Lafon, Marie-Hélène: Annonsen ****

Fascinerande att en tätskriven bok med bara punkt och komma, raka marginaler, utan kapitel, kan vara så pass lättläst. Och så full av liv och landsbygd och motpoler.

Med hjälp av en kontaktannons flyttar Annette från norr till bonden Paul i söder med sin son. Mormodern lämnas kvar men finns i bådas hjärtan.

Lafon mejslar fram bondgårdens innevånare, Pauls syster som styr och ställer och två morbröder som vid aktningsvärd ålder bor kvar och tar hand om trädgården. Texten levandegör dessa personer och som i en film kan jag se dem framför mig. Men den som är mest framträdande är ändå Éric, som sitt dåliga fadersarv till trots, visar på en stark utveckling. Hur går det för Éric? Min stora förhoppning står till honom.

Läst 2016

   Khoury-Ghata, Vénus: Flickan som vandrade i öknen ***

Ja, så kan man ju också göra, läsa Torgny Lindgrens Hummelhonung, bli inspirerad och skriva en bok med samma ram och innehåll, men ändå inte. För innehållet i Hummelhonung kan ingen slå.

Det lustiga är att Khoury-Ghata erkänner alltihop. Många författare har inspirerats av andra författare, konstigt vore det annars, men de brukar inte tala om det precis.

Nåja, att förflytta historien till öknen och avlägsna hus i Frankrike kanske gör den intressant för det franska förlaget, men tyvärr blev jag mest bara beklämd över de rasistiska uttrycken och kvinnornas mångåriga hat. Och dessutom försökte jag förgäves komma ihåg mer än jag gjorde om Hummelhonung. Borde läsa om den, men nej.

Däremot har jag inget emot Khoury-Ghatas sätt att skriva. Precis som i Sju stenar till den otrogna hustrun är språket vackert, uttömt, levande fast här beskriver det ett då med dött innehåll. Nuet är bara ett sökande efter ett då, innan det glöms bort.

Läst 2015

 Modiano, Patrick: De dunkla butikernas gata ****

Jag har läst Modiano helt spontant, utan att kika på utgivningsdatum, recensioner eller betyg. Och tänk, trots att alla varit så bra så var den här kanske den bästa. Det kändes som jag läste en deckare från länge sen. Kanske en thriller, vad vet jag.

Och se, när jag söker på wikipedia har de skrivit detta:

De dunkla butikernas gata är en roman av den franske författaren Patrick Modiano utgiven 1978, samma år som författaren tilldelades Goncourtpriset. Den utkom i svensk översättning år 1980.

Romanen handlar om en privatdetektiv som förlorat minnet i en mystisk olycka och försöker återfinna sin identitet. Sökandet tar honom från Paris tillbaka till tiden för andra världskriget i gränstrakterna mellan Frankrike och Schweiz. Både till berättarstil, intrig och atmosfär har romanen sagts erinra om en Georges Simenon-deckare.
wikipedia

Som sagt, Modiano skriver...mystiskt men fjärran från magisk realism, han helt enkelt berättar. Och jag gillar honom mer och mer faktiskt. Så läs honom innan nästa nobelpristagare kommer...vem det nu blir tro?

Läst 2015

Böcker av Modiano som jag läst hittills:

Nätternas gräs

Lilla Smycket

De yttre boulevarderna

Dora Bruder

   Bourdouxhe, Madeleine: En spik, en ros ****

 den här novellsamlingen är bra. Starka kvinnoporträtt, det är helt sant. Kvinnor som gör så gott de kan. Det händer att mina tårar spränger till i ögonens baksida. Men den behärskade stilen gör även mig behärskad. Skillnaden mellan män och kvinnor uppenbaras, männen tar av kvinnorna, nej de kanske inte tar utan bara helt enkelt låter bli att ge dem rättvisa, omtanke, mänsklighet. Det är därför allting sker.

Endast moderskapet kan skydda, just då när det så nyss hänt att sårbarheten framkallar minnen av att även de har en mor.

Men är männen lyckligare? Kvinnorna lever ett mångfacetterat liv i sina tankar, deras ögonblick av glädje håller dem vid liv. Det kanske är det männen inte riktigt tål.

Noveller ger mig sällan allt jag vill ha. Så inte heller denna. Men vad vill jag veta egentligen om dessa kvinnor? De är förebilder till verkligheten, vad behövs mer? En till * kanske.

Läst 2015

 Darrieussecq, Marie: Man måste älska männen mycket ****

Det är lite Egenmäktigt förfarande över den här boken.

Rose säger: "Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Ofta kvinnlig. sid 50

Han åkte iväg. Ren väntan. Åh, hon visste hur det var att vänta: mellan två roller, mellan två tagningar. Men den här väntan var ny. Hon levde enbart genom hans bifall. Hon väntade på att livet skulle återupptas. sid 81

Ja, det är mycket väntan och funderingar över varför Han inte ringer, de vanliga, olycka, förhinder, men det är även tankar inom Solange om hennes egna fördomar.

