Inlägg publicerade under kategorin Grafisk roman

Av violen - 7 september 2017 10:00

 Lange, Katarina & Henrik: Selma Lagerlöf ****

 


Ja, det är klart att det här är bra. Och nödvändigt. Alla borde läsa den här grafiska romanen (serieboken). För Selma Lagerlöf ska vi vara stolta över, hon med sitt Akademiska pris. Och sin stol nr 7.

Även i Samfundet De Nio fanns hon med, vars syfte är att främja litteratur, freds och kvinnofrågor. (De Nio är lite av en doldis och förekommer sparsmakat, deras sida finns här)


Det är ju egentligen bara att låna eller köpa boken och läsa på, och sen läsa Lagerlöfs böcker. Varför tveka om det?


Till dess ett citat av Selma, ett enkelt skrivtips
Stryk allt som inte är roligt eller nödvändigt.

 

Och ytterligare ett citat

Jag tror, att det i dessa yttersta tider

har kommit ett mörker öfver den manliga intelligensen

liksom för att visa hur nödvändigt det är

att kvinnorna öfvertar ledningen af världens öden.


Läst 2017                              

Av violen - 10 juni 2017 16:15

   Lange, Katarina & Henrik: Ibsen på en timme ****


Riktigt intressant var det att läsa om Ibsen. Jag känner till Ett Dockhem med Nora såklart, och har hört titlar som Hedda Gabler och Vildanden. Men där tar det stopp.


Som sagt, intressant läsning, men bör ändå tas med en nypa salt. Stora verk måste läsas från pärm till pärm (enligt mig) för att förstås. Men som en beskrivning av ett författarskap och som inspiration till ytterligare läsning är boken utmärkt.

 

Lange & Lange har gett ut fler böcker i samma serie, se nedan. Så det blir Strindberg nästa. Övriga är tyvärr inte inköpta på mitt bibliotek. 


Strindberg på en timme

Dante på en timme

Bellman på en timme

Selma Lagerlöf på en timme

 

Läst 2017

Av violen - 29 januari 2017 18:30

   Furmark, Anneli: En sol bland döda klot ***

 

Jag gillade verkligen Furmarks löst sammansatta grafiska romantriolgi med

Den röda vintern

Jordens medelpunkt

Fiskarna i havet

 

Så jag så verkligen fram emot hennes nya. Och den var också bra på sitt sätt, Cora Sandels Alberte skildrades mellan nutidens kvinnor. Men det kändes kanske lite obearbetad. Borde hon ha koncentrerat sig på Alberte? Kanske. 


 

Läst 2017

 

Av violen - 5 december 2016 17:00

   Strömquist, Liv: Uppgång & fall ***

 

Ja till Liv gav verkligen mersmak men nu tror jag att inspirationen tryter lite för Strömquist. Det bitska ironiska träffsäkra nedslagen i nutiden finns liksom inte riktigt. Synd på så viktiga och upplysande tankar som Strömquist har. De går inte fram. 


Läst 2016

Av violen - 7 september 2016 23:45

   Eriksson, Bim: Det kändes lugnt när mina känslor dog ***

 


Serieromaner har en tendens att sätta huvudet på spiken. Den här är ju ytterst sorglig och med riktigt frånstötande bilder. Faktiskt, jag som är helt omöjlig  på att teckna skulle ha kunnat göra något liknande. Det är riktigt avslappnande roligt att se dem i albumet och slippa känna mig helt underlägsen.


Det är kroppen, patriarkatet, kärleken, patriarkatet igen. Killen med sitt erövrarhalsband slår sig ner på sin bild och bara utstrålar de orättvisor som patriarkatet fortfarande råder över. "Jag är f*n kung* utbrister han. sid 29. 

Medan tjejerna klumpas ihop till en massa och mår skit på nästa sida. 

Det är mycket att ta in, och det serveras utan bedövning. Någon snabb blädderbok är det inte. Men som vanligt känner jag ilska över att så lite hänt.

Varför går vi bakåt? När jag växte upp på 60-talet, nej inget tjat här. Men ni vet vad jag menar. Någonstans finns den där strukturen, kvinnohatet. Och nu också invävt med föraktet för de svaga. Barnen, de sjuka, de äldre, dessa våra minsta helt enkelt. Jag har en spaning här som långsamt växer sig starkare, förlåt Bim Eriksson för att jag använder din bok till mitt resonemang. 

Tjejer, när er hamster!


