Oates, Joyce Carol: Djur**(*)

 En liten bok som inte gjort så stort väsen av sig, och jag kan förstå varför. Den är faktiskt lite äcklig den här boken, påminner om Tartts Den hemliga historien och faktiskt även om Rösterna av Christa von Bernuth, se nedan. En tröst är att de fick vad de förtjänade i den här boken. Men sorgligt att läsa om hur ondskan hela tiden kan manipulera och hur vuxna människor struntar i att ta sitt ansvar och vara just vuxna inför vilsna ungdomar.Kanske är det det som händer i dag när så många ungdomar, framförallt unga kvinnor, mår dåligt. Deras förebilder, de vuxna kvinnorna, tar inte sitt ansvar utan lever i sin omogenhet bara ut sina lustar hur som helst och ger ingen stadga till det uppväxande släktet. Något som männen gjort i alla tider men nu även kvinnorna.

Läst 2006

Oates, Joyce Carol: Fallen****

Den kära Oates skriver på sitt eget sätt och sina egna historier. Nu en fyra igen. I början var den här boken lite konstig och inte alls intressant tyckte jag men sen blev det ju en annan historia av det hela. Kanske är Oates en amerikansk arbetarförfattare, för det handlar ofta om sånt som man inte ofta läser i andra böcker. Här finns det flera parallella historier och vilken hon verkligen vill berätta vet jag inte riktigt. Men ett vet jag att hon skriver på sitt eget sätt som sagt, om pistolen syns på första sidan är det inte alls säkert att den avlossats innan slutet om man säger så. Det är det som gör det så njutbart att läsa henne, inget planteras utan du får bara helt enkelt lov att tänka själv!

Läst 2005

Oates Joyce Carol: Det var vi som var Mulvaneys****

Ofta när jag läser böcker kommer jag på mig själv med att tänka, såhär skulle jag aldrig ha skrivit själv (om jag nu skrivit alltså). Med den här boken är det tvärtom. Redan från början kände jag på nåt sätt igen mig i skildringen av det amerikanska samhället med sin förljugenhet och sitt hyckleri. För visst är det det boken handlar om? Hur en helt vanligt familj lever sitt lyckliga (?) liv och hur det livet krackelerar när det visar sig att det urgamla sättet att se på kvinnan trots allt inte har förändrats sen urminnes tid
Oates skriver på ett ovanligt sätt, ofta beskrivs samma sak flera gånger utan att hon ber om ursäkt genom att gardera sig med: som sagt tidigare, som sagt var eller nånting annat som ger den ledtråd som gör att man inte behöver haja till och undra, men, visst har det stått förut? De olika personerna ses ömsom genom den yngstes ögon, ömsom genom författarens ögon. Detta dubbla perspektiv ger nerv åt läsningen, och trots att boken var av typen tegelsten, så var den plötsligt slut! Raderna flöt på och kanske alla djuren hjälpte till att avdramatisera det som faktiskt var ett familjedrama; det handlar om ovilja till tolerans och en svidande kritik mot feminismens grundtankar.
Gång på gång kom jag som sagt var på mig själv med att tänka, men så skulle jag ha kunnat skriva, exakt så är det osv. Jag önskar så att mamman ruskat om sin dotter och sagt du är oskyldig, kastat ut pappan och hyrt en lastbil där alla antikviteterna rymts och börjat om i närheten av nån High School där dottern kunnat skriva in sig......Men då hade det ju inte blivit nån historia...
För den här boken är en riktigt gammaldags bok! Den innehåller inget genreöverskridande i form av mord, fantasy eller beskrivningar av olika huskurer. Det är en god historia helt enkelt, men med undertoner som får en att se rött! Precis som en bok ska vara......
Varför får den då inte fem stjärnor? Ja, nånstans under senare delen tappade den tråden för ett tag. Mariannes flyktiga tillvaro kändes inte riktigt trovärdig. Och tyvärr, slutet blev för lyckligt. Livet dänger inte till en såpass utan att det får konsekvenser.

Läst 2000

Kadare, Ismail: Bergens Homeros****

Ytterligare en Kadare, lika bra som de andra.

En mystisk, originell och ironisk roman av Albaniens mest kände berättare.

Och det är sant, Kadare är en berättare av stora mått. Här kommer de irländska forskarna från NewYork till Albanien för att studer ade inhemska hjältedikterna, ett riktigt Kadareiskt motiv! För det är bergen och traditionerna och folkdiktningen som fascinerar i hans böcker, särskilt i den här.

En både rolig och vemodig skildring av när forskarna kommer till Bergen.

Läst 2007

Auster, Paul: Dårskaper i Brooklyn****

 Auster Auster Auster! Alltid är Auster Auster. Alltid skriver han en riktigt rejäl historia, alltid värd att läsa. Så även denna gång. Ett plus för bokens layout, den kändes som en av de gamla böckerna jag hittade längst in i bokskåpet när jag var ung. Gedigen med andra ord........Personer som stiger upp från bladen och lever.........Härligt!

Läst 2006

Auster, Paul: Mannen i mörkret ***

Auster tillhör en författare som jag läst många böcker av, med den här blir det hela sju st. Men jag kommer ihåg endast en ordentligt, New York trilogin. Den här kommer jag nog också att glömma är jag rädd.
Ok, Auster skriver ju enkelt, så enkelt att det måste vara en verkligt bra historia för att den ska hålla fyra stjärnor klass. Det gör inte den här boken som handlar om en hel del olika saker, krig, film, död, kärlek och sen: vad hela boken egentligen handlar om som det står i en recension från svd, (men där avslöjas en hel del så undvik den tills du läst boken om du tänker göra det) och kanske varför den är skriven överhuvud taget, men som skildras endast i ett stycke på slutet dvs: (länkad med ett citat) och Brill når slutligen mörkrets hjärta.
( Jag citerar det eftersom jag ständigt hävdar att Joseph Conrads Mörkrets hjärta är en klassiker man bör läsa av den anledningen att just detta mörkrets hjärta används frekvent i recensioner och även annan skrift och har man då läst boken har man en god aning om vad just detta mörkrets hjärta symboliserar. Detta styrker bara min tes.......)
Där slutar sen boken och den lämnar efter sig fragmentariska handlingar utan riktig väv.

Läst 2009

Auster, Paul :Resor i skriptoriet **

Faktiskt, Auster får bara två stjärnor idag. Vem trodde att det nånsin skulle hända? men den här boken var helt enkelt urtrist. Faktiskt var historien i historien, den om krigen i det okända landet, bättre. Jag minna knappt heller de personer som skulle dyka upp från Austers tidigare böcker. Hela tiden väntade jag, ja på vadå? Godot eller.......Vladimir och Estragon, nu förstår jag er ännu bättre......nej skämt åsido, jag förstod minimalt........

Läst 2006

Auster; Paul: Orakelnatten ****

Historien i den här boken tilltalar väl alla som läser böcker, författaren som skriver om en som författar.Här har Auster också med fotnoter, dvs författaren i boken skriver mer uttömande om olika saker i fotnötterna. Detta fanns även med i Idéernas grotta och jag undrar om det är ett nytt stilgrepp inom litteraturen. I vart fall tillför det faktiskt berättelsen en hel del, jag uppskattade det i alla fall. Auster är alltid Auster och alltid bra, så är det bara.....

Läst 2005