Direktlänk till inlägg 13 januari 2018
Wahlberg, Karin: Lätta ditt hjärta ****
Än finns det hopp, första delen i serien lasarettet finns här
Livet går vidare, andra delen i serien lasarettet finns här
Och nu har den kommit, sista delen. Den knyter ihop säcken och så här går det för alla inblandade till slut. Eller är det slut? Jag hoppas såklart på en fortsättning men men, ingen sådan är utlovad. Tyvärr.
De förra böckerna innehöll en slags innovativ ådra, där uppbyggnaden av lasaretten och där behovet av att kunna bota eller i alla fall förebygga vissa sjukdomar fick en nödvändig plats. Och det fanns många läkare som var genuint intresserade av sitt arbete.
Här har det faktiskt börjat ske (poliovaccinets ingång ex.vis för att inte tala om penicillinet) och det är ju faktiskt början till epidemiavdelningarnas avskaffande, kan jag tänka mig.
Det berör mig mycket hur barnen fortfarande behandlades, inga föräldrar närvarande och bortklemande kom inte på fråga. Dessutom det både uttalade och outtalade kravet att vara tacksam (?) över att ha överlevt och att det alltid finns de som har det värre. Jag känner igen mig i känslan hos flickan i slutet av boken, även om jag aldrig skulle ha vågat visa det av rädsla för att inte bli bra bemött nästa gång.
Nu var hon botad, och borde vara glad och tacksam!
Men hon bet försiktigt i underläppen och såg uppfordrande och samtidigt ointressant på honom, han kunde inte tyda vilket. Denna stumma utstrålning besvärade honom. [...] "Vi bedömer inte att det finns någon risk att ni smittar andra", la han till.
Hon svarade med att fortsätta stirra på honom med tydlig avsmak. Blotta tanken att hon skulle betraktas som pestsmittad föreföll henne främmande. sid 383
Jag gillar att Wahlberg tar upp den här problematiken, som barn och kroniskt sjuk kan man aldrig värja sig mot känslan av underlägsenhet, rädslan för att bestraffas, den minimala möjligheten att värja sig när någon kränker ens kropp och vilja. Priset man betalar för att överleva.
Jag har också insett att ur det här perspektivet är det trots allt bra att vara femtiotalist. Hade jag varit född bara fem år tidigare hade jag nog inte levt idag. Så den sista delen andas en slags optimism även om det som händer är lite fragmentariskt och kräver att man läst de tidigare böckerna.
Läst 2018
Ravn, Olga: De anställda **** En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor. Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna...
Widenfjord, Therese: Med bergens andetag **** Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt. Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala ansl...
Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn *** Jag har läst en del böcker av Virdborg, och tyckte så bra om flera stycken att han blev lite av en favoritförfattare. Men hans Mamma i soffan var inte så bra. Och nu har jag läst denna och känner mig rik...
Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Ur samlingen "Osynliga länkar" läste jag den här novellen. Jag valde den på måfå, men måste säga att den, likt det mesta av Lagerlöf, var lättläst och innehållsrik. Jag kan känna igen den mora...
Lafon, Marie-Héléne: Källorna **** Som vanligt en riktigt bra läsupplevelse. Lafons böcker är föredömligt korta. För trots de få sidorna skildras ett helt liv. Ett våldsamt, tragiskt och sorgligt liv. Men nånstans slår skeendet plötslig...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se