En annan tanke kommer för henne - är det inte så att svarta ofta är sena? [...] Och om kvinnor, väl? Är det inte så att afrikaner har en lite speciell uppfattning om kvinnor? sid 51.

Han vill hämta hem folkens historia till Amerika och göra en film utifrån Conrads Mörkrets hjärta.

(Bara det är ju en anledning att vilja läsa boken, eller hur? (The horror, the horror.) Mörkrets hjärta, en av de böcker jag personligen tycker att alla borde läsa, just bara för att veta vad Mörkrets hjärta verkligen är. Denna flitigt använda metaforliknande intertext som dyker upp hela tiden överallt. Och i andra hand bör den läsas pga det vidriga innehållet. Att sen även läsa Lindqvist Utrota varenda jävel gör bara allt värre men ännu mer uppenbart.)

Det är sällan jag nu för tiden läser en kärlekshistoria som känns...genuin. Sann. Som berör mig. Men den här gjorde det. Kanske för att den var så central men ändå ovidkommande. En bok om ras, rasism, männens självklara rätt att utöva sin besatthet såsom exempelvis ett filmprojekt, en tvekan mellan vitt och svart, filmvärldens baksida, och en kvinnas väntan. Ja, jag håller med baksidestextens kommentar, det här är en modern, drabbande och kristallklar kärleksroman. Och den visar att färg är politiskt.

Läst 2015

   Beaulieu, Baptiste: tusen och ett liv på akuten ***

Det finns säkert de som lämnar den här boken, det är ingen rolig läsning det här. Eller, visst, den försöker vara rolig men jag blir mest bedrövad. Ja, man kan skoja om allt men här är det mest kommentarer om författarens sexliv typ jämna dagar en kvinna, ojämna dagar en man eller vice versa. Sexfixerat. Tröttsamt! Nämns allt för ofta.

Dessutom kollegor, anonymiserade med lustiga namn, den ena värre än den andra. För att inte tala om patienterna som det skojas friskt om.

Själv har jag aldrig gillat humoristiska läkare, jag vill inte skratta, möjligtvis le lite snett. Läkaren får gärna vara tvär bara hen kan och vill göra sitt jobb. Så är det bara.

Att likt Scheherazade försöka undgå att en patient faller offer för sitt öde, (att dö innan sonen anländer) genom att berätta sanna (?) historier eller är det bara bara skrönor? ur sitt läkarliv, det är ju snällt. Men det känns overkligt att den tiden finns. Fast vad vet jag hur franska sjukhus har det med läkartätheten?

Var den verkligen så dålig? Nja, jag läste ju ut den i alla fall.

Läst 2015

Sverige i boken:

Vi får alla in patienter med olika ursprung. Rumäner, madagasker, italienare, spanjorer, engelsmän (många engelsmän!), portugiser, svenskor (oj!), svenskar (också), tyskar, turkar... sid 198

 Modiano, Patrick: De yttre boulevarderna ****

Min tredje Modiano på kort tid. Och han blir bara bättre. En bok jag förstår och kan ta till mig.

Hade jag läst den här boken 1974 när den först kom på svenska skulle jag ha ha avfärdat den med att, tänk att så var det under ockupationen, men den tiden är över. Tackochlov. Och skulle ha benämnt boken som en sonsökerfar bok.

Men nu är den så mycket mer. Som Madiano själv säger:

[...] i verkligheten är det fråga om en kraftigt förstorad bild av det som händer idag.

Som Nätternas gräs innehöll: "mystiska män, krogar, gator, hotell och framförallt Kvinnan som går förbi i texten, vars mysticism var störst av dem alla." min reflektion, så är De yttre boulevarderna samma lika, men ändå annorlunda.

Det finns en slags slarvig Parisdekadens i Modianos böcker.  Kvinnorna är inte madonnor utan snarare motsatsen, även om betraktaren förhåller sig relativt gentlemannamässig. Männen är fräcka, fulla, oberörbara. Men sen uppdagas det inre engagemanget, som under ytan smider planer. Ett förakt för de andra, avvikande, annorlunda. Jag ryser till gång på gång när jag läser.

Läst 2015

Läsutmaning litteraturpriser 2015:3

Tardieu, Laurence: Sorgens förvirring ***

Läste Eftersom ingenting varar och tyckte mycket om. Den berörde mig, lämnade kvar en känsla av sorg och ödslighet i ett vackert skimmer.

Den här boken av samma författare tilltalar mig inte lika mycket. Kanske är ämnet för nära, för svårt att ringa in, för skuldbelagt. Är det en revolt eller ett sätt att sörja sin sorg som titeln ger vink om eller är det ett sätt att skönlitterärt fånga något som visade sig inte kunna fångas fiktivt? Jag känner bara ett återhållet språk som lämnar mig oberörd i jämförelse med Eftersom ingenting varar .

Jag vill läsa mer av Tardieu, men endast de två nämnda är översatta.

Läst 2014