Wahlberg, Karin: Lätta ditt hjärta ****

Än finns det hopp, första delen i serien lasarettet finns här

Livet går vidare, andra delen i serien lasarettet finns här

Och nu har den kommit, sista delen. Den knyter ihop säcken och så här går det för alla inblandade till slut. Eller är det slut? Jag hoppas såklart på en fortsättning men men, ingen sådan är utlovad. Tyvärr. 

De förra böckerna innehöll en slags innovativ ådra, där uppbyggnaden av lasaretten och där behovet av att kunna bota eller i alla fall förebygga vissa sjukdomar fick en nödvändig plats. Och det fanns många läkare som var genuint intresserade av sitt arbete. 

Här har det faktiskt börjat ske (poliovaccinets ingång ex.vis för att inte tala om penicillinet) och det är ju faktiskt början till epidemiavdelningarnas avskaffande, kan jag tänka mig.

Det berör mig mycket hur barnen fortfarande behandlades, inga föräldrar närvarande och bortklemande kom inte på fråga. Dessutom det både uttalade och outtalade kravet att vara tacksam (?) över att ha överlevt och att det alltid finns de som har det värre. Jag känner igen mig i känslan hos flickan i slutet av boken, även om jag aldrig skulle ha vågat visa det av rädsla för att inte bli bra bemött nästa gång. 

Nu var hon botad, och borde vara glad och tacksam!

   Men hon bet försiktigt i underläppen och såg uppfordrande och samtidigt ointressant på honom, han kunde inte tyda vilket. Denna stumma utstrålning besvärade honom. [...] "Vi bedömer inte att det finns någon risk att ni smittar andra", la han till.

   Hon svarade med att fortsätta stirra på honom med tydlig avsmak. Blotta tanken att hon skulle betraktas som pestsmittad föreföll henne främmande. sid 383

Jag gillar att Wahlberg tar upp den här problematiken, som barn och kroniskt sjuk kan man aldrig värja sig mot känslan av underlägsenhet, rädslan för att bestraffas, den minimala möjligheten att värja sig när någon kränker ens kropp och vilja. Priset man betalar för att överleva.

Jag har också insett att ur det här perspektivet är det trots allt bra att vara femtiotalist. Hade jag varit född bara fem år tidigare hade jag nog inte levt idag. Så den sista delen andas en slags optimism även om det som händer är lite fragmentariskt och kräver att man läst de tidigare böckerna.

Läst 2018

   Wahlberg, Karin: Cancerland ***

Efter att Wahlberg drabbats av och tillfrisknat från tarmcancer, ombads hon att skriva en bok. Det blev denna.

De flesta sjukdomar har böcker skrivna av personer som har erfarenhet av just den åkomma de skriver om. Vilket ger god upplysning till den som senare drabbas. Eller dess anhöriga. Eller sjukvården.

Det händer när jag läser böcker skrivna om svåra upplevelser att jag känner att boken skrivits för tidigt. Dvs författaren har inte fått den distans till händelsen som behövs för att verkligen kunna förmedla vad hen varit med om.

I mitt tycke har det hänt Wahlberg när hon skriver om sin sjukdom. Visst ger hon fakta om sjukdomen, vilka symptom den ger, vad som kan hända efter operationen. Den som nyss drabbats och vill läsa vad det handlar om får bra med upplysning om denna "fulcancer" som ingen vill tala om. Det resonemanget var också upplysande. Själv anser jag att all cancer är ful när man ser vad den gör med den som blir sjuk, fuck cancer är rätt. Att någon cancer skulle vara fin är ju helt idiotiskt, men så är det ju med sjukdomar också. En del får mer resurser och fler sökande till tjänsterna. ( Inom parantes sagt kan man ju då även dra paralleller till patienter, män är finpatienter, kvinnor fulpatienter. Hur kan jag veta det utom genom egen erfarenhet? Jo män och deras sjukdomar får mer resurser och tas mer på allvar än kvinnors.)

Det intressanta med boken är också de minnen som kommer fram, Wahlbergs tankar om sin barndom och sin mammas alltför tidiga död. Att det förflutna kan komma fram vid svåra trauman är inget konstigt. Men det innebär att nuet trängs åt sidan. Vilket borde ge sjukvården insikt om att behovet av psykologisk hjälp kan behövas mycket längre fram. Och för många flera än i nuläget. 

Boken skulle som sagt kanske ha vunnit på ytterligare tid till eftertanke. Lite synd, då den verkligen är angelägen. Därmed inte sagt annat än att Wahlberg visat både stort mod och samhällsengagemang som skrivit den.

Lästa böcker 2016.

   Wahlberg, Karin: Livet går vidare ****

Än finns det hopp, första delen av serien Lasarettet, var otroligt bra. Likaså den här delen. Även om jag plötsligt la märke till vissa upprepningar, särskilt i början. Vilket förvånade mig lite. En liten dip i mitten men slutet var så fullt av action att jag bara måste läsa klart (gäsp). Ser såklart fram emot nästa och tyvärr sista delen.

Wahlberg lyckas beskriva så många företeelser, inställningen till abort t.ex Här är början till diskussionen om den fria aborträtten. Men även bortlämnande av barn förekom i stor utsträckning fortfarande.

Och läkarnas makt och ställning, jag har själv upplevt den från sängen vid den här tiden. Då var sköterskorna helt klart i underläge. Men de hade ansvaret minsann.

Wahlberg gräver verkligen i skiten, män som slår, män som nonchalerar, män som våldtar. Jag blir beklämd, hur mycket har ändrats egentligen?

Men det är kvinnorna det handlar om, även om männen är i centrum. Som då och för alltid.

Den här bokserien plus Kristina Strandbergs böcker om hemmafrun Maj är nog det viktigaste som skrivits på många år. Precis som Moa Martinson och Elin Wägner på sin tid kommer de här att ingå i en framtida feministisk kanon.

Läst 2015

   Wahlberg, Karin: Än finns det hopp ****

Wahlberg tillhör ju en av mina absoluta favoriter bland svenska kvinnliga deckarförfattare, jag har läst alla hennes deckare, och även hennes roman, Sigrids hemlighet var ju riktigt riktigt bra!

Men jag har också ändå från början hävdat att hon borde skriva romaner. Så kom då Sigrids hemlighet och den var som sagt väldigt bra. Och nu kommer det mera!

Än finns det hopp är första boken i en serie (!) om ett sjukhus på 50-talet. Persongalleriet i början radar upp massor med namn av de mest skilda slag. Mycket sjukvårdspersonal så klart men även andra personer. Detta myller hjälper till att ge tidsfärg och nostalgisk information om 50-talet. Så vansinnigt intressant. Wahlberg har gjort ett gediget jobb om något som skrivits väldigt lite om, bravo!

Det är sällan nu för tiden jag riktigt längtar efter att fortsätta läsa i en bok, men den här sträckte jag mig efter så fort jag fick chansen. Alla dessa främlingar från bokens första blad hade fått liv när jag stängde ner pärmarna. Och jag längtar verkligen efter fortsättningen. Den borde ha ännu större igenkänningsfaktor för mig själv, jag tillbringade en del tid på sjukhus under 60-talet nämligen. Och jag minns väldigt mycket av det. Få se om jag uppfattade det rätt, så barn jag var.

Jag ser så fram emot nästa bok. Hoppas den ligger klar i nån dator hos Wahlberg!

Läst 2014 

   Wahlberg, Karin: Glasklart ***+

Wahlberg tillhör ju en av mina absoluta favoriter bland svenska kvinnliga deckarförfattare, jag har läst alla hennes deckare, och även hennes roman, Sigrids hemlighet var ju riktigt riktigt bra!

