Wahlberg, Karin: Lätta ditt hjärta ****

Än finns det hopp, första delen i serien lasarettet finns här

Livet går vidare, andra delen i serien lasarettet finns här

Och nu har den kommit, sista delen. Den knyter ihop säcken och så här går det för alla inblandade till slut. Eller är det slut? Jag hoppas såklart på en fortsättning men men, ingen sådan är utlovad. Tyvärr. 

De förra böckerna innehöll en slags innovativ ådra, där uppbyggnaden av lasaretten och där behovet av att kunna bota eller i alla fall förebygga vissa sjukdomar fick en nödvändig plats. Och det fanns många läkare som var genuint intresserade av sitt arbete. 

Här har det faktiskt börjat ske (poliovaccinets ingång ex.vis för att inte tala om penicillinet) och det är ju faktiskt början till epidemiavdelningarnas avskaffande, kan jag tänka mig.

Det berör mig mycket hur barnen fortfarande behandlades, inga föräldrar närvarande och bortklemande kom inte på fråga. Dessutom det både uttalade och outtalade kravet att vara tacksam (?) över att ha överlevt och att det alltid finns de som har det värre. Jag känner igen mig i känslan hos flickan i slutet av boken, även om jag aldrig skulle ha vågat visa det av rädsla för att inte bli bra bemött nästa gång. 

Nu var hon botad, och borde vara glad och tacksam!

   Men hon bet försiktigt i underläppen och såg uppfordrande och samtidigt ointressant på honom, han kunde inte tyda vilket. Denna stumma utstrålning besvärade honom. [...] "Vi bedömer inte att det finns någon risk att ni smittar andra", la han till.

   Hon svarade med att fortsätta stirra på honom med tydlig avsmak. Blotta tanken att hon skulle betraktas som pestsmittad föreföll henne främmande. sid 383

Jag gillar att Wahlberg tar upp den här problematiken, som barn och kroniskt sjuk kan man aldrig värja sig mot känslan av underlägsenhet, rädslan för att bestraffas, den minimala möjligheten att värja sig när någon kränker ens kropp och vilja. Priset man betalar för att överleva.

Jag har också insett att ur det här perspektivet är det trots allt bra att vara femtiotalist. Hade jag varit född bara fem år tidigare hade jag nog inte levt idag. Så den sista delen andas en slags optimism även om det som händer är lite fragmentariskt och kräver att man läst de tidigare böckerna.

Läst 2018

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Grittiths, Elly: Blödande hjärtan   Tredje boken i Griffiths nya serie om Harbinder Kaur var riktigt förvirrande. Många personer var i gång med relationer som börjat under gymnasiet. Nu är det återträff och nån dör, men trots att jag ansträngde m...

Hauptmann, Gerhart: Banvaktare Thiel ****   Det är inte alltid jag vet när och varför jag har böcker på lånehyllan, tar hem dem och ibland läser dem, ibland ger upp direkt och ibland hittar guldkorn.. Här kom det hem en novell av någon jag inte...

Persson Giolito, Malin: Motiv   Jag lånar beskrivningen av boken hos Adlibris:     Tio berättelser om brott av författaren till "Störst av allt".    Vad händer om åttaåriga Lillan berättar sanningen om kvällen när hennes föräldrar hade ...

Au, Jessica: Kallt nog för snö ****   För ett antal år sen skapade jag en kategori, vilsamma böcker. Dvs där böcker som ger lugn och ro ska anges. Det är inte många som platsat, men här kommer den andra.   För Aus bok är mild, lugn, vilsam oc...

Mukasonga, Scholastique: Kackerlackorna ****   Madonnan vid Nilen och  Barfotakvinnan av Mukasonga har jag läst tidigare.  De var iofs intressanta, men lite svåra att komma in på livet. Den här boken var verkligen riktigt bra. Trots att det var s...