Läst 2016

Av violen - 6 september 2016 14:30

   Wool-Rim Sjöblom, Lisa: Palimpsets ***

 


Vi (de adopterade, min anm) förtjänar att att (sic!) få tillgång till våra egna berättelser och att tala med våra egna röster,

Oavsett hur vi låter och vad vi har att säga. s150

 


Det här boken är en tung läsning, inte bara pga typsnittet som säkert ska göra den personlig, utan även bilderna som med sin gråskala och bekymrade ansikten gör en nedstämd för att inte tala om innehållet som gör en både upprörd och ledsen. Så pass att jag fick pausa flera gånger. 


Slutorden, som jag citerat längst upp, fick mig ändå att bli lite lugnare. För där finns en sanning som jag personligen kan dela, inte fullt ut men nästan. Ingen vet hur det är att vara adopterad, bara den adopterade själv.


Nu verkar det finnas en otrolig korruption i Korea vad gäller adoptioner. Det har kommit flera böcker om det senaste åren med personliga vinklingar just därifrån. 

Hon är arg

Gul utanpå

Astrid Trotzig var nog den första som skrev om detta, bl.a i Blod är tjockare än vatten som Wool-Rim Sjöblom även nämner (Fotnot s 35). Sen har hon skrivit mer, som Hitta hem (red), där andras berättelse också kommer till tals. med flera böcker. 

Boken är skakande och påminner en om Sverige på 30,40 och 50 talet då de flesta adoptioner skedde inom vårt land. Och ofta hemlighölls och mörkades. Dessutom var det många barn i stora barnkullar som togs omhand av släktingar utan barn. Allt med omgivningens goda minne men hemligt för barnet.Med sorg, smärta och vansinnesutbrott när barnet råkar hitta adoptionspappren. (Helt förståeligt).Nu sker nästan aldrig inhemska adoptioner. Kanske blir det en liknande utveckling i alla adoptionsländer. Adoptioner från utlandet har ju drastiskt minskat. Men kommer att leva kvar för lång tid i de adopterades barn och barnbarn. Tack och lov.

 

Wool-Rim Sjöblom är brutalt ärlig, lämnar ut sig i alla dokument och möten. Bakom varje adoption finns olika förutsättningar, att få återvända till sin ursprungsfamilj är inte alla förunnat. Och många är inte heller så intresserade, även om det alltid finns med både den adopterade och den som adopterat. 

 

Jag kan avslutningsvis  inte låta bli att känna för Wool-Rim Sjöbloms adoptivföräldrar, som en gång upptog henne som sitt eget barn. Och vad jag förstår inte brutit med henne. Och ja, adopterade har rätt till sin egen röst, sina egna känslor, sina egna upplevelser. Och de har även rätt till sina adoptivföräldrar. Rätt och möjlighet. 

 

En stark men aningen svårtillgänglig bok om man inte har någon erfarenhet av adoption från Sydkorea. Vilket dessutom bör betonas, dels för att lögnerna, korruptionen och systemet pågått under så lång tid och pågår fortfarande. 

Här rör det sig om stora pengar säkert, stora brott. Och en utveckling som stått stilla, där mammor inte stöttats i att ta hand om sina barn, som sker i många andra länder. 

 

Läst 2016


Av violen - 9 juni 2015 16:15

Furmark, Anneli: Den röda vintern ****

De tre i Furmarks "löst sammansatta trilogi".

Se del 1 här

Se del 2 här


Ok, det här känns nära en norrlänning. Snöflingor stora som små, men hela tiden snö. Och en sekt är en sekt är en sekt, vare sig den håller sig inom kyrkan (där den hör hemma?) eller inom politiken (vilket ju är en annan sak såklart).

Om någon velat ge ut den här boken då, på 70-talet, hade det nog varit omöjligt, och till och med idag kan jag känna ett stråk av beundran över modet hos Furmark.

Jag gillade även den här boken men det den lämnar kvar är mest en förstärkning i min övertygelse att fundamentalism är något av det värsta jag vet.


Läst 2015

Av violen - 9 juni 2015 16:00

 Furmark, Anneli: Jordens medelpunkt ****


De två i Furmarks "löst sammansatta trilogi".

Se del 1 här

Se del 3 här


Jag gillar verkligen Axel och hans kommentarer. Så himla smarta och coola och riktigt tonårsaktiga. Eftersom jag själv till viss del är kvar i den där tonårstiden uppskattar jag det verkligen.

Den isländska myten om fjället som bara sväljer folk in i dimman är så handgripligt skildrat att jag bara flämtar till. Och här tar landskapet plats i högre grad än de andra två böckerna. Jag gillar det.

Och så i allt, skildringen av den rara mamman, den ansvarslöse nye mannen och den vilsne tonåringen. Den rara mamman blir aldrig sig lik, men kanske att naturens kraft och omutbarhet ändå kan läka Axel. Ja, det vill jag.


Läst 2015

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards