Direktlänk till inlägg 1 januari 2010
Oates Joyce Carol: Det var vi som var Mulvaneys****
Ofta när jag läser böcker kommer jag på mig själv med att tänka, såhär skulle jag aldrig ha skrivit själv (om jag nu skrivit alltså). Med den här boken är det tvärtom. Redan från början kände jag på nåt sätt igen mig i skildringen av det amerikanska samhället med sin förljugenhet och sitt hyckleri. För visst är det det boken handlar om? Hur en helt vanligt familj lever sitt lyckliga (?) liv och hur det livet krackelerar när det visar sig att det urgamla sättet att se på kvinnan trots allt inte har förändrats sen urminnes tid
Oates skriver på ett ovanligt sätt, ofta beskrivs samma sak flera gånger utan att hon ber om ursäkt genom att gardera sig med: som sagt tidigare, som sagt var eller nånting annat som ger den ledtråd som gör att man inte behöver haja till och undra, men, visst har det stått förut? De olika personerna ses ömsom genom den yngstes ögon, ömsom genom författarens ögon. Detta dubbla perspektiv ger nerv åt läsningen, och trots att boken var av typen tegelsten, så var den plötsligt slut! Raderna flöt på och kanske alla djuren hjälpte till att avdramatisera det som faktiskt var ett familjedrama; det handlar om ovilja till tolerans och en svidande kritik mot feminismens grundtankar.
Gång på gång kom jag som sagt var på mig själv med att tänka, men så skulle jag ha kunnat skriva, exakt så är det osv. Jag önskar så att mamman ruskat om sin dotter och sagt du är oskyldig, kastat ut pappan och hyrt en lastbil där alla antikviteterna rymts och börjat om i närheten av nån High School där dottern kunnat skriva in sig......Men då hade det ju inte blivit nån historia...
För den här boken är en riktigt gammaldags bok! Den innehåller inget genreöverskridande i form av mord, fantasy eller beskrivningar av olika huskurer. Det är en god historia helt enkelt, men med undertoner som får en att se rött! Precis som en bok ska vara......
Varför får den då inte fem stjärnor? Ja, nånstans under senare delen tappade den tråden för ett tag. Mariannes flyktiga tillvaro kändes inte riktigt trovärdig. Och tyvärr, slutet blev för lyckligt. Livet dänger inte till en såpass utan att det får konsekvenser.
Läst 2000
Galgut, Damon: I ett främmande rum **** Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...
Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj *** En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp? ...
Beskow: Flickornas katt *** novell
En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:
Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,
s
ade de...
2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...
Månadsläsning mars 2024 Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****Ravn, Olga: De anställda ****Arvola, Ingeborg: Kniven i elden *...
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se