Och den här boken är inget undantag, snarare tycker jag att den är snäppet bättre än de senaste. Wahlberg säger 

Själv tycker hon att hon ligger snarlikt nära romanen. - Det är inte tillräckligt snabbt tempo, grovt och allt det där. Jag har ett ganska utmejslat språk, är omständlig och så, så jag ligger väl där emellen. 

sid 24, Yourlifebook, nov 2011

Det kanske är därför som jag är så förtjust i hennes deckare. Även om jag kan tycka att hon informerar lite väl mycket ibland. Och en liten vink till Leif G W Person kostar hon också på sig:

Få utredare ägde den typ av speciell förmåga som en namnkunnig person inom kriminologin kallade "att se runt hörn". sid 137

Den här är ju snarare en bruksanvisning i glasblåsning plus en relationsroman plus en uppföljare till den förra boken, visserligen i en bihandling men ändå. Just det greppet är väl kanske det enda som jag kan tycka kunde ha uteslutits. Kanske Wahlberg fått så mycket frågor på det att hon måste göra ett avslut. Lite väl egendomligt avslut, min slutsats tyckte jag var mer realistisk. Men ok.

Något som också var speciellt med den här boken var att den lyckades vara spännande ändå in till slutet. Annars brukar jag tappa intresset när allt är avslöjat och våldsamheterna ska börja. Men inte här konstigt nog.

En bra deckare! Riktigt bra.

Läst 2012

Karin Wahlberg har också skrivit två barnböcker, Camilla och lögnen och Camilla och Micke. Vilka jag inte läst ännu. Men snart.

Wahlberg, Karin: Matthandlare Olssons död***

Jag hade läst negativa recensioner när den här boken  kom och var lite skeptisk men den var, som vanligt, spännande, intressant och läsvärd! En stunds avkoppling. 

Lite väl mycket mattor och Ture Sventon, men om det rört sig om t.ex en dyrbar klocka tror jag inte jag skulle ha tänkt så mycket på det. Där ger ju Wahlberg en ny vinkling och nya kunskaper till den som läser. Intressant! Jag menar, jag visste knappt var Bosporen fanns innan Pamuk fick priset, och nu blev jag plötsligt för en kort sekund sugen att åka omkring på det vattnet. Mattorna däremot intresserar mig inte, jag är trasmattstypen.

Läste hos nån att det var ju ett ouppklarat brott med, vad hände där? skrev recensenten uppbragt. Utan att avslöja allt för mycket tycker jag att svaret är ju självklart, antingen six feet under eller slängd i ett snår som hundratals andra av samma kön. Och den alltid mest sannolika mördaren är bara sååååå oskyldig.

Däremot kunde Wahlberg ha skippat det vanliga våldsamma slutet. Överhuvudtaget tror jag att hon höjt våldsnivån en nivå i den här boken......ett inlägg på några ord (se ovan) i debatten. Som en bihandling. Men det tog ordentligt.

Jag har ju länge hävdat att Wahlberg är kapabel att skriva en relationsroman, här och var glimmar det till riktigt insiktsfulla meningar. Då måste hon jobba mer med personporträtten iofs. Nu halkar alla utom de gamla vanliga omkring lite anonymt på sidorna.
Men annars ser jag fram emot nästa deckare av Wahlberg, min favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare.

Wahlberg, Karin: Ett fruset öga *** Tredje boken av Wahlberg, skriven i samma stil som de två förra, dvs pratig pratig men ändå lättläst och bitvis intressant ur ett nutidsperspektiv. Den här boken har dock en stor nackdel, en inplantering som är så uppenbar att polisen framstår som både blind och korkad eftersom de inte fattar det läsaren fattar direkt. Synd, men det visar kanske på att Wahlberg egentligen inte ska skriva deckare, när kommer den skönlitterära debuten???

Läst 2003

Wahlberg, Karin: Flickan med majblommorna*** Wahlberg är som alltid ett säkert kort. Men som jag sagt förut, när kommer hon med en skönlitterär roman utan mord i. För det är ju kringverket som är det intressanta, här skulle en bok bara om personerna i hyreshuset ha kunnat bli en riktigt bra relations/konflik roman. Men tills romanen kommer får vi läsa hennes deckare, och njuta av dem!

Läst 2004