början.

Konstigt nog anade jag tidigt vem mördaren var, något jag inte brukar lägga särskilt stor vikt vid. Skulle vilja skriva mer om det men jag är ju ingen spoilare.

Läst 2022

Haushofer, Marlen: Vi dödar Stella ***

Haushofers bok Väggen har hyllats av alla, inklusive mig.

Jag har väntat länge på att läsa denna bok, men tycker inte den når upp till Väggens nivå. Den är dessutom mer som en långnovell, men hinner ändå med att skildra en familj i förfall, en mans makt och en kvinnas feghet att ställa upp för en annan, mycket yngre kvinna. 

Vem är skyldig till det våldsamma slutet? Har vi ansvar för varandra, eller lär vi oss att leva med skulden? När jag inser att boken publicerades första gången 1958, känns författarens klarsyn mycket större. 

Jag borde läsa om Vi dödar Stella. För att inse vad Haushofer lyckas förmedla, många år före sin tid. 

Läst